Jag är skeptisk till om det över huvud taget bör vara möjligt för staten att frånta kommuner sitt självbestämmande över stadsplaneringen på detta sätt. Men i vilket fall är det helt orimligt att det ska gälla hela Stockholms innerstad, det hade möjligtvis varit OK om det bara gällt Gamla Stan och Djurgården.

Detta är inte något teoretiskt problem, utan högst konkret. Länsstyrelsen har många konkreta synpunter på stadsplaneringen som rör stora delar av Stockholms innerstad (inte bara Gamla Stan och Djurgården), och tendensen är tydligt konservativ.

Stockholms innevånare bör själva kunna bestämma över sin stadsplanering, utan statlig överrock. Besluten bör fattas i Stockholms stadsfullmäktige, och Stockholmarna påverka genom kommunalvalet. Den nuvarande situationen är demokratiskt tvivelaktig.

Läs även Per Pettersson inlägg på detta tema.

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati Stadsplanering Stockholm

Av de svenska MEP:arna så skrev Anna-Maria Corazza Bildt (m), Alf Svensson (kd), Cecilia Wikström (fp) och Marit Paulsen (fp) under. Wikström, Paulsen och Corazza Bildt har sedan (i denna ordning) dragit sig ur, bara Alf Svensson (kd) står fast.

Det verkar, som väl är, som att 29:an kommer att falla. Men anledning är att den (på ett lömskt sätt) föreslår datalagring av sökord. Och anledning till motkampanjen och att flera MEP:ar drog sig ur verkar vara just detta.

Men 29:an har fler fel än så.

Det är inte svårt att läsa och sätta sig in i 29:an, den är bara ca en halv A4 sida lång, och finns översatt till alla EU-språk.

På svenska motiveras förslaget bl.a. så här:

A. Det är viktigt att se till att den virtuella demokrati som Internet erbjuder fortsätter att hålla en hög nivå och att den inte utgör något hot mot kvinnor och barn.

Notera den extremt reaktionära formuleringen kvinnor och barn. Hade det bara stått barn så hade det varit en sak, men här pekar man uttryckligen ut även kvinnor som en särskilt sårbar grupp på Internet. Det är tragiskt att jämställdheten i Europa inte kommit längre än att detta sväljs med hull och hår av nästan halva Europaparlamentet, däribland fyra svenskar.

Och vaddå “virtuell demokrati”?

Först misstänkte jag att detta var något fel i översättningen, men på engelska står det:

A whereas it is essential to ensure that the internet continues to afford a high level of virtual democracy, which does not present any threat to women and children,

Jag kollade även på spanska (som jag kan läsa hjälpligt), samma sak där. Så det kan inte vara någon enstaka översättningsmiss.

Och sug på denna motivering:

C. Därtill erbjuder Internet pedofiler och sexualbrottslingar handlingsfrihet genom att jämställa dem med hederliga medborgare och göra det svårt för myndigheterna att spåra dem.

Redan denna formulering borde ringa varningsklockor, för man kan knappast tolka detta annorlunda än att man vill ha någon form av storskalig övervakning av Internet.

När vi kommer till förslagen så är det enda konkreta (förutom datalagringen) detta:

För att kunna bekämpa pedofili och sexbrott uppmanar Europaparlamentet medlemsstaterna att samordna offentliga myndigheter i ett europeiskt system för tidig varning, efter modell av det system som redan inrättats för att trygga livsmedelssäkerheten.

Är det inte väldigt långsökt att tro att man ska kunna använda samma typ av system för att hantera livsmedelssäkerhet som pedofili och sexbrott?

Det verkar som om så fort någon nämner “pedofili” eller “barnpornografi” så släpper alla spärrar och MEP:arna skriver under precis vad som helst som ger minsta antydan att vara emot detta.

Uppdatering:
29:an blev tyvärr antagen.

