Mikael Ståldal

Efter att Rasmus Paludan bränt en koran utanför den turkiska ambassaden i Stockholm har debatten om huruvida detta bör vara tillåtet eller inte tagit ny fart.

Saken ställs på sin spets när ytterligare en person ansöker om demonstrationstillstånd för att göra samma sak, men får avslag p.g.a. att det kan leda till attentatshotet mot Sverige och svenska intressen och överklagar. Till skillnad från Paludan hävdar den som ansökt att syftet med aktionen är att stoppa Sveriges NATO-medlemsskap. Flera juridiska experter menar att avslaget inte är förenligt med lagen, och att det troligtvis kommer beviljas när överklagan behandlats.

Jag börjar luta åt att man faktiskt bör inskränka rätten genomföra den här typen av aktioner. Det är inte rimligt att enskilda personer, helt lagligt, så här enkelt kan skada Sveriges relationer med andra länder och obstruera demokratiskt fattade beslut (som NATO-ansökan). Frågan är hur detta ska göras utan att göra oacceptabla inskränkningar av yttrandefriheten.

Att förbjuda hädelse mot religioner (blasfemi) vore alltför långtgående, och dessutom delvis missriktat eftersom problemet här inte i första hand var att muslimer blev upprörda, utan att Turkiets regeringen blev upprörd. Det finns säkert sätt att reta upp Turkiets regeringen utan att blanda in religion (t.ex. genom att skända en docka föreställande Erdogan).

En väg att gå vore att att inskränka demonstrationsrätten så att det inte längre är tillåtet att bränna, eller på annat sätt skända, böcker, skrifter, symboler, flaggor, människodockor eller liknande på offentlig plats. Då kan polisen helt enkelt avslå alla sådana demonstrationsansökningar. Detta bör dock bara gälla offentlig plats, det bör fortfarande vara tillåtet att t.ex. bränna en koran i sin egen trädgård. Det bör dessutom vara tillåtet att skriva “bränn en koran!” på ett plakat, eller skrika detta, under en demonstration (och att göra så bör inte betraktas som uppvigling).

En mindre förändring vore att enbart göra dessa inskränkningar vid ambassader och andra utländska beskickningar.

Ett alternativ, eller komplement, vore att inte bevilja demonstrationstillstånd om syftet är att obstruera politiska beslut. Att göra det är ett missbruk av demonstrationsrätten. (Att protestera mot politiska beslut är dock i sin ordning och ska givetvis vara tillåtet.)

Elskatten höjdes vid årsskiftet från 36 öre/kWh till 39,2 öre/kWh. Regeringen motiverar detta med att det är en sedvanlig indexuppräkning utifrån KPI, som blir extra stor i år p.g.a. den höga inflationen.

Detta visar på hur skadlig elskatten och dess indexuppräkning är. Höga energipriser är en bidragande orsak till den höga inflationen som alla säger sig vilja bekämpa, men ändå låter man inflationen bidra till ännu högre energikostnad i en ond cirkel.

Jag hade stora förhoppningar på att den nya regeringen skulle korrigera de senaste åtta årens katastrofala energipolitik, men denna häpnadsväckande passivitet uppmuntrar inte.

Som jag skrivit tidigare går det inte att motivera elskatten av miljöskäl. Elskatten bör avskaffas helt, eller åtminstonde sänkas kraftigt och frikopplas från KPI.

Efter fem år och tre valrörelser (två Riksdag, en Europaparlament) så har jag beslutat mig för att inte längre vara medlem i Medborgerlig Samling. Den här gången tänker jag inte gå med i något annat parti, utan tills vidare vara partipolitiskt oberoende.

Efter höstens Riksdagsval så har Sverige fått en ny regering, som har en tydlig ambition att göra en hel del tämligen annorlunda än de senaste åtta årens socialdemokratiskt dominerade regeringar. Även om det finns en del att kritisera i deras Tidöavtal så innebär det på många områden en rejäl förbättring utifrån mitt, och Medborgerlig Samlings, perspektiv.

