Ur ett politiskt perspektiv hade detta inte varit så mycket att bråka om ifall Apple enbart hade haft tekniska och säkerhetsmässiga kriterier för att godkänna program på App Store. Det är ju bra att slippa program som funkar dåligt eller som innehåller datavirus, spionprogram eller annat otyg.

Tyvärr är så inte fallet. Apple har visat att de även har andra kriterier och de har nekat program som man inte kan ha några rimliga tekniska eller säkerhetsmässiga invändningar emot. Och detta är inget som man stycker under stol med, Apples vd Steve Jobs utlovar “frihet från porr” för de som använder iPhone och iPad.

Det är riktigt illa att Apple har godtyckliga moraliska hinder mot vilka program folk for köra på iPhone och iPad. Ifall Apple blir dominerande på marknaden så kan det bli ett hot mot yttrandefriheten (vem vet vad Apple stoppar nästa gång?).

Jag kan inte annat än uppmana till bojkott av iPhone, iPad och övriga produkter som är kopplade till Apples App Store. Ett alternativ till iPhone kan vara någon Andrioid-baserad produkt. Google, som ligger bakom Android, verkar ha en mindre moralistisk inställning än Apple.

Intressant? Andra bloggar om: politik IT Moral Yttrandefrihet

Att subventionera p-piller för unga är ingen bra idé. Unga i dagens Sverige har ofta korta relationer och många sexualpartners. Vid ett sådant beteende är p-piller olämpligt som preventivmedel eftersom det inte skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar (som klamydia och HIV). Har man många sexualpartners bör man använda kondom så att man skyddar mot både oönskad graviditet och smittspridning.

Detta tycks Milton vara medveten om, ändå föreslår han subventionerade p-piller för unga. Märkligt. Kanske beror det på att ha prioriterar förhindrande av aborter högre än att förhindra smittspridning. Ingen bra prioritering enligt min mening.

Miltons idé om en nationellt abortregister är inte heller bra. Varför är det så viktigt att veta vilka socioekonomiska och kulturella grupper som aborter är vanliga i? Det luktar klåfingrig social ingenjörskonst på lång väg, och det bådar inte gott.

Intressant? Andra bloggar om: politik Hälsa Moral

Jag tycker inte att det resonemanget håller, och om man drar det till sin spets så blir det inte bra.

Jag kan hålla med om att det är moraliskt fel att medvetet ger sig in i svarta affärer. T.ex. genom att själv jobba svart, att anlita någon som jobbar svart eller att göra affärer med någon som man vet (eller borde inse) sysslar med något olagligt. Och det inkluderar givetvis att äta lunch för 50 kronor på en restaurang som man vet, eller borde inse, sysslar med svartarbete eller penningtvätt.

Men frågan är om enbart ett lågt pris räcker för att man bör misstänka att det är något fel. Jag tycker inte det. Det är inte alltid så enkelt att räkna ut vad en vara eller tjänst borde kosta. Ett lågt pris kan ju också bero på högre effektivitet. Jag tycker inte att konsumenter har ansvar att göra den typen av rimlighetsbedömningar av priser.

Och jag tror inte att det vore bra om konsumenter började göra det i större utsträckning. Det skulle nämligen leda till att de som har rent mjöl i påsen men lyckats pressa priserna genom effektivisering inte får så många kunder som de förtjänar och därmed får det svårare. Det leder i sin tur till minskad konkurrens och högre priser.

Ett bättre sätt att bekämpa svarta marknader är att sänka alltför höga skattekilar. När vi är inne på lunch så vore det bra första steg att sänka restaurangmomsen från 25 till 12 procent (se tidigare inlägg om detta).

Intressant? Andra bloggar om: politik Lag och rätt Moral

En viktig del av CSR-begreppet handlar om att företag ska bedriva sin egen verksamhet på miljömässigt, etiskt och socialt ansvarsfullt sätt. Det handlar helt enkelt att man ska minimera de skador eller externa kostnader man orsakar för samhället. Mer konkret handlar det t.ex. om att företag minskar sina miljöfarliga utsläpp mer än vad lagen kräver. Detta tycker jag är positivt och bra, och företag får gärna använda detta i sin marknadsföring.