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati EU

För det första så tycker jag att det är helt orimligt att kräva blocköverskridande samsyn i den här frågan. Det urholkar demokratin att Alliansen ger Socialdemokraterna vetorätt över något som man själv egentligen vill införa. Så länge som S är emot så blir det väldigt svårt att agera som väljare i riksdagsvalet om man vill ha obligatorisk a-kassa. Det är tur att alla Allianspartier inte agerar som M, man kan fortfarande rösta på FP, C eller KD om man vill ha obligatorisk a-kassa. Se tidigare inlägg om blocköverskridande överenskommelser.

För det andra så undrar jag vad obligatorisk a-kassa egentligen innebär. Innebär det obligatoriskt medlemsskap i någon av dagens fackstyrda a-kassor? Eller är det en allmän arbetslöshetsförsäkring, administrerad av en statlig myndighet, liknande dagens sjukförsäkring? Det är avgörande för vad jag tycker, om det är det förstnämnda så är jag emot, om det är det sistnämnda så är jag för. Här vill jag att FP, C och KD lämnar tydligt besked före riksdagsvalet i höst, det duger inte att hänvisa denna viktiga skillnad till en utredning.

En del motståndare verkar utgå från det förstnämnda alternativet.

Se tidigare inlägg.

Läs även Per Altenberg, Roger Haddad och Linnéa Darell.

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati Ekonomi Jobb

Men flera av kandidaterna presenterar sig med åsikter som ligger klart utanför Piratpartiets program, trots att Piratpartiet tydligt säger att man inte ska driva andra frågor i Riksdagen.

Det verkar som om Piratpartiet lockar till sig ett gäng oseriösa lycksökare, alternativt att vissa kandidater inte alls förstått deras strategi.

Så här presenterar vissa av kandidaterna sig:

Jag vill värna om de som är svagast i samhället ex. barn med särskilda behov, ekonomiskt svaga, ungdomar, handikappade, utsatta kvinnor/män, nya svenskar m fl. Vill att politikerna ska ha ett miljötänk utifrån verkligheten utanför städerna mm.

Arkitekt-designer, iPhone-evangelist. Mest känd för sin inredning i kraftig wellpapp. 45år, bor på Kungsholmen, med sambo och tre dottrar. En dotter har Down syndrom, går i vanlig skola. Kritisk mot fostervattnets prover och vill avskaffa särskola. Genom iphoneCafe.se kämpar mot Apple monopol.

Jag har på mitt program utbildning, energi och klimatpolitik, där jag intresserat mig för tom Beardens och Standley Meyers arbeten. Jag vill verka för piratpartiets program och livsviktiga tekniska möten. öppen skola på bibliotek, lättare körkortsutbildning mm

Förutom PP politik som jag stödjer vill jag engagera mig i frågor som berör de arbetslösas situation.11% av de röstberättigade 2010 kommer att vara arbetslösa.Många av våra väljare finns här.Denna grupp vill jag nå. Genom ditt val att ta med mig på din lista ger du denna grupp en stark röst

Information och kunskap skall vara fri åt alla. Bekämpa kristdemokratisk värdekonservatism. Minska statlig inblandning i människors privatliv. Mångkultur berikar alla. Svensk narkotikapolitik bör reformeras i grunden. Individen måste återfå ansvaret över sitt eget liv.

Jag är 33 år gamal egenföretagare med en stor synvinkel. Jag anser att jag kan skilja på rätt och fel, vilket många av dagens politiker inte kan. Jag vill kämpa för rättvisa och samma vilkor för alla i allt, dvs inga undantag som fallskärmar och liknande.

Många av våra potentiella väljare anser att Piratpartiets program bara handlar om tre detaljfrågor. Som riksdagskandidat vill jag föra fram en bredare syn – att programmet genom sitt fokus på utvalda teman påverkar centrala samhällsfrågor som demokrati, sociala strukturer och ekonomisk utveckling.