Mot bakgrund av detta, och Medborgerlig Samlings oförmåga att för egen del samla röster i Riksdagsvalet (inga framsteg alls 2022 jämfört med 2018), så har jag kommit fram till att jag i dagsläget bäst bidrar till ett bättre och mer liberalkonservativt Sverige som partipolitiskt oberoende opinionsbildare än som medlem i Medborgerlig Samling.

Det är viktigt att granska, och vid behov kritisera, vad den nya regeringen gör. Men jag tror att detta blir mer konstruktivt från ett oberoende perspektiv, eftersom man som oppositionsparti känner sig tvungen att hitta något att kritisera, även om det inte är befogat. På vissa områden är det svårt att hitta så mycket att kritisera, t.ex. inom mitt eget specialområde energipolitik.

Regeringen vill tillsammans med Sverigedemokraterna utreda möjligheten att den som i dag har permanent uppehållstillstånd ( istället ska få tidsbegränsat uppehållstillsstånd, se artikel på SVT.

Detta borde inte komma som någon överraskning eftersom detta står i Tidöavtalet:

En utredning ska se över under vilka förutsättningar befintliga permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas, till exempel genom att med en tidsfrist ge berörda uppehållstillståndsinnehavare realistiska möjligheter att erhålla medborgarskap.

Där står också:

Förslag om utmönstrande av permanenta uppehållstillstånd ska genomföras senast våren 2024.

Vilket jag tolkar som att man framöver inte ska dela ut några permanenta uppehållstillstånd, och att konceptet ska avskaffas. Det ska bara finnas tillfälliga uppehållstillstånd och medborgarskap.

Detta är inte bra. Det är en sak att skärpa kraven på att erhålla PUT, som förra regeringen var inne på i somras när de föreslog krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap. Men att helt avskaffa möjligheten vore dumt, de behövs ett mellanläge mellan tillfälligt uppehållstillstånd och medborgarskap. I synnerhet om man, som det också står i Tidöavtalet och även förra regeringen varit inne på, vill skärpa kraven på att få medborgarskap. Då kommer det finnas personer som av olika skäl inte vill eller kan få svenskt medborgarskap, men som ändå långsiktigt vill bo och verka i Sverige. För dem bör möjligheten till permanent uppehållstillstånd finnas kvar.

Det är dessutom fel att dra in redan utdelade permanenta uppehållstillstånd från personer som är skötsamma. Det vore en form av retroaktiv lagstiftning, vilket bör undvikas. Staten bör stå för vad man tidigare lovat.

Det är bra att man slutar dela ut permanenta uppehållstillstånd direkt, de som invandrar till Sverige bör först erhålla tillfälligt uppehållstillstånd, och sedan efter att ha bott i Sverige under en tid kunna ansöka om permanenta uppehållstillstånd. Och efter ytterligare en tid kunna ansöka om medborgarskap om de så önskar. Så fungerar det redan för arbetskraftsinvandrare, och samma sak bör gälla flyktingar.

För att få permanent uppehållstillstånd bör krav på skötsamhet och varaktig egenförsörjning (man ska inte ta emot försörjningsstöd, bostadsbidrag eller liknande) ställas. Jag är lite skeptisk till krav på svenska språket, många arbetskraftsinvandrare i t.ex. IT-branschen klarar sig bra med bara engelska. Möjligtvis kan man ställa grundläggande krav på samhällskunskap, på ett sätt som inte kräver att man kan svenska (t.ex. erbjuda testet både på svenska och engelska). Det riskerar skada svensk ekonomi om dessa personer skräms bort från landet.

Däremot är det bra att ställa krav på god kunskaper i svenska språket, muntligt och skriftligt, för att få svenskt medborgarskap. Även krav på samhällskunskap är rimligt, men det bör fokusera på praktiskt användbara kunskaper om lagar och regler (både skrivna och oskrivna). Kunskaper om historia eller populärkultur, som i Danmark, är mindre viktigt. Och naturligtvis krav på skötsamhet och varaktig egenförsörjning.