Men det finns även andra saker som kallas för CSR, som är mer tveksamma. Jag gillar inte alls när företag försöker verka CSR-mässiga genom att skänka lite pengar till befintliga välgörenhetsorganisationer (utan koppling till företagets verksamhet) och använder detta i sin marknadsföring. Ett avskräckande exempel är GodEl.

Problemet med detta är att det inte blir något mervärde, jag som kund skulle lika gärna kunna välja något annat konkurrerande företag som inte gör detta (och därmed troligtvis har längre pris) och sen själv skänka motsvarande summa pengar till samma välgörenhetsorganisationer. Och vad värre är så kan företag som inte tar ansvar för sin egen verksamhet använda detta för att dra uppmärksamheten från de verkliga problemen med deras verksamhet.

Observera att detta är något annat än att företagsägare som tjänat pengar på sina företag skänker pengar till välgörenhet. Att Microsofts grundare och huvudägare Bill Gates nu bildat en välgörenhetsstiftelse och pumpat in betydande belopp har egentligen inget med Microsoft att göra, och så vitt jag vet så använder Microsoft inte detta i sin marknadsföring.

Mellan dessa två extremer finns det också andra former av CSR. T.ex. att företag använder den kompetens de har från sin huvudverksamhet för att mer konkret delta i välgörenhetsprojekt. Det är jag mer positiv till eftersom det ofta har ett mervärde, det är inget som vem som helst kan göra utan vidare.

Men kommersiella företag bör inte syssla med ren välgörenhet utan koppling till deras egen verksamhet, och i synnerhet inte använda detta i sin marknadsföring.

Intressant? Andra bloggar om: politik Ekonomi Miljö Moral

Tyvärr gör Pascalidous det vanliga misstaget att antyda att den rika grekiska kvinnan bör klandras för den moldaviska kvinnans situation.

Man kan möjligtvis klandra den grekiska kvinnan för att hon inte spenderar mer tid med sitt eget barn (vilket är fel gentemot barnet), men det är faktiskt inte hennes fel att det är fattigt i Moldavien. Och hon bör inte ha det minsta dåliga samvete för att hon anlitar en fattig moldavisk kvinna som barnvakt, tvärt om hjälper det den moldaviska kvinnan att få ett lite bättre liv.

Anledningen till att det är fattigt i Moldavien är huvudsakligen att landet fram till 1991 tillhörde Sovjetunionen, och att landet inte lyckats uppnå fred och stabilitet gentemot de ryskstödda separatisterna i Transnistrien.

Intressant? Andra bloggar om: politik Ekonomi Moral

Nu har jag inte läst BRIS rapport, men jag tycker att artikeln i onödan stigmatiserar föräldrars Internetanvändning, porr och dataspel.

Det är naturligtvis ett problem ifall föräldrar surfar efter barnporr eller något annat olagligt, men det är inget skäl till att fördöma normal laglig porr. Möjligtvis kan man tycka att man som förälder borde anstränga sig lite för att dölja porrsurfande och liknande för sina barn, precis som föräldrarna anstränger sig för att dölja när de har sex med varandra. Men jag har svårt att se varför det skulle vara värre för ett barn att komma på ena föräldern att porrsurfa, än att komma på sina båda föräldrar med att ha sex med varandra.

Jag kan förstå att otrohet kan vara skadlig för barnen, eftersom de då kan slitas mellan lojalitet till sina båda föräldrar. Men det är ju ett problem oavsett om det sker via Internet eller inte.

Jag skulle inte betrakta porrsurfade som otrohet, men det kan vara lämpligt att försäkra sig om att den andre föräldern inte har några invändningar innan man gör det i det gemensamma hemmet, så att inte barnen riskerar dras in i någon konflikt kring det.

Och det är naturligtvis inte OK att som förälder ägna så mycket tid åt dataspel att man försummar sina barn, men det är väl ett lika stort om det hade varit TV-tittande eller något annat som tagit upp tiden?