Jag kommer pusha för att: släppa narkotika fritt, slopa kött/mjölksubventioner, satsa på hampanäringen, satsa på det småskaliga och närproducerade, arbeta för miljön, satsa på ett vegetariskt samhälle. En röst på mig är alltså en röst på en stabil moral. Tack för mig

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati

Engström menar att man bör börja med att fastslå processen för hur en ny konstitution ska antas, och först efter det börja utarbeta själva konstitutionen. Han föreslår att det hålls en en paneuropeisk folkomröstning om en ny konstitution. Och att varje land sedan får välja att ansluta till det nya EU eller lämna och istället ingå i EES (som Norge gör idag).

Det tycker jag låter som en riktigt bra idé. Jag har tidigare skrivit lite om vad en sådan konstitution bör innehålla.

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati EU

Engströms invändningar emot hur EU fungerar idag (och i allt väsentligt kommer fortsätta fungera om Lissabonfördraget går igenom) är högst relevanta, och jag tycker att Sigfrid och Danielsson alltför lättvindigt viftar bort dem.

Att hänvisa till riksdagens EU-nämnd, som Sigfrid gör, duger inte för den konstruktionen lider av allvarliga problem. Dels måste EU-nämnden hantera alla EU-frågor och det är svårt för ledamöterna att vara pålästa på allt. Dels så krävs det ofta ganska vida mandat för att kunna förhandla i ministerrådet, vilket minskar riksdagens och EU-nämndens inflytande. Dels är offentligheten i processen bristfällig.

Jag tycker att man borde avskaffa riksdagens EU-nämnd och låta ministrarna förankra EU-frågorna i relevant fackutskott istället (jordbruksfrågor i Miljö- och Jordbruksutskottet, konkurrenskraftsfrågor i Näringsutskottet, o.s.v.). Möjligtvis skulle man kunna behålla EU-nämnden för frågor rörande EU:s institutioner och liknande, men dessa borde också kunna hanteras i riksdagens Konstitutionsutskott.

Även om man är emot att EU utvecklas till en “superstat” så måste man medge att det finns klara problem med hur det fungerar idag och vara beredd att diskutera detta. Men Sigfrid och Danielsson verkar inte vilja göra det, och har följaktligen inga konstruktiva förslag själva. Antingen så saknar de helt insikt i EU:s demokratiska problem, eller så är de bara ute efter att kasta paj på Piratpartiet i största allmänhet. Oavsett vilket så är det tragiskt.

Tyvärr verkar den irrationella rädslan för att EU utvecklas till en “superstat” vara ett hinder för en konstruktiv debatt om hur EU bör fungera.

Som jag ser det så håller EU i praktiken på att utvecklas till denna superstat, och det verkar inte finnas något inbyggt hinder mot detta. Detta sker dock gradvis genom “de små stegens tyranni” och inte genom ett enskilt uttryckligt beslut (därför kan de som säger sig vara emot superstaten stoppa huvudet i sanden och inte låssas om att den växer fram framför dem). Lissabonfördraget är ett steg i denna utveckling, men inte något ensamt avgörande steg. Eftersom jag är Folkpartist (sic!) så ser jag inga egentliga problem med att EU blir en superstat, men det är viktigt att denna superstat har ett välfungerande demokratiskt beslutsfattande, och det saknas tyvärr i alltför stor utsträckning i dagens EU och det finns inget som tyder på att Lissabonfördraget eller något annat kommer rätta till detta ordentligt framöver.

Det viktiga för mig är inte om EU blir en superstat eller inte, det är att EU får ett välfungerande demokratiskt beslutfattande.

Jag ser stora problem med dagens medbeslutandeprocedur där Europaparlementet och ministerrådet tillsammans fattar beslut, för den tenderar leda till en snårig process som blir svår för medborgarna att ha insyn i och påverka. Därför bör man sträva efter klara och tydliga uppdelningar av makt och kompetens. Det vore nog bra om ministerrådet i huvudsak beslutar vilka områden EU ska ha makt över, och att Europaparlamentet beslutar vad som ska gälla inom dessa områden.

