Urvattnad våldtäkt

söndag 8 april, 2018 kl. 20:29

Regeringen har lagt en proposition som bl.a. föreslår att våldtäktsbrottet utökas så att alla sexuella handlingar som inte sker frivilligt räknas som våldtäkt, det s.k. samtyckeskravet. Dessutom införs brottet oaktsam våldtäkt som inte kräver direkt uppsåt.

Som jag skrivit tidigare så tycker jag inte att detta samtyckeskrav är någon bra idé.

För att göra det hela ännu värre bakar denna proposition in samtyckeskravet i det befintliga våldtäktsbrottet, som blir väldigt brett och kommer att innefatta allt från den äkta maken som tog sig lite för stora friheter med sin fru hemma i sovrummet, till överfall från okänd i mörk park där offret blir halvt ihjälslaget. Jag tror att man riskerar missa många nyanser när man klumpar ihop allt detta under samma brottsrubrik. Enligt regeringen plan ska denna nya lag tillsammans med Brottsoffermyndighetens informationskampanj också påverka allmänhetens inställning, och i förlängningen betydelsen av ordet våldtäkt i svenska språket.

Jag noterar att Lagrådet riktar allvarlig kritik mot detta, och regeringen gör inte mycket med anledning av denna kritik.

Värt att notera följande från propositionens författningskommentarer:

Utgångspunkten är att den som deltar frivilligt i en sexuell handling ger uttryck för sin vilja att delta på något sätt och att avsaknaden av sådana uttryck normalt får förstås som att deltagandet inte är frivilligt. I undantagsfall kan emellertid ett tyst samtycke till sexuell samvaro vara tillräckligt. Ett tyst samtycke kan alltså innebära att deltagandet är frivilligt men om saken kommer under rättslig prövning och frivilligheten förnekas av målsäganden, får dock krävas att det finns något som tyder på att samtycke förelegat.

Detta innebär alltså en omvänd bevisbörda, att en åtalar person måste bevisa sig oskyldig gör att inte bli dömd. Regeringen vill alltså slänga rättssäkerheten över bord.

(Däremot tror jag att det kan vara bra att införa oaktsam våldtäkt, det borde kunna leda till att en del uppmärksammade våldtäktsfall där gärningsmannen inte kunnat dömas med nuvarande lagstiftning hade kunnat få ett annat utfall.)

Läs också vad Josefin Utas och Alexander Bard från Medborgerlig Samling skriver i Aftonbladet.

Förvirrade miljökvalitetsmål om strålning

torsdag 5 april, 2018 kl. 16:22

Strålsäkerhetsmyndigheten konstaterar att miljökvalitetsmålet Säker Strålmiljö är på väg att uppfyllas, dock inte delmålet om ultraviolett strålning.

Som den borgerliga oppositionen noterade redan när Riksdagen skulle anta detta miljökvalitetsmål 2005 så har vi en sammanblandning mellan miljö och livsstil/folkhälsa. Delmålet om ultraviolett strålning hör inte hemma bland miljökvalitetsmålen över huvud taget, eftersom det (som Strålsäkerhetsmyndigheten skriver) kräver en förändrad livsstil och nya attityder kring utseende och solning.

Ultraviolett strålning hade kunnat varit ett relevant miljökvalitetsmål om huvudproblemet var att strålningen från solen är starkare p.g.a. förtunnat ozonskikt genom mänskliga utsläpp. Men så är inte fallet, och det finns ett separat mål om detta.

För att göra det ännu orimligare så nämner miljökvalitetsmålet Säker Strålmiljö även solarier.

Flyktingar som får jobb

söndag 18 februari, 2018 kl. 16:35

Fallet med den syriska flyktingen och IT-specialisten Safinaz Awad har blivit uppmärksammat på senare tid.

Ett ganska komplicerat fall. Först flyr hon med man och barn från Syrien och hamnar i Grekland där de beviljas asyl för tre år sedan. Något år senare tar de sig till Sverige och söker asyl här, men eftersom de redan fått asyl i Grekland så avvisas denna ansökan enligt Dublinförordningen och de utvisas till Grekland. Hon överklagar dock och får tydligen stanna under tiden, och lyckas då få jobb på Sweet Systems och ansöker om arbetstillstånd i Sverige. Det går dock inte att få arbetstillstånd i Sverige om man redan blivit utvisad. Awad stannar dock kvar i Sverige och fortsätter jobba. Till slut blir hennes överklagan behandlad och avslås, utvisningen står fast och hon måste lämna Sverige senast 31 januari i år. Vilket hon med familj också gjorde, nu är de i Aten.

Det är naturligtvis inte bra när det blir så här, ytterligare ett exempel på hur dysfunktionell svensk migrationspolitik är.

Men vad var det egentligen som gick fel, och hur kan vi ändra reglerna så att det blir bättre?

För det första kan vi konstatera att hon inte respekterade att Sverige avvisade hennes asylansökan här, utan överklagade och stannade kvar så länge som möjligt istället för att återvända till Grekland. Första felet är att det är möjligt att förhala ett så enkelt utvisningsbeslut i två år, och lösningen är att minska möjligheterna att överklaga asylärenden.

För det andra så borde det vara möjligt att i fall som detta ansöka om arbetstillstånd från Sverige, enligt reglerna för arbetskraftsinvandring. Med rimligare regler i övrigt borde dessa fall sällan uppkomma, men nu sitter vi där med ett antal sådana fall att hantera.

Partibyte igen

onsdag 7 februari, 2018 kl. 21:10

För fyra år sedan gick jag med i Piratpartiet. Det gick inte riktigt som jag hoppades. Piratpartiet åkte ut ur Europaparlamentet, och gick sämre än väntat i Riksdagsvalet 2014. Jag stannade kvar, men det märktes snart att partiet tappat momentum, och har inte lyckats återfå det. Ett tag var det förlamat av maktkamp, och upprepade gånger har små men högljudda grupperingar som drivit olika aparta frågor utan relevans för bredare väljargrupper fått orimligt stort inflytande.

Jag tror att det grundläggande problemet är att Piratpartiet saknar en genomtänkt heltäckande ideologi. Det har funnits en naiv tro på att Internet, modern teknologi och globalisering har gjort de traditionella ideologierna och politiska motsättningarna överspelade. En tro på att makt över information, kommunikation och kunskap är det enda som räknas idag och i framtiden.

Men det har visat sig att det inte är så, varken i Sverige eller i andra länder. De gamla ideologierna och politiska motsättningarna är inte så överspelade som man trodde, och motsättningen mellan nationalism/protektionism och globalisering har växt sