Att spela inför tomma läktare är en rimlig lösning om man inte kan garantera säkerhet och ordning annars, även om det är trist att hulliganvåldet gått så långt. Jag förutsätter att man sänder matchen på TV som vanligt.

Att däremot släppa in kvinnor men inte män är principvidrigt och sänder helt fel signaler. Det är könsdiskriminering och kollektiv bestraffning, vilket inte är acceptabelt.

Dessutom sänder det signalen att alla män, även den stora majoritet som inte alls är våldsamma, är medskyldiga till våldet medan alla kvinnor är helt oskyldiga. Som jag skrivit tidigare så är det inte alls sant.

Visst finns det våldsamma män, och män som utan att själva vara våldsamma uppmuntrar eller accepterar våldsamma män.

Men det finns också grupp av kvinnor som accepterar och uppmuntrar de våldsamma männen genom att välja dem som partner och ha sex med dem, just på grund av att de är våldsamma. Och den som har studerat lite evolutionsbiologi inser att detta är ett oerhört starkt incitament för män som inte lyckas bli populära bland kvinnor på annat sätt att bli våldsamma, och för våldsamma män att fortsätta vara våldsamma.

Därför har kvinnor i allmänhet lika stort ansvar som män i allmänhet för att det finns en minoritet av män som är våldsamma. Att placera hela ansvaret på alla män leder fel.

Intressant? Andra bloggar om: politik Jämställdhet

Här tycker jag att DO delvis är fel ute. DO skriver om

unga kvinnor som marginaliseras av sina arbetsgivare och definieras som mindre produktiva

Men faktum är att den kvinna som föder barn och sedan är föräldraledig i de flesta fall faktiskt är mindre produktiv under den perioden. (Samma sak gäller naturligtvis även män som tar ut föräldraledighet, och andra som är tjänstlediga av något annat skäl.) Detta faktum kan man inte trolla bort genom lagstiftning eller politiska deklarationer.

Sen kan man diskutera hur arbetsgivaren bör förhålla sig till detta. Jag håller med att det inte bör vara tillåtet att säga upp en fast anställd enbart för att hon (eller han) har eller är på väg att skaffa barn. Men att inte erbjuda kompetensutveckling till någon som är, eller snart kommer bli, tjänstledig under längre tid tycker jag är rimligt och bör vara tillåtet.

Det verkliga problemet är att de kvinnor som inte alls, eller inte just då, skaffar barn ändå missgynnas för att arbetsgivaren misstänker att de snart kommer skaffa barn.

DO skriver att mammor är borta från jobbet i 2-4 år per barn. Men det är faktiskt inte nödvändigt att vara borta från arbetslivet så länge. Med tanke på den välutbyggda barnomsorg som Sverige har så räcker det normalt sett med ett år (eller bara drygt ett halvår per förälder om man delar lika). Den kvinna eller man som ändå är frånvarande från arbetslivet i flera år har gjort ett medvetet val och får ta konsekvenserna av det i form av eventuellt sämre löneutveckling och karriärmöjligheter. En del tycker att det är värt det, och det ska man naturligtvis respektera. Men det är orimligt att kräva att arbetsgivaren ska ignorera detta. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Läs även vad Per Altenberg skriver.

Intressant? Andra bloggar om: politik Jämställdhet Jobb

Johan Norberg kritiserar detta och får svar på tal av Camilla Wagners i Veckans Affärer. Förutom att Wagners (troligtvis medvetet) helt missförstår Norberg så finns det andra aspekter i hennes krönika som bör granskas noggrannare.

För det fösta så skriver hon att ”kvinnor vill lika mycket som män [ha höga positioner i näringslivet]”. Hur kan hon vara så säker på det? Se tidigare inlägg om detta.

För det andra så tar hon upp civilingenjörer och teknikföretag och påpekar att trots att 22 procent av civilingenjörerna är kvinnor så består koncernledningarna i teknikföretag endast av 2 procent kvinnor. Frågan är då om kvotering skulle göra situationen här bättre. Så vitt jag förstått så bygger kvotering på att varje börsbolag måste ha minst 40 procent av vardera könet i styrelsen. I teknikföretagen skulle man alltså öka från 2 procent till 40 procent över en natt, och gå från en markant underrepresentation till en markant överrepresentation. Blir det verkligen bättre då?

Även om man tycker att det borde vara minst 40 procent kvinnor i genomsnitt i börsbolagens styrelser så innebär detta inte nödvändigtvis att det bör vara minst 40 procent kvinnor i varje enskilt bolag. Och jag har svårt att tro att det går att utforma ett politiskt tvingande system som säkerställer minst 40 procent kvinnor i genomsnitt utan att tvinga fram detta i varje enskilt bolag. Därför är kvotering en dålig idé.