Man kan också tänka sig att ministerrådet ges vetorätt över Europaparlamentets beslut, men då bara kunna säga nej till hela paket, inte gå in och peta i detaljer. Och ministerrådets vetorätt ska bara kunna användas för att förhindra att EU:s makt ökar. Om Europaparlamentet beslutar att minska EU:s makt (t.ex. avskaffa ett EG-direktiv) så bör ministerrådet inte ha vetorätt mot detta.

När det gäller budgetbehandlingen så kan man tänka sig att ministerrådet beslutar om hur mycket pengar medlemsländerna ska bidra med, medan Europaparlamentet beslutar om hur dessa pengar ska fördelas mellan olika områden.

Dessutom måste öppenheten i ministerrådets beslutsfattande bli mycket större. Man bör ha formella omröstningar och redovisa vem som röstar för vad. Det bör vara mer av demokratiskt beslutsfattande och mindre av förhandling mellan länder.

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati EU

ALDE ökar med en (eller två om Piratpartiet kommer med) från Sverige, men backar dessvärre från 12,7 % till 10,9 % i hela EP. Socialdemokratiska gruppen PES minskar dock ännu tydligare från 27,6 % till 21,9 %, och den konservativa/kristdemokratiska gruppen EPP minskar bara marginellt från 36,7 % till 35,9 %

Man kan också betrakta EP-valet som en stor opinionsundersökning inför riksdagsvalet 2010. Jag är nöjd med att Alliansen (M+FP+C+KD) går framåt och att vänsterblocket (S+V+MP) går tillbaka, det bådar gott inför riksdagsvalet. Och jag är naturligtvis mycket nöjd med att Folkpartiet går framåt och tydligt etablerar sig som tredje största parti. Det är också trevligt att Socialdemokraterna går tillbaka (om än marginellt) och slår bottenrekord. Det är dock oroväckande att Sverigedemokraterna går framåt och närmar sig 4 procent.

Varken Junilistan eller Piratpartiet är särskilt intressanta i detta perspektiv då de troligtvis drar mycket fler röster i EP-val än i riksdagsval. Junilistan är ett utpräglat EU-parti och Piratpartiets brist på heltäckande partiprogram gör dem problematiska i riskdagen.

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati EU

DJ Trexx har fattat vad det handlar om.

Vem ska man då rösta på? Jag föredrar Folkpartiet liberalerna och kan varmt rekommendera ett kryss på Anders Ekberg, han är en stor europavän med ett tydligt och bra program. Olle Schmidt är också ett bra val, han är en erfaren europaparlamentariker som gjort mycket bra där.

Tänker du rösta på Piratpartiet så bör du verkligen kryssa Christian Engström, se tidigare inlägg.

Bland Moderaterna så är jag imponerad av Christofer Fjellners insatser och jag hoppas att han får sitta kvar.

Tänker du rösta på något annat parti? Tänk om!

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati EU

Den som tänker rösta på Piratpartiet bör alltså noggrant gå igenom kandidaterna på listan och bestämma sig för en att kryssa. Att rösta på Piratpartiet utan att kryssa någon blir i stor utsträckning att köpa grisen i säcken.

Piratpartiet säger att de kommer rösta i enlighet med den partigrupp som de kommer ansluta sig till i övriga frågor. Men de vägrar före valet tala om vilken partigrupp det blir, det är en helt öppen fråga ifall det blir liberalerna (ALDE) eller de gröna. Och det är ju en stor skillnad mellan liberalerna och de gröna i många frågor utanför Piratpartiets egna områden.

Sen så är jag inte säker på att jag litar på att den invalde piratpartisten i praktiken kommer hålla sig till grupplinjen alla gånger. Om inte annat så är det ju möjligt att ingen partigrupp släpper in dem, så att piratpartisten tvingas bli grupplös. Och även om de hamnar i en partigrupp och lojalt röstar med den så är det intressant hur de söker påverka gruppen.