Intressant? Andra bloggar om: politik Moral

Det är inte helt enkelt att följa artikelns stundtals luddiga resonemang. Framförallt är det oklart ifall problemet är att kondom inte används i tillräckligt stor utsträckning, eller ifall kondom inte skyddar tillräckligt mycket även om den används. Jag tolkar artikeln så att kondom i och för sig ger ett bra skydd, men att den inte används i tillräckligt stor utsträckning. Rubriken “Ökad kondomanvänding inget skydd mot sexsmitta” stämmer då inte riktigt, men med tanke på hur luddig artikeln är så är det inte alls orimligt att tolka den så heller.

Hur som helst så leder artikelförfattarnas pessimistiska bild på kondomer till att de istället vill satsa på att begränsa antalet sexuella relationer. (Vilket är lite märkligt då de samtidigt hänvisar till en studie som påstår att kondom ger ett dåligt skydd i fasta parrelationer.)

Artikelförfattarna har säkert rätt i att kondomer inte används i så stor utsträckning som är önskvärt, och att det är svårt att förmå folk att använda dem oftare. Men vad är det som får dem att tro att det skulle vara enklare att förmå folk att minska antalet sexuella relationer? Det kan förvisso kännas lite trist att man måste ha kondom när man har sex (utanför en långvarig parrelation), men det är väl ändå bra mycket tristare att inte kunna ha sex alls (utanför en långvarig parrelation)?

De skriver:

Att kräva och använda kondom innebär i sig en markering av fruktan för sexuellt överförbara infektioner och misstro, vilket går emot själva idén med den sexuella relationen som ju syftar till närhet.

Så behöver det inte alls vara. Det behöver inte alls tolkas som misstro eftersom man dels kan bära på HIV-smitta under lång tid utan att veta om det, och dels att den som insisterar på kondom både skyddar sig själv och partnern (det är alltså lika mycket hänsyn som misstro). Jag har aldrig upplevt att kondomanvändning tolkats på detta sätt, i synnerhet inte när det gäller nya eller tillfälliga relationer. Det finns i och för sig säkert vissa grupper som har den synen, men det borde gå att påverka med lämplig opinionsbildning.

Dessutom slänger sig artikelförfattarna med märkliga formuleringar som:

Denna syn [att man bara ska ha sex i en långvarig parrelation] ger sexualiteten en mening och en skyddande funktion för människan och samhället.

Vad betyder det?

Det sägs inte rätt ut, men det verkar helt klart som att artikelförfattarna förespråkar en återgång till den gamla religiösa sexualmoralen. Det är ingen bra idé, se tidigare inlägg om detta.

Visst ger avhållsamhet ett bra skydd mot sexuellt överförbara infektioner. Precis som att helnykteri ger ett bra skydd mot skrumplever, att inte köra bil ger ett bra skydd mot trafikolyckor och att jämt följa en extremt strikt diet ger ett bra skydd mot fetma och diabetes. Men det är inte rimligt att förvänta sig att folk ska leva så, lite kul och njutning måste man trots allt få ha ibland, och lite risker måste man få ta ibland.

Intressant? Andra bloggar om: politik Moral

Det är befriande att läsa ett offentligt inlägg på detta tema som inte ifrågasätter fri abort, som inte kräver någon ny lagstiftning eller nya myndighetsingripanden och som inte förespråkar återgång till gammaldags religiös sexualmoral.

Den gamla religiösa sexualmoralen (ingen sex utom äktenskapet) har vi lämnat bakom oss, men istället har vi hamnat i ett läge där det knappt finns någon gemensam sexualmoral alls. Det är bra att den gamla religiösa sexualmoralen är borta eftersom den både var orimligt restiktiv och dessutom inte fungerade.

Men eftersom sex är något man gör tillsammans med andra människor, och inte sällan med ytligt bekanta, så är det bra med någon form av genomtänkt gemensam syn på det i samhället. Att dagens gemensamma syn är otillräcklig eller dåligt fungerande visar artikelförfattarna tydligt genom att peka på höga aborttal, stor spridning av klamydia och ökande spridning av HIV. Och det är allvarligt. Så vitt jag förstått är klamydia i sig inte något väldigt allvarlig sjukdom, men stor spridning av det är om inte annat en varningsklocka för att vi framöver kan få en kraftigt ökande spridning av allvarligare sexuellt överförda sjukdomar som HIV (vilket vi i Sverige hittills varit förskonade ifrån).

