Det är lätt att hålla med. Det är inte rimligt att kommuner kan välja bort detta ansvar.

Å andra sidan måste förslag om att begränsa flyktingarns rätt att välja var de ska bo (som en del socialdemokratiska kommunalråd då och då kommer med) avvisas kraftfullt. Flyktingar som fått asyl och uppehållstillstånd i Sverige måste givetvis få flytta runt i landet precis som infödda svenskar. Något annat vore en grov diskriminering och kränkning av deras rättigheter.

Samtidigt så är det läge att sluta betrakta flyktingar som sådana som det är en stor börda att ta hand om. Visst behöver de flesta flyktingar hjälp med att lära sig svenska och viss introduktion i samhället. Vissa behöver vård för fysiska eller psykiska skador de fått i sina hemländer. Men utöver det så borde det inte vara en större börda för en kommun att ta emot en flykting än att ”ta emot” en svensk som flyttar in från en annan kommun. Det borde i många fall inte vara någon börda alls utan tvärt om en tillgång om flyktingen inom rimlig tid skaffar sig ett jobb.

Ett stort problem är att arbetsmarknaden fungerar dåligt och att många flyktingar blir arbetslösa under lång tid. Detta åtgärdar man främst genom att generellt förbättra möjligheten för folk att få jobb.

Ett annat problem är långdragna handläggningstider i asylärenden. Flyktingar som ska få stanna i Sverige måste så fort som möjligt få definitivt besked om permanent uppehållstillstånd så att de kan börja planera för sin framtid i Sverige.

Men det krävs också en attitydförändring. Om man slentrianmässigt betraktar flyktingar som svaga stackare som behöver en massa hjälp och stöd så blir det lätt en självuppfyllande profetia.

(Även publicerat på Bloggregeringen. Kommentera där.)

Intressant? Andra bloggar om: politik Jobb Utanförskap

Större delen av artikeln handlar om allmän kritik mot både den integrationspolitik som Sverige (d.v.s. socialdemokraterna) fört hittils, och mot den politik som Alliansen gått till val på. Moderaterna och Folkpartiet får sig en extra släng av sleven. Gott så.

Men det är märkligt att Kamali så hårt angriper de nytillträdda ministrarna (som ännu inte hunnit göra något i sina ministerroller) personligen.

Kamali har ingen som helst konkret kritik mot Tobias Billström. Trots detta utmålar han tillsättnade av Billström som ett stort misstag och slår tvärsäkert fast att det kommer leda till ökad rasism i Sverige. Kamali gör däremot ett stort nummer av att Billström är öppet bisexuell. Hur ska man tolka detta? Är Kamali homofob?

Mot Sabuni har Kamali en del konkret kritik. Men mycket av kritiken är egentligen kritik mot Folkpartiets integrationspolitik, och det är inte rimligt att ge Sabuni hela äran/skulden för den.

Språktestet var ett förslag som Folkpartiet lanserade i valrörelsen 2002, och har drivit sen dess. Det var inte Sabunis idé från början, och hon har inte varit den främsta förkämpen för det.

Sen så valtolkar han fler förslag. Det blir ”förbjuda slöjan” och ”förbjuda friskolor” när det handlar om att inte tillåta slöja på minderåriga barn under lektionstid i grundskolan, respektive att inte tillåta konfessionella friskolor (vilket drabbar svenska Livets ord lika hårt som invandrade muslimer).

Kvar blir inte mycket mer än förslaget om gynekologisk undersökning av tonårsflickor. Det är Sabunis eget förslag, och det är dumt och värt kritik. Men räcker det för att så kraftfullt underkänna Sabuni som integrationsminister?

Jag misstänker att Kamali har svårt att förlika sig med att Sverige får en integrationsminister som är lika mycket invandrare som han är, och som tycker radikalt annorlunda på många punkter.