Så hur gör man för att välja vilken piratkandidat att kryssa för? Kandidaterna är duktiga på att undvika ta ställning i frågor utanför partiområdena, så det ger inte så mycket vägledning. Istället får man granska deras bakgrund och politiska engagemang utanför Piratpartiet.

Första kandidaten Christian Engström är före detta medlem i Folkpartiet liberalerna, och har varit vice ordförande i FFII.se. Man kan alltså anta att han har en liberal hållning, och tycker att motstånd mot mjukvarupatent är extra viktigt.

Andra kandidaten Amelia Andersdotter är engagerad i Attac. Attac är alltså den rörelse som bildades 1998 av en fransk bonde som gillar jordbrukssubventioner och ogillar frihandel, och har som främsta krav att införa en s.k. Tobinskatt på internationella valutatransaktioner. Jag vill definitivt inte ha en Attacare i Europaparlamentet, som kan komma att besluta om dessa frågor under kommande mandatperiod.

Det borde alltså vara ett enkelt val för en liberal som vill rösta på Piratpartiet. Kryssa Christian Engström!

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati EU

Och det finns givetvis fördelar med en sådan stabilitet. Men också nackdelar. Till nackdelarna hör att att väljarna inte får något att säga till om i nästa val. De väljare som inte gillar innehållet i överenskommelsen kan inte göra något konstruktivt åt det i nästa val. Detta riskerar urholka demokratin. Se tidigare inlägg om detta. Jag är tveksam till att värdet av långsiktigt stabil energipolitik är så stort att det är värt att urholka demokratin.

(Däremot var det naturligtvis mycket angeläget och oproblematiskt att regeringspartierna inbördes kom överens om energipolitiken och kärnkraften. Det hotar inte demokratin eftersom de som är missnöjda kan rösta på oppositionen. Se tidigare inlägg om detta.)

Även i andra länder kan man se denna strävan efter breda politiska överenskommelser. I USA driver den nye presidenten Barack Obama detta hårt. Det har dock inte gått som han tänkt sig, republikanerna i kongressen har agerat som den opposition som de faktiskt är och vägrat dansa efter Obamas pipa. Oavsett vad man tycker i sakfrågan så är detta betryggande och visar på att USA är en fungerande demokrati och inte blivit en Obamakrati.

Om man tittar på Ukraina så är många bedömare i Västeuropa förfärade över att de två förgrundspersonerna bakom den Orangea Revolutionen 2004, Viktor Jusjtjenko och Julia Timosjenko, sedemera har haft väldigt svårt att komma överens. Jag tycker dock inte att detta är något att oroas över. Så länge de båda agerar demokratiskt och inte låter sig korrumperas av t.ex. Ryssland så är det snarare ett tecken på att Ukraina har utvecklats till en fungerande demokrati. Jag skulle vara mer oroad om Viktor Jusjtjenko och Julia Timosjenko var överens om allt och den enda reella oppositionen var den ryssvänlige valfuskaren Viktor Janukovitj.

Det verkar i och för sig som att Ukrainas statskick med en ganska stark president som delar makten med premiärministern inte fungerar särskilt väl i Ukrainas politiska kultur. Det ger inte regeringen någon arbetsro när president och premiärminister ofta är oense. Ukraina skulle nog må bra av att utveckla en mer parlamentaristisk ordning där makten koncentreras till regeringen med premiärministern i spetsen och presidenten ges en underordnad roll. T.ex. Finland skulle kunna vara ett föredöme. Dessbättre har man på senare tid minskat presidentens makt och verkar vara på väg åt det hållet.

Sammanfattningsvis, demokrati innebär inte att alla demokratiskt sinnade politiker alltid är överens. Det räcker att de är överens om grunderna i statsskicket och att deras meningskiljaktigheter ska hanteras på demokratisk väg, samt att de kan acceptera ett valnederlag. Om de sen är oense i olika sakfrågor är det bara bra och nödvändigt för att det ska bli en vital demokrati.

Intressant? Andra bloggar om: politik Demokrati