Så hur bör en ny sexualmoral se ut? Artikelförfattarna lägger en bra grund genom att skriva:

”God sexualmoral är att man skyddar sig och sin partner mot oönskad graviditet och sexuellt överförd infektion samt respekterar ett nej.”

Däremot tror jag att det är olyckligt att dra så stora växlar på att kärlek och sex hör ihop. Det kan det förvisso göra, och det är trevligt när det är så. Men det finns ingen anledning att fördöma sex utan kärlek. Istället bör man inskärpa att även om man har sex utan att vara kär så måste man respektera sin sexpartner och skydda sig själv och partnern mot oönskad graviditet och sexuellt överförda sjukdomar.

“Att vara kär i den man har sex med hjälper varken mot AIDS eller klamydia” som Katarina Lindahl sa när hon var generalsekreterare på RFSU.

Intressant? Andra bloggar om: politik Moral

Artikeln handlar huvudsakligen om att spelet är våldsamt och hur hemskt det är. Jag kan till viss del förstå hur Bergsten tänker. De flesta är överens om att verkligt våld mot människor är något i sig dåligt och omoraliskt, något som i fredstid bara kan accepteras i nödvärn och från polisen i vissa fall. Bergsten tror att våldsamma dataspel leder till mer våld i verkligheten, och mot den bakgrunden förstår jag Bergstens tankar på förbud.

Jag tror att Bergsten har fel, det finns inga belägg för att våldsamma dataspel leder till mer våld i verkligheten. Johanna har skrivit bra om detta. Dessutom vore förbud mot vissa dataspel en inskränkning i yttrandefriheten, och det ska till synnerligen starka skäl för att det ska vara befogat.

Men det riktigt intressanta i Bergstens artikel är att han klagar på att GTA IV uteslutande bygger på våld och sex. Är det så att Bergsten tycker att även sex är något i sig dåligt och omoraliskt? Något som bara kan accepteras för att skaffa barn?

(För övrigt så har jag aldrig spelat Grand Theft Auto.)

Intressant? Andra bloggar om: politik Moral Yttrandefrihet

Inom ramen för detta finns det en betydande frihet att agera på olika sätt. Man skulle här kunna säga att folks agerande enbart är en fråga för dem själva och deras vänner och anhöriga, och att vidare diskussion om detta därmed är onödig. Det tycker dock inte jag. Jag tycker att det är intressant med en offentlig debatt om moral.

Tyvärr tenderar offentliga debatter om moral i Sverige ofta leda till förslag på lagstiftning. Det är synd, för det finns många frågor som inte lämpar sig för lagstiftning där det ändå är bra med en offentlig debatt. Det finns både en mängd gamla föreställningar som skulle må bra av att granskas och ifrågasättas, och nya frågor som bör diskuteras.

En sådan offentlig debatt om moral bör alltså inte syfta till ändrad lagstiftning eller andra politiska beslut. Det kan naturligtvis hända att det emellanåt leder dit ändå, men det bör vara undantag och inte regel. För att undvika sammanblandning med politik så bör debatten inte ledas eller domineras av högt uppsatta politiker (partiledare, riksdagsledamöter, statsråd).

Det är inte heller bra om debatten leds av myndigheter eller statstjänstemän. Då tenderar det att inte bli mycket av debatt utan bara påbud. Som Timbro konstaterat i två rapporter så har det tyvärr blivit vanligt att svenska myndigheter bedriver opinionsbildning. Ofta syftar denna opinionsbildning till politiska beslut, men även mer icke-politiska moraliska frågor slinker med ibland.

Företrädare för religiösa samfund vill ofta debattera moral. Och det får de gärna göra. Men det måste ske på ett sätt som inte utesluter de som inte tillhör samma religion. Det duger inte att hänvisa till religiösa urkunder eller till “Guds vilja”.

Läs gärna den inspirerande artikeln på DN Debatt av Stefan Einhorn.

Intressant? Andra bloggar om: politik Moral