Integrationsminister Anders Ygeman (S) har i en intervju i DN öppnat för att klassificera innevånare i nordiska och utomnordiska i syfte att bryta boendesegregering, på ett sätt som påminner om den danska klassificeringen i västliga och ickevästliga.

Detta har mött hård kritik från bl.a. DN, Aftonbladet och ett gäng forskare i Expressen, och Ygeman försöker nu slingra sig.

Jag är benägen att hålla med kritiken att detta framstår som obehagligt och faktiskt rasistiskt (även om kritiken stundtals är överdriven).

Det är en sak att nyanlända flyktingar, som ännu inte fått permanent uppehållstillstånd, placeras i något område som man tror främjar integrationen. Asylrätten innebär inte nödvändigtvis att en nyanländ asylsökande har rätt att bosätta var de vill i landet från början.

Men den som erhållit permanent uppehållstillstånd, eller rent av medborgarskap, måste ha rätt att bosätta sig var de vill inom landet på samma villkor som infödda svenskar. Tvångsförflyttningar är inte acceptabelt.

Att staten ska klassificera, och i förlängningen särbehandla, sina medborgare utifrån var de eller deras föräldrar är födda påminner i princip om t.ex. det apartheidsystem som rådde i Sydafrika fram till 1994, eller den rasdiskriminering som rådde i delar av USA fram till 1964. Både Sverige som land, och Socialdemokraterna som parti, var länge var högprofilerade motståndare till Sydafrikas apartheidsystem. Märkligt att en socialdemokratisk minister i Sverige nu öppnar för att införa liknande principer här.

Rasism kan bara bekämpas genom att hudfärg, utseende och etnicitet tonas ner så mycket som möjligt, och inte används för att kategorisera och särbehandla människor. Precis som Martin Luther King drömde om i USA på 1960-talet. Allt annat är återvändsgränder.

Det är helt i sin ordning att staten klassificerar, och i vissa avseenden särbehandlar, människor baserat på medborgarskap och uppehållstillstånd. Alla människor i världen har inte utan vidare rätt att bosätta sig i Sverige. Men de som vi väljer att släppa in ska inte sedan särbehandlas baserat på sin etnicitet.

Många svenska företag vill nu med anledning av kriget i Ukraina undvika att använda rysk naturgas, se artikel i SVT. Som jag skrivit tidigare är det angeläget att bryta Europas beroende av rysk naturgas.

Men hjälper det att enskilda svenska företag slutar använda rysk naturgas, och istället använder naturgas från t.ex. Norge? Det är inte alls säkert, om de fortsätter att använda lika mycket naturgas totalt sett. Så länge bojkotten inte omfattar en stor del av marknaden så kommer någon annan istället använda mer rysk gas, och Ryssland kan fortsätta exportera lika mycket. Det skulle inte ens hjälpa om hela Sverige slutar, eftersom vi använder en liten del av all naturgas i Europa.

Jag utgår ifrån att Norge och övriga europeiska länder med egna naturgasfyndigheter redan utvinner och förser Europa med så mycket de kan. De kan knappast på kort sikt leverera mer, kanske inte ens på lång sikt.

Man kan argumentera för att enskilda företags bojkott på sikt gör det svårare och svårare för Ryssland att hitta köpare för sin gas. Men det är föga värt om målet är att sätta stopp för Rysslands invasion av Ukraina här och nu. Det framstår mer som ett billigt sätt för vissa företag att plocka poäng.

Vad kan då enskilda företag göra? Företag som är slutkonsumenter av gas kan minska på sin totala användning av naturgas, det skulle ha effekt då det påverkar hela naturgasmarknaden till Rysslands nackdel. Om det görs rätt vore det dessutom bra för klimatet. Det kan t.ex. göras genom att blanda naturgasen med biogas och/eller vätgas, eller att effektivisera de anläggningar som drivs av gas.

Företag som sysslar med import av naturgas från Ryssland (som det finska bolaget Gasum), borde sluta med det och hitta nya leverantörer istället. Det kan göra skillnad om de kan bidra till att etablera nya importrutter för naturgas, och därmed öka det totala utbudet av naturgas i Europa. Flytande naturgas (LNG) från USA har stor potential, och det behövs investeringar i LNG-infrastruktur i Europa.