Intressant? Andra bloggar om: politik Utanförskap

Analysen och problembilden i artikeln är i stora delar rimlig, och många av de åtgärder som föreslås är bra (men helt otillräckliga, det saknas bl.a. förslag för att förbättra skolan). Ett problem är dock att hon försöker skylla ifrån sig på ”politiker i alla läger” när det huvudsakligen är socialdemokraterna och deras stödpartier som i Stockholms stad och i riksdag och regering som drivit den skadliga politik som Billström förtjänstfullt tar avstånd ifrån. Visst har även borgerliga partier ibland hängt med, men huvudansvaret vilar tungt på socialdemokraterna.

Det värsta med artikeln är dock att Billström genom ett mycket fräckt retoriskt knep helt avfärdar de borgerliga partiernas engagemang i frågan. Först så slår Billström fast att ”Dessa problem har de borgerliga partierna aldrig visat intresse för” och i nästa mening heter det att ”Vissa av dem väljer snarare att försöka profitera politiskt på dem”. Därmed har Billström gjort det mycket bekvämt för sig. Om de borgerliga partierna inte lägger fram några förslag så ”visar de inte intresse”, och om de lägger fram förslag så ”profiterar de politiskt”. Damned if you do – damned if you don’t!

Faktum är att Folkpartiet länge talat om problemen med utanförskap i förorter, och varnat för farorna med en selektiv politik som specifikt riktar sig mot invandrare, se bl.a. Utanförskapets karta. Billströms analys är alltså inget nytt, det nya består i att socialdemokraterna nu insett detta.

Sen så tvivlar jag på Billströms möjligheter att driva igenom alla de saker hon räknar upp. Hon vill riva barriärer mellan människor och stadsdelar genom ny, spännande kompletteringsbebyggelse. Ett alldeles utmärkt förslag, jag har framfört liknande idéer. Men för att göra detta på allvar så måste man exploatera en del grönområden och nagga de ”gröna kilarna” i kanten. Jag har svårt att tro att Miljöpartiet skulle gå med på det, och lika svårt att tro att Billström kan sitta kvar vid makten i Stockholm utan Miljöpartiets stöd.

Därför bör de som är oroliga för utveckligen i Stockholms förorter rösta på Folkpartiet eller något av de andra borgerliga partierna och inte på Socialdemokraterna eller dess stödpartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Detta gäller i första hand valet till kommunfullmäktige i Stockholms stad, men också riksdagsvalet eftersom kommunens möjlighet att driva en bra politik i stor utsträckning styrs av vad regering och riksdag beslutar. T.ex. så är bostadspolitiken i Stockholm styrd av den stopplag mot bostadsrättsomvandring som riksdagen infört.

Intressant? Andra bloggar om: politik Stockholm Utanförskap

Jag förnekar inte att det förekommer diskriminering av invandrare på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden. Men jag tror inte på någon ”etisk maktordning”, och jag tycker inte att begreppet ”strukturell/institutionell diskriminering” tillför något, det leder inte till någon lösning.

Att invandrare har svårt att få jobb och bostad beror huvudsakligen på att arbets- och bostadsmarknaderna i Sverige fungerar dåligt p.g.a. för mycket regleringar. Dessa regleringar drabbar både svenskar och invandrare, men de har en tendens att drabba invandrare hårdare. Det beror huvudsakligen på att regleringarna har gjort det dyrt och riskfyllt att anställa eller hyra ut bostad till en ”olämplig” person, och då blir arbetsgivare och hyresvärdar obenägna att ta risker. Och för en svensk arbetsgivare/hyresvärd framstår det, helt naturligt, mer riskabelt att anställa/hyra ut till en invandarare än en svensk eftersom man har lättare att bedömma en person som är mer lik en själv.

Lösningen är att avreglera och göra det mindre riskfyllt att vara arbetsgivare/hyresvärd, det måste bli möjligt att anställa en olämplig person utan att riskera gå i konkurs. (Se tidigare inlägg.)

