Det är klokt sagt av Hans Blix, civil kärnkraft är alltid bra att ha för sin elförsörjning, oavsett hur mycket olja man har. Det är dumt att slösa bort den värdefulla oljan på elproduktion. Samma sak gäller naturgas.

Vad man däremot med fog kan säga är att Iran inte behöver egen anrikningskapacitet. Det går nämligen utmärkt att ha egen civil kärnkraft ändå, det har flera andra länder, bl.a. Sverige. Det är ju också just detta som USA, EU m.fl. kritiserar Iran för, man accepterar att Iran skaffar civil kärnkraft. Se tidigare inlägg.

Intressant? Andra bloggar om: politik Kärnvapen

Många är kritiska till att USA inleder kärnkraftssamarbetet trots att Indien vägrar underteckna ickespridningsavtalet NTP och sedan 1998 har kärnvapen. DN:s ledarsida klagara på ”dubbla måttstockar”.

Jag tycker att kritikerna missar att Indien faktist är en stabil demokrati se drygt 50 år, världens största demokratiska stat. Är det en tillfredställande ordning att diktaturen Kina får ha kärnvapen men inte demokratiska Indien?

Det uttrycks farhågor för att detta kommer uppmuntra Iran och Nordkorea att framhärda i sina försök att skaffa kärnvapen. Det tror jag inte alls. De hopplösa diktaturerna Iran och Nordkorea bryr sig inte ett dugg om internationella avtal eller någon form av rättvisa. De agerar helt egoistiskt och opportunistiskt. De skaffar kärnvapen om vill, kan och tror sig komma undan med det. Enda sättet att stoppa dem är påtryckningar, stopp för export av kärnteknologi och klyvbart marerial, ekonomisk bojkott och trovärdiga hot om militärt våld.

Ickespridningsavtalet NTP är bra eftersom det troligtvis försvårar för terroristgrupper att få tillgång till kärnvapen, därför är det viktigt. Men det är uppenbart ganska dåligt på att förhindra att de stater som bestämt sig skaffar kärnvapen. Risken för spridning till terrorister lär knappast öka genom USA:s avtal med Indien. Om man vill stärka skyddet mot spridning till terrorister och andra länder så borde man bjuda in Indien att komma med i NTP med status som officiell kärnvapenmakt (som USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike).

Det är mycket positivt att Indien nu får möjlighet att bygga ut civil kärnkraft för energiproduktion. Det ger Indien tillgång till ren energi och därmed bättre möjligheter att utvecklas. Samtidigt minskar Indiens beroende av fossila bränslen, vilket både minskar belastningen på de ansträngda oljeresurserna och belastningen på miljön (både lokalt i Indien och globalt genom växthuseffekten). Detta är mycket viktigare än en eventuell försvagning av ett ickespridningsavtal som ändå inte fungerar.

Se tidigare inlägg om Iran.

Intressant? Andra bloggar om: politik Energi Kärnvapen

Uran är ett grundämne som används som bränsle i kärnkraftverk, och som material i kärnvapen. Naturligt uran innehåller 0,7 % av den klyvbara isotopen uran-235, och resten består av uran-238. För att fungera som bränsle i ett normalt kärnkraftverk måste halten av uran-235 vara 3-5 %. För att fungera i kärnvapen måste halten av uran-235 vara minst 90 %. Processen att höja halten uran-235 kallas anrikning och är en tekniskt komplicerad och dyr process. Om man väl har en anrikningsanläggning för kärnkraftsbränsle är det dock relativt lätt att även utnyttja den för att producera höganrikat uran för kärnvapen.

De flesta länder med kärnkraft har inte egna anläggningar för anrikning, de importerar istället färdiganrikat bränsle från något annat land. Sverige är ett sådant land med kärnkraft men utan anrikningskapacitet. Eftersom en anrikningsanläggning är komplicerad och dyr så är det inte ekonomiskt lönsamt för ett litet land som Sverige att ha en egen.

Det är svårt att se något rimligt skäl för Iran att ha en egen anrikningsanläggning, om de inte har ambitionen att skaffa kärnvapen. Det blir troligtvis dyrare än om de skulle utnyttja erbjudandet att köpa färdiganrikat uran från Ryssland.

Det sägs att Iran inte vill vara beroende av något annat land som kan strypa tillförseln av anrikat uran, och jämförs med Ukrainas beroende av rysk naturgas. Den jämförelsen haltar dock betänkligt. Det är normalt att i anslutning till ett kärnkraftverk lagra anrikat bränsle för cirka fem års drift, och om man är angelägen om att vara oberoende är det inga problem att lagra för minst tio års drift. Dessutom finns det flera länder med anrikningskapacitet så man blir inte beroende av något enskilt land. Om Iran börjar importera anrikat uran från Ryssland och Ryssland sen börjar trilskas så har Iran minst fem år på sig att reda ut situationen eller byta leverantör.

Att lagra så mycket naturgas så att det motsvarar fem års produktion i ett kärnkraftverk är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. Om man som Ukraina importerar gasen i pipline så får man problem inom ett par dagar efter att Ryssland stänger av kranen. Naturgas via pipeline innebär också att man är låst till en viss leverantör. Därför håller många europeiska länder nu på att bygga terminaler för att importera flytande naturgas (LNG) som transporteras på fartyg.

Dessutom har Iran väldiga tillgångar av olja och naturgas. Om de skulle få problem med sin kärnkraft så bör de inte ha några större problem att istället producera sin el på annat sätt.

Iran får gärna skaffa kärnkraftverk för civil elproduktion, men de bör – precis som Sverige och de flesta andra länder med kärnkraft – importera färdiganrikat uran. Eftersom Iran är en aggressiv diktatur som bl.a. sponsrar terrorism och uttrycker ambitioner att ”utradera Israel från kartan” så måste vi undvika att Iran får tillgång till kärnvapen, och därför bör de inte tillåtas bygga en egen anrikningsanläggning.

Intressant? Andra bloggar om: politik Energi Kärnvapen