Elefanten i rummet är naturligtvis Tyskland och NordStream (gasledningen i Östersjön från Ryssland till Tyskland). Så länge den går för fullt med Tysklands goda minne är allt som görs med naturgas i Sverige rätt futtigt. Dessutom används mycket naturgas för elproduktion i Tyskland, så det bästa Sverige kan gör vore att bygga ut vår planerbara och fossilfria elproduktion.

Ett liknande resonemang kan delvis föras om olja, men skillnaden är att oljemarknaden är mer flexibel och internationellt integrerad, och det blir lättare för oss att ersätta rysk olja med annan olja på världsmarknaden. Europa är inte lika beroende av olja från Ryssland som av naturgas från Ryssland. Å andra sidan innebär detta troligtvis också att Ryssland lättare kan hitta andra köpare utanför Europa för sin olja. Dessutom finns det andra oljeleverantörer som också är problematiska, t.ex. Iran.

Att minska på den totala användningen av olja och naturgas i Europa är angeläget av flera skäl, både miljö/klimat och säkerhetspolitiskt. Men det är viktigt att ambitioner att minska användning av olja inte leder till ökad användning av naturgas istället, för det säkerhetspolitiska hotet av rysk naturgas är mest akut just nu. Dessutom bör Sverige verka för att EU gemensamt agerar, snarare än att överilat agera på egen hand på ett sätt som riskerar skada oss mer än vad det hjälper klimatet eller Ukraina.

Efter en granskning av SVT så beslutar Socialstyrelsen att inte längre rekommendera hormonbehandlingar för minderåriga med könsdysfori.

Samtidigt får vi reda på att en förskola i Lund inte går med på att servera vegankost till ett barn på 1,5 år. Lunds kommun har beslutat att barn under tre år inte ska serveras vegankost på förskolor. Barnets mor blir upprörd och kallar detta för bakåtsträvande.

Bakom dessa två till synes orelaterade händelser tycker jag mig ana gemensamma drag. I båda fallen handlar det om en oroväckande trend av ideologiskt motiverade riskabla experiment på barn, samt ett hoppingivande motstånd från samhällets sida.

Hormonbehandling är alltid riskabelt och bör bara tillgripas när det är medicinskt motiverat. Det bör inte göras lättvindigt, i synnerhet inte på barn. Jag har svårt att se hur man på ett tillförlitligt sätt kan diagnostisera könsdysfori före eller under puberteten. Det är naturligt att puberteten innebär att man känner sig osäker och obekväm i sin kropp. Bättre att vänta tills efter puberteten och först om obehaget då kvarstår överväga behandling.

Enligt Livsmedelsverket kräver strikt vegansk kost att man äter kosttillskott eller berikade produkter för att få i sig allt man behöver. En onaturlig och riskabel kost helt enkelt, och mer riskabel ju mindre barn. Man kan naturligtvis inte förbjuda vuxna från att vara veganer, och inte heller från att servera sina barn vegansk kost hemma. Men offentligt drivna eller finansierade förskolor och skolor bör vara en motvikt mot obetänksamma föräldrar och inte gå med på alla möjliga knasiga idéer om vad barnen ska äta. Inte ens om de är trendiga, och i synnerhet inte om de är ideologiskt motiverade och riskabla.

Det är välkänt att Vänsterpartiet (som tidigare hette Vänsterpartiet Kommunisterna, och ännu tidigare Sveriges Kommunistiska Parti) var trogna Moskva under hela tiden Sovjetunionen existerade, och därmed var ett direkt hot mot Sveriges säkerhet. Socialdemokraterna kände väl till detta, och såg noga till att hålla Vänsterpartiet utanför regeringen och känsliga säkerhetspolitiska sammanhang.

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 började Vänsterpartiet tona ner och ta avstånd från sitt kommunistiska arv. Jag hade börjat tro att man nu efter 30 år och ett par generationsskiftningar i ledningen hade lyckats med detta fullt ut och blivit ett normalt parti som tveklöst och självklart stödjer demokrati både i Sverige och övriga världen.