Intressant? Andra bloggar om: politik Jämställdhet

von Wrights har skrivit en rapport Genus och text år skokverket där hon funderar kring varför flickor inte är lika intresserade av fysik i grundskolan och gymnasiet och vad man kan göra åt det. von Wright nöjer sig dock inte med att fundera kring hur man rent pedagogiskt ska göra fysikämnet och dess läroböcker mer tilltalande för flickor (vilket kan vara vettigt), nej hon är betydligt mer radikal än så. Hon vill i grunden ändra på själva innehållet i fysiken på ett helt bisarrt och (natur)vetenskapsfientligt sätt, vilket tydligt framgår om man läser sid 62-65 i rapporten.

von Wright vill att fysiken fokuserar på relationer mellan människor, och mellan människor och natur, eftersom det (enligt henne) skulle vara mer ”kvinnligt”. Men fysik är till sin natur oberoende av oss människor och våra relationer, och detta måste man förstå för att förstå fysiken (vilket von Wright uppenbarligen inte gjort).

Det verkar också som om von Wright vill göra om fysikundervisningen i grundskola och gymnasium till att snarare handlar om vetenskapssociologi med inriktning på fysik än på fysik i sig. Det vore olyckligt eftersom den breda allmänheten har mycket större nytta av att lära sig fysik än vetenskapssociologi.

Även om rapporten handlar om grundskola och gymnasium så kan man inte utesluta att hon skulle vilja göra samma sak med undervisning och forskning inom fysik på högskolan ifall hon får möjlighet till det, vilket hon får ifall hon blir rektor på Södertörns högskola. Därför hoppas jag verkligen att Moria von Wright inte blir rektor på någon högskola.

Intressant? Andra bloggar om: politik Forskning Jämställdhet Utbildning

Holst har en del klara poänger i början av artikeln. Visst finns det sociala förväntningar som försvårar för individer att göra livsval som strider mot stereotypen för deras kön, och det är ett problem (för både män och kvinnor). Men det är väl inget nytt?

Men sen bygger Holst upp en diffus grupp av särartsfeminister och ”konservativa debattörer” (som ju kan betyda lite vad som helst). Denna grupp anklagas sen för att ta forskningsresultat om biologiska skillnader mellan könen som intäkt för att ”män och kvinnor har olika plats i samhället”, att ”inrätta samhället därefter” och inskränka ”den individuella medborgarens rätt att själv välja livsväg”. Denna anklagelse kryddas med en skojig jämförelse med höger- och vänsterhänta.

Holst antyder sen, så tydligt det går utan att skriva det rätt ut, att detta utgör den huvudsakliga kritiken mot feminismen. Det finns förvisso de som resonerar just så som Holst beskriver, men jag vill hävda att de utgör en högst marginell grupp i dagens Sverige och de tas (som tur är) sällan på allvar i samhällsdebatten. Denna grupp utgörs till stor del av religiösa fundamentalister (som i och för sig hellre hänvisar till sina religiösa urkunder än till moderna forskningsresultat).

Men det går ju att vara kritisk till feminism utan att tillhöra denna extrema grupp. Jag tycker att feminister alltför ofta hakar upp sig på statistiska skillnader i utfall, t.ex. ojämn könsfördelning i olika utbildningsinriktningar, yrken och bolagsstyrelser. Dessa ojämnafördelningar brukar feminister ofta utan vidare förklara med könsdiskriminering eller skev uppfostran och vilja motverka med politiska medel. Här missar feminister ofta helt att medfödda biologiska könsskillnader kan utgöra en signifikant (del)förklaring till dessa ojämna fördelningar.

Man kan förklara statistiskt ojämna fördelningar med biologiska skillnader, och följdaktligen inte anse att de utgör något problem. Det är dock något helt annat än att inskränka ”den individuella medborgarens rätt att själv välja livsväg”. Att acceptera att fler kvinnor än män är sjuksköterskor är något helt annat än att vilja förhindra män (eller uppmuntra kvinnor) att bli sjuksköterskor.

Många feminister gör misstaget att tro att lika möjligheter per automatik leder till jämn fördelning, och att ojämn fördelning därmed tyder på att det inte råder lika möjligheter.

Intressant nog så avslutar Holst artikeln med att anklaga feminismkritiker för att haka upp sig på en extrem och orimlig variant av feminismen men ändå tro sig kunna avfärda hela feminismen. Här kastar han sten i glashus, ty han gör precis samma sak åt andra hållet.

Intressant? Andra bloggar om: politik Jämställdhet

Det talas mycket om att män borde ändra beteende, men här finns en grupp kvinnor som också borde ändra beteende. Alltså de kvinnor som ger sig in i relationer med män de redan på förhand inser eller borde inse är våldsamma. Det är inte alltid en kvinna kan se det från början, men ibland kan hon faktiskt det. En del kvinnor väljer till och med män just för att de är våldsamma (i allmänhet, inte mot just henne just då).

Dessa kvinnor utsätter inte bara sig själva för fara, de uppmuntrar också ett våldsamt beteende hos män.

När kvinnor dras till den våldsamme mannen så drar han slutsatsen att hans beteende fungerar. När andra män inte protesterar så drar han slutsatsen att hans beteende är OK.