Men jag förstår att socialister inte tänker så eftersom de gillar regleringar, de har ju infört dem. Därför antar jag att socialister är betjänta av Masoud Kamalis strukturella diskriminerings-analys för att förklara hur socialismen drabbar invandrare. Om man inte vill avskaffa roten till det onda, socialismen med dess regleringar, så är det nog bra att vara medveten om dess effekter och i möjligaste mån försöka lindra dem.

Kort sagt, socialism och regleringar i Sverige drabbar invandrare hårdare än svenskar, och därför måste socialisterna hitta på begrepp som ”strukturell/institutionell diskriminering” för att förstå det.

Intressant? Andra bloggar om: politik Utanförskap

Jag delar inte Kamalis grundläggande analys om den ”strukturella/institutionella diskrimineringen”, som han nämner flera gånger i debattartikeln. Den analysen verkar vara som ett axiom för Kamali, och har inte bevisats. Man kan säga att den integrationspolitik som Kamali förtjänstfullt sågar utgör en form av diskriminering, och flyktingar som (ännu) inte fått permanent uppehållstillstånd behandlas ibland märkligt. Men det räcker inte för att måla ut hela svenska samhället som diskriminerande.

Kamali menar att invandrare inte får jobb motsvarande sin kompetens, och att detta beror på den ”strukturella/institutionella diskrimineringen”. Det stämmer att många invandrare inte får jobb motsvarande sin kompetens (eller inte jobb alls), men det är ett öde som drabbar alltför många svenskar också (se bara på akademikerarbetslösheten), även om invandrare må vara värre drabbade. Istället för att formulera teorier om diskriminering så borde man se till att alla, både svenskar och invandrare, får lättare att få jobb, och jobb motsvarande sin kompetens. (Hur man gör detta har jag skrivit om tidigare.)

Trots detta har han dragit den helt korrekta slutsatsen att dagens svenska integrationspolitik på det stora hela och i det långa loppet är verkningslös, ja troligtvis kontraproduktiv. Och den ganska drastiska rekommendationen att Integrationsverket och övriga myndigheter som sysslar med integration bör läggas ner blir därmed ofrånkommlig. Det är glädjande att en statlig utredning äntligen formulerar detta.

Kamali skissar också på ett alternativ till dagens misslyckade integrationspolitik. En röd tråd verkar vara att politiken bör vara generell, och inte specifikt riktad mot invandrare. Och det är helt rätt.

Kamali efterlyser dock minskade ekonomiska ojämlikheter och att skapa lika möjligheter och lika utfall för alla. Det är ett fullt rimligt resonemang, om man är socialist, vilket Kamali uppenbarligen är. Jag, som inte är socialist, tycker dock att politiken bör koncentreras till att skapa lika möjligheter. Lika utfall, hur man nu definierar och mäter det, bör inte vara ett politiskt mål. Det bör vara upp till varje individ att besluta hur man ska ta tillvara på sina möjligheter.

Sveriges problem är inte att vi har för stor ekonomisk ojämlikhet. Problemen är att alla inte ges lika möjligheter. Därför måste vi se till att alla barn får gå i en bra skola som ger gedigna kunskaper och att det blir lättare att få jobb.

Intressant? Andra bloggar om: politik Utanförskap

Jag trycker att det är rimligt att hyresvärden får bestämma om hur paraboler får placeras, eftersom hyresvärden som fastighetsägare har ansvar för säkerhet och annat. Men samtidigt är det viktigt att hyresgästerna inte förvägras att se de TV-kanaler de vill, och hyresvärden borde se till att ge dem tillgång till dem på annat sätt om enskilda paraboler utanför lägenheterna inte är acceptabelt. Det finns andra sätt att lösa det, t.ex. att låta hyresgästerna gå samman och sätta upp gemensamma paraboler på taket, se här.