Men det visade sig att jag hade fel. Vänsterpartiet har ännu inte fullt ut gjort upp med sin historia av att hylla diktaturer.

Sveriges Riksdag beslutade nyligen att bl.a. skicka några tusen pansarskott till det demokratiska Ukraina, så att de ska kunna försvara sig mot den hänsynslösa invasionen från diktaturen Ryssland. Samtliga partier i Riksdagen stödde detta, utom Vänsterpartiet.

Det är en sak att regeringen inledningsvis tvekade, eftersom de behöver tänka på landets säkerhet och ville försäkra sig att detta inte skulle provocera fram ett ryskt angrepp på Sverige (troligtvis genom att samordna detta inom EU och få någon form av säkerhetsgarantier från NATO-länder).

Men att som V gjorde rösta nej i Riksdagen när man vet att beslutet ändå kommer gå genom är något annat, då handlar det inte om landets säkerhet längre. Då handlar det om en fundamental oförmåga att självklart ta ställning för en erkänd demokratisk stats rätt att slippa bli oprovocerat invaderat av en diktatur, och att dra konsekvenserna av detta. Och det verkar som om man inte lyckats kapa banden till Moskva helt och hållet, vilket det finns fler tecken på.

Det finns en intern debatt inom Vänsterpartiet, och partiet verkar vara berett att ompröva detta. Men det spelar ingen roll nu, partiet har bekänt färg och visat hur pålitligt det (inte) är. Vänstersossen Daniel Suhonen hade fel när han raljerade över Centerpartiets ovilja att samarbeta med Vänsterpartiet, det finns skäl till att vara livrädda för Vänsterpartiet.

Rysslands exempellösa och helt oacceptabla invasion av Ukraina har besannat våra värsta farhågor. Uppenbarligen finns det få gränser för vad Putins regim är beredd att ställa till med, och få regler som den känner sig bunden av.

Tidigare ryska aggressioner mot andra länder har skett genom provokationer, hybridkrigföring och man har varit noga med att hitta på trovärdiga motiveringar för att legitimera dem. Motiveringarna har förvisso varit ohållbara, och aggressionerna oacceptabla, hela tiden. Men det har funnits en återhållsamhet och vilja att framstå som resonabel.

Men nu genomför Ryssland för första gången sedan Sovjetunionens sammanbrott ett oprovocerat fullskaligt militärt angreppskrig mot ett annat självständigt och erkänt land, ett flagrant brott mot internationell rätt. Ryssland försöker inte ens dölja detta och har inte ansträngt sig för att presentera någon rimlig motivering. I vart fall inte gentemot omvärlden, möjligtvis har man försökt göra det inom landet och gentemot ryska minoriteter i andra länder.

Jag tolkar detta som att Ryssland inte längre bryr sig om vad omvärlden tycker, och att man är beredd att bli straffad och isolerad från omvärlden. Detta gäller åtminstonde USA, Storbritannien och EU-länderna (Västvärlden). Möjligtvis hoppas Ryssland kunna behålla hyggliga relationer med t.ex. Kina.

Nu måste Sverige på alla tänkbara plan sätt bidra till att bojkotta och isolera Ryssland och de ansvariga personerna i den ryska regimen, i samarbete med EU och andra likasinnade länder. Inte bara ekonomiskt, utan också kulturellt i form av t.ex Eurovision Song Contest och diverse idrottsevenemang. Vi bör också stödja Ukraina på alla sätt vi kan. Carl Bildt har en god poäng i att vi också tillfälligt bör nedgradera de diplomatiska förbindelserna med Ryssland.

Men tyvärr har Sverige, och i ännu större utsträckning EU, svårt att bojkotta Ryssland där det skulle bita bäst, nämligen genom att sluta importera olja och naturgas. Vi har helt enkelt gjort oss alltför beroende av Ryssland för vår energiförsörjning. Nu är det hög tid att börja bryta det beroendet. Vi måste ställa om till ett fossilfritt energisystem, och för att uppnå det inom rimlig tid behöver vi satsa på kärnkraft.