Det sägs ofta att eftersom det är män som står för våldet mot kvinnor så är det män som har ansvaret för det och som måste agera för att sätta stopp för det. Men den analysen håller inte. Naturligtvis vilar ansvaret primärt på de män som själva är våldsamma, men alla män är inte våldsamma och delar därmed inte det primära ansvaret. Det sekundära ansvaret för att man bidrar till ett samhälle där våld mot kvinnor förekommer vilar inte bara på alla män utan även på alla kvinnor. Samhället formas av män och kvinnor tillsammans, och vi har ett gemensamt ansvar för att skapa ett bättre samhälle.

Kvinnor borde bojkotta våldsamma män. Andra män borde säga ifrån när en man är våldsam.

Intressant? Andra bloggar om: politik Jämställdhet

Deras inlägg är tämligen ostrukturerat, och det är inte helt enkelt att följa tankegången. Jag tror dock att de är något intressant på spåren, och det hade kunnat bli början på bra debatt. Tyvärr så har de med följande helt absurda (och för huvudsaken onödiga) stycke mitt i:

När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?

Detta stycke har naturligtvis gjort en massa debattörer (med rätta!) upprörda, och mycket av kritiken fokuserar på just detta.

I ett andra inlägg så anklagas kritikerna för moralpanik och de försvarar sin märkliga formulering med metafysiskt dravel:

vi ser det som symbolik, ett poetiskt anslag, att försöka ta i vårt eget mörker o smärta. Hur kan vi förändra våra liv om vi ständigt lägger över detta mörker på den andre. Låt oss lyfta oss över debattklimatet och skapa större spelrum och uppriktighet.

När Gyllenhammar ställs mot väggen i Debatt så blir det också liknande metafysiskt dravel.

Det här duger inte! Vill man ha en meningsfull debatt så bör man strukturera sina egna tankar innan man skriver, skippa onödig metafysik och undvika distraherande provokationer som ligger vid sidan av huvudsaken. Gör om, gör rätt!

Intressant? Andra bloggar om: politik Övrigt Familj Jämställdhet

Artikeln handlar om det personliga ansvaret som alltför ofta lyser med sin frånvaro nuförtiden. Den börjar och slutar bra med SMS-lån och skuldsättning, men däremellan handlar det om trafiken och då blir det konstigt.

Även den delen om trafik börjar bra med att det är för mycket fokus på tekniska trafiksäkerhetshöjande åtgärder och för lite fokus på hur folk egentligen kör. Men sen går man vilse i genusträsket och börjar ensidigt klanka på att män minsann kör väldigt farligt och att ”män måste börja diskutera sitt körbeteende och risktagande”. Man säger rätt ut att ”det finns ett könsperspektiv i den här frågan”.

Hur svårt kan det vara? Personligt ansvar innebär att var och en tar ansvar för sitt eget beteende. Inte att jag (som man) tar ansvar för vad andra män gör.

Intressant? Andra bloggar om: politik Jämställdhet

Jag undrar hur det går ihop. Vårdnadsbidrag anses vara en kvinnofälla genom att det gör att huvudsakligen kvinnor är borta från arbetsmarknaden under lång tid när hon fött ett barn. Men i så fall borde även en lång föräldrarförsäkring vara en kvinnofälla på samma sätt?

Både föräldrarförsäkring och vårdnadsbidrag kan utformas på många olika sätt. Man kan ha olika längd, olika ersättningsnivåer och olika former av könskvotering eller jämställdhetsbonusar. Det är inte nödvändigtvis så att vårdnadsbidrag blir en värre kvinnofälla än föräldrarförsäkring, det beror helt på hur de utformas. Det påverkas också av tillgången och priset på barnomsorg.

Den svenska föräldrarförsäkringen tillhör de längsta i världen, de flesta andra länder har betydligt kortare. Ändå tas den för given och det är väldigt sällan någon ens tänker tanken på att den kanske är för lång. Den senaste förlängningen från 12 till 13 månader genomfördes av rent populistiska skäl i samband med att man införde en pappamånad. Samtidigt har varje förälder rätt till 18 månaders föräldraledighet, och många utnyttjar möjligheten att ta ut föräldrarförsäkringen i lägre takt för att vara hemma med barnet längre än 13 månader. Det innebär att en arbetsgivare måste acceptera att en förälder är borta från jobbet upp till 1,5 år och eftersom kvinnor oftare tar ut mer föräldrarledighet än män så blir det större risk att anställa en kvinna.

Jag tycker att man borde återställa föräldrarförsäkringen till 12 månader per barn, och inte göra den länge än så oavsett hur den fördelas mellan föräldrarna. Samtidigt borde rätten till föräldrarledighet minskas till 12 månader per förälder. Därmed behöver ingen arbetsgivare acceptera längre ledighet än ett år vid barnafödsel. Då tror jag att ”kvinnofälleeffekten” skulle minska.

Jag trycker inte att vårdnadsbidrag är någon bra idé. Men det förslag om kommunalt vårdnadsbidrag som Alliansen fört fram kommer knappast ha någon större ”kvinnofälleeffekt” eftersom ersättningen är så låg, få kommer att ha råd att avstå från att jobba för att istället leva på det.

Intressant? Andra bloggar om: politik Jämställdhet