Det enklaste hade varit om hyresvärden kunde sätta upp en gemensam parabol på taket för hela huset (eller en per satellit om det är flera). Givetvis kan hyresvärden då ta betalt för detta av de hyresgäster som vill ansluta sig, det blir ungefär som kabel-TV. Tyvärr så kan de hyresvärdar som redan är anslutna till vanlig kabel-TV inte göra det då avtalet inte tillåter det. Då kan man fråga sig varför inte kabel-TV-leverantören inte levererar de kanaler som deras kunder efterfrågar (mot betalning givetvis)? Det är orimligt att kabel-TV-leverantören kan hindra en hyresvärd att ordna tillgång till kanaler som inte levereras via kabel-TV. (Nu verkar det inte som att hyresvärden i detta fall vill göra detta, men det är ju bekvämt att kunna hänvisa till att man inte får.)

Grunden till problemet är att både hyresvärdar och kabel-TV-leverantörer inte vill göra sina hyresgäster/kunder nöjda och tjäna pengar på den. Troligtvis bottnar det i åsikter i stil med att ”invandrare borde lära sig svenska istället för att sitta inne och se på TV från sina hemländer hela dagarna”. Den typen av förmyndarmentalitet är stötande. Det är knappast tillgång till TV från hemlandet som gör att invandrare inte lär sig svenska.

Intressant? Andra bloggar om: politik Utanförskap

Rinkeby är en grannförort till Tensta, den är troligtvis ganska lik. I Rinkeby har jag bott i tre år. Jag kände mig aldrig otrygg där, och upplevde inte heller någon förslummning. Jag hyrde en lägenhet av Familjebostäder och huset var mycket fint både utvändigt och invändigt. Lägenheten var fräsch, modern och hade god standard. Enda problemet var att det inte fanns någon tvättstuga i närheten av huset, man var hänvisad till en jättestor central tvättstuga för halva Rinkeby en halv kilometer bort. Som tur var fanns det plats att installera en egen tvättmaskin i badrummet, vilket jag omgånede gjorde när jag flyttade in. Jag var i stort sett helt nöjd med hus, lägenhet och hyresvärd.

Jag trivdes dock inte särskilt bra i Rinkeby, jag kände mig isolerad och ensam. Som vuxen etnisk svensk upplevde jag ett utanförskap i Rinkeby, jag kände att det inte fanns något för mig där. Ofta kände jag att de enda alternativen för mig på fritiden var att sitta hemma i min lägenhet eller ta tunnelbanan in till stan, eller ta en promenad på Järvafältet om det var ljust och fint väder (vilket det inte alltid är i Stockholm). Utbudet av utländska affärer som sålde olika saker man oftast inte hittar på andra håll var ett plus, men räckte inte för att väga upp isoleringen och ensamheten. Utbudet av kultur, nöjen och föreningsliv som var öppna för en vuxen etnisk svensk var väldigt begränsat. Det finns det nästan inga arbetsplatser som inte är någon form av lokal service (butiker, skolor, etc.) i Rinkeby. Det finns ingen högre utbildning, inte ens ett gymnasium.

Efter att ha bott i Rinkeby i tre år så flyttade jag till Kista, och här trivs jag mycket bättre, trots att lägenheten inte är riktigt lika fin som den var i Rinkeby. Här finns en stor och fin galleria med en massa butiker, restauranger och en biograf. Här finns massor av arbetsplatser och industri, här finns högskoleutbildning och studentliv. Här finns blandat utbud av bostäder: hyreslägenheter, bostadsrätter och radhus. Efter en kort promenad till grannförorten Husby hittar man ett liknande utbud av utländska butiker som i Rinkeby.

Kort sagt, jag upplevde inte Rinkeby som otryggt eller förslummat. Däremot upplevde jag det som isolerat och trist.

Gå hit och zooma ut ett steg för att se en karta över Tensta, Rinkeby och Kista.

Intressant? Andra bloggar om: politik Stockholm Utanförskap