Att som Tyskland försöka avveckla kärnkraften ersätta med naturgas har redan visat sig vara ekonomiskt vansinne, och visar sig nu också vara säkerhetspolitiskt vansinne. Jag hoppas verkligen att Tyskland nu i elfte timmen inser detta och byter spår. De bör säga nej till Nord Stream 2 för gott, behålla de tre kärnkraftsreaktorer som de har kvar och satsa målmedvetet på att minska användningen av naturgas.

För övrigt kan vi också notera att Belarus deltar i detta krig på Rysslands sida. Dels genom att låta ryska styrkor angripa Ukraina från Belarusiskt territorium, vilket är viktigt att snabbt kunna nå Kiev. Dels genom att Belarusiska styrkor eventuellt också angriper Ukraina, vilket troligtvis är av mer symbolisk betydelse. Därför bör vår bojkott av Ryssland också drabba Belarus.

Edit: Det verkar vara oklart om belarusiska styrkor deltar i angreppet på Ukraina. Men det är helt klart att Belarus upplåter sitt territorium till det ryska angreppet, så slutsatsen blir densamma.

Regeringen har beslutat att de flesta restriktioner och rekommendationer mot covid-19 ska tas bort 9 februari.

Samtidigt vill Folkhälsomyndigheten att Riksdagen ska avklassificera covid-19 som allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom (Riksdagen beslutade att klassificera den så i juni 2020).

Jag tycker att man har alltför bråttom att avklassificera covid-19 som allmänfarlig sjukdom. Smittskyddslagen innehåller en rätt lång lista på allmänfarliga sjukdomar, varav många har stått där länge. Även om den senaste omikronvarianten av coronaviruset inte verkar angripa lungorna, och därmed sällan medför allvarlig sjukdom, sjukhusvård eller död så kan det inte alls uteslutas att det kommer fler varianter framöver, som kan vara betydligt farligare. Det räcker med att det kommer en ny variant som liknar delta i farlighet och smittsamhet i höst för att vi ska vara tillbaka på ruta ett.

Denna avklassificering påminner om när Sverige kraftigt rustade ner försvaret – och civil beredskap på köpet – strax efter Sovjetunionens kollaps. Detta fick vi ångra när en ny “variant” av Sovjet dök upp i form av Putins Ryssland och visade sig vara väl så farlig.

Precis som att det tar tid att rusta upp försvaret igen, så tar det tid att klassificera en sjukdom som samhällsfarlig. Folkhälsomyndigheten ville göra det redan 31 januari 2020, men det tog fram till 2 april 2020 innan regeringen la en proposition om detta, och fram till 1 juli 2020 innan Riksdagen fattade beslut och det trädde i kraft. Förvisso kan regeringen genom förordning tillfälligt besluta att klassa en sjukdom som samhällsfarlig, vilket skedde 1 februari 2020. Men varför i onödan sätta oss i en situation där vi behöver använda extraordinära åtgärder?

För övrigt borde vi nu ta tillfället i akt och stifta en permanent pandemilag, alternativt en uppdaterad smittskyddslag, så att vi snabbt kan få ett effektivt och ändamålsenligt smittskydd om covid-19, eller någon liknande sjukdom, slår till i framtiden. Så att vi slipper hamna i samma situation som våren 2020 där regeringen improviserade fram smittskyddsåtgärder med hjälp av ordningslagen, och sen behövde hasta igenom en delvis ogenomtänkta tillfälliga pandemilagar.

Det vore också bra om vi nästa gång slipper godtyckliga och obalanserade smittskyddsåtgärder som drabbar vissa branscher mycket hårdare än andra utan att det kan motiveras ur smittskyddssynpunkt. Flera kulturarbetare har vittnat att deras bransch har drabbats omotiverat hårt. Jag håller inte alls med om Jonas Gardells slutsatser, det är orimligt att rusta upp sjukvården för att kunna tillåta mer smittspridning, men jag kan förstå hans frustration.