Det är givetvis synd om kvinnan för att hon har fått en ryggskada, men jag har svårt att tycka synd om henne för att hon tvingas sälja sin döda mors smycken. Att spara värdefulla smycken från avlidna släktingar är en lyx som inte alla har råd med. Det är inget som tillhör livets nödtorft, och det är inte synd om alla som inte har råd med den lyxen.

Att kunna byta sin hyreslägenhet är inte heller någon självklarhet. Jag har svårt att se varför det skulle vara uppenbart mer rättvist att de som redan har en hyreslägenhet har förtur framför t.ex. ungdomar i 25-årsåldern som vill flytta från föräldrahemmet eller studentkorridor till sitt första egna riktiga boende. Många är hänvisade till att köpa bostadsrätter, och då måste man också sälja mors smycken eller skaffa en summa pengar på annat sätt.

Grundproblemet är hyresregleringen som skapat denna situation med hopplösa köer och en situation där ett hyreskontrakt blir värt pengar. Se tidigare inlägg.

Intressant? Andra bloggar om: politik Bostäder

Det är lätt att känna sympati för Anderssons linje med tanke på hur svårt det är att få tag i bostad i Stockholm, och i synnerhet i Stockholms innerstad. En stad kan dock inte bestå av bostäder allena, då blir det som de många trista sovstadsförorter vi har i Stockholm. Men när det gäller just Stockholms innerstad så är balansen sned åt andra hållet, där finns det gott om arbetsplatser, butiker, kulturhus och annat. Det är först och främst fler bostäder som behövs i innerstan nu.

Så varför inte bygga ett nytt operahus i någon förort, t.ex. Liljeholmen, Alvik, Kista, Skärholmen eller Älvsjö. Eller för den delen någonstans i Solna eller Sundbyberg. Om detta är en nationell satsning så torde det inte spela någon roll på vilken sida någon kommungräns det placeras. Däremot är det viktigt att det finns goda möjligheter att ta sig dit utan bil, så det bör ligga i anslutning till tunnelbana, pendeltåg eller tvärbana. Det får inte bli som Kungens Kurva.

Intressant? Andra bloggar om: politik Bostäder Stadsplanering Stockholm

Den handlar om att folk vill hyra ut sina bostäder i Stockholm till höga priser under princessbröllopet. Man hävdar att ”ockerhyror” kan ge fängelse och och hänvisar till brottsbalken:

Fällande domar för ocker och grovt ocker kan ge fängelsestraff.

Brottsbalkens regler om ocker lyder så här (i 9:e kapitlet):

5 § Den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Lag (1986:123).

Bostadsuthyrning kan i och för sig klassas som ocker, men bara om det förekommer trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning. Och det gör det knappast i det här fallet. Att någon väldigt gärna vill bo i Stockholm under princessbröllopet kan knappast betraktas som trångmål i lagens mening.

Och andra stycket är inte tillämpligt eftersom det inte rör sig om kreditgivning, och det är dessutom inte tillämpligt vid enstaka tillfällen.

Däremot så innehåller hyreslagen (Jordabalken 12:e kapitlet) bestämmelser om att man inte får ta ut hur mycket hyra som helst. Men detta kallas inte för ocker, och det kan inte leda till fängelsestraff. Däremot riskerar man få betala tillbaka del av hyran om den anses vara orimligt hög.

En något rimligare artikel på samma tema hittar man i E24. Den talar fortfarande felaktigt om ”ocker”, men säger i alla fall inget om fängelse.

Intressant? Andra bloggar om: politik Bostäder

12 000 kronor i månaden är inte alls någon orimlig hyra för en lägenhet i Stockholms innerstad (om vi antar att det var en 3:a). Den som köper en bostadsrätt och belånar den kan mycket väl få en månadskostnad som uppgår till det (exklusive amortering) om räntan är lika hög som den var i höstas (vilket inte var extremt högt).

Samtidigt så går det att genom Stockholms stads bostadsförmedling att utan kötid få ett förstahandskontrakt på en 3:a i förorter som Farsta, Bagarmossen, Rågsved och Bredäng med en hyra på drygt 5 000 kronor. Dessa lägenheter ligger förvisso inte i innerstaden, men inom kommunen och med gångavstånd till tunnelbana.

Trots att Broome fick som hon vill så är hon ”upprörd” över att en del sätter i system att hyra ut till ”överpriser”. Men om man tycker att hyran som erbjuds är för hög så är det bara att tacka nej, svårare än så är det faktiskt inte.

”man vågar inte tacka nej, det är ju svårt att hitta en lägenhet över huvud taget” säger Broome. Ja, om man prompt ska bo i innerstaden kanske. Men om man nöjer sig med t.ex. Farsta så är det faktiskt inte alls svårt. Och den som tackar nej till (eller inte bryr sig om att leta efter) en lägenhet i Farsta och istället kräver att få bo i innerstaden utan att vilja betala för det är en bortskämd gnällspik som inte är värd att tas på allvar.

Intressant? Andra bloggar om: politik Bostäder

Det är nog så att det förekommer diskriminering på bostadsmarknaden, och det är ett problem.

Men DO nöjer sig inte med att konstarera den egentliga diskrimineringen och att föreslå åtgärder mot den. Man drar också in grumliga resonemang om ”strukturell diskriminering” i sammanhanget.

DO efterlyser öppna och tydliga system för bostadsköer och krav för att få en bostad, och det är helt rätt. Men sen går man vidare och vill manipulera dessa system så att de passar invandrare bättre genom att t.ex. ge förtur i bostadsköer.

Men ännu värre är att DO efterlyser en svensk variant av USA:s Community Reinvestment Act (som var en stark bidragande orsak till finanskrisen). DO skriver om ”undantag från de krav som ställs på bostadssökande” och särskilda lånegarantier som ger möjligheter att förvärva en bostadsrätt eller ett egnahem.

Detta är helt fel väg att gå. Istället bör man göra så här.

Se även vad DN:s ledarsida skriver om detta.

Intressant? Andra bloggar om: politik Bostäder Integration

(Att detta sen spred sig och fick så stor effekt på hela ekonomin, och på stora delar av världen utanför USA, har andra orsaker som jag inte tar upp här.)

Hur kommer det sig då att så många personer som inte ansågs kreditvärdiga ändå fick lån? Jo dels så består den amerikanska bolånemarknaden till stor del av de halvstatliga Fannie Mae och Freddie Mac, och dels så finns det politiska regleringar som uppmuntrar och tvingar banker och bolåneinstitut att låna ut till fattiga i form av Community Reinvestment Act.

Nu har regeringen infört ett liknande system i Sverige. Detta trots att en rad tunga remissinstanser som Konsumentverket, Riksbanken och Riksgälden avstyrkte förslaget bl.a. med hänvisning till vad som hänt i USA.

Det är i och för sig så att det svenska systemet är betydligt mindre långtgående än det amerikanska, och det är inte tvingande för någon part. Och hittils har ingen valt att utnyttja systemet.

Socialdemokraterna var kritiska eftersom de ville ha ett mer långtgående system.

Med tanke på riskerna sådana här system så borde det snarast avskaffas.

Dessutom tror jag att det är överflödigt då det redan finns privata aktörer på marknaden som utan statliga garantier ger ut bostadslån till vissa hushåll som inte får normala bostadslån (dock med något högre ränta, vilket är rimligt). Ett exempel är BlueStep. Märkligt nog så tycks inte utredningen ha tagit hänsyn till detta.

Se även vad Johan Ingerö skriver om detta.

Intressant? Andra bloggar om: politik Bostäder Ekonomi

Att de som bor i hyresrätter erbjuds möjlighet att köpa loss sina lägenheter som bostadsrätter är i grunden positivt. Bostadsrätt är i många fall en bättre upplåtelseform som ger större inflytande över sitt boende och som ofta blir billigare i längden.

Jag tycker dock att det är fel när de som bor i innerstaden eller andra attraktiva områden får köpa sina lägenheter till långt under marknadspris. Det bör inte vara så att man kan göra en rejäl vinst genom att omgående sälja den lägenhet som man just friköpt.

Problemet är att en hel hyresfastighet i många fall är värd mindre än summan av värdet på lägenheterna som bostadsrätter. Anledningen till att det är så är att hyrorna är reglerade och i många fall ligger en bra bit under marknadsnivå (det är därför det är så långa köer för hyresrätter i Stockholm), medan bostadsrätter är marknadsprissatta (man behöver inte stå i kö för att köpa bostadsrätt).

Stockholms stad har beslutat att priset vid ombildning ska ligga någonstans mellan priset på hyresfastigheten och summan av värdet på lägenheterna som bostadsrätter, vilket innebär att den hyresgäst som går med på ombildning genast gör en signifikant vinst. Det förklaras här.

I mindre attraktiva miljonprogramsförorter är detta nog inget problem, där lär det inte bli några större vinster att tala om eftersom de bostadsrätter som bildas där troligtvis inte kommer kommer att ha ett så högt värde. Men i innerstan och attraktiva närförorter som Hammarby Sjöstad kan det slå helt snett.

Därför bör lägenheterna värderas som bostadsrätter och säljas till det priset. Värdering av hela fastigheten som hyresfastighet är irrelevant om den ska ombildas.

Intressant? Andra bloggar om: politik Bostäder Stockholm

I Stockholms förorter kan man få en hyreslägenhet efter bara fyra år i kö.

Detta kan beskrivas som att situationen har gått från att vara riktigt genomusel till att vara ”bara” jätteusel. Om den genomsnittsliga kötiden är lägre än ett år så är det dåligt!

Att köerna är så långa är dock inte bostadsförmedlingens fel, de gör säkert ett bra jobb under förutsättningarna. Problemet dels att det byggs för få nya lägenheter, och dels hyresregleringen som gör att hyrorna i attraktiva områden (och man kan betrakta större delen av innerstan som ett attraktivt område) är för låga. Om hyrorna är lägre än vad folk är beredda att betala så blir det kö.

På villor och bostadsrättslägenheter är det ingen kö alls, eftersom priset sätts på marknaden. Om flera är intresserad av en bostaden så går till den som betalar bäst, istället för till den som stått längst i kö.

En del menar att det är orättvist att de rika ska ha förtur till attraktiva bostäder. Men varför skulle det vara mer rättvist att den som råkat stått lägst i kö får välja först? Det missgynnar konsekvent ungdomar och invandrare. Det är inte heller så att det alltid är de rikaste som bjuder högst, det handlar också om hur högt man prioriterar ett bra boende. Vissa väljer att lägga mycket pengar på ett bra boende, andra vill heldre lägga pengarna på en lyxig bil eller att åka utomlands på semester. Att den som betalar mest pengar får den attraktiva lägenheten är rättvist!

Det är också möjligt att t.ex. vidareutbilda sig och skaffa ett bättre betalt jobb få mer pengar att lägga på bostad. (Nu är i och för sig möjligheten till detta inte så bra som den borde i Sverige, bl.a. genom höga och progressiva inkomstskatter.) Det är bättre om folk uppmuntras till detta än att bara passivt stå i kö och vänta.

Intressant? Andra bloggar om: politik Bostäder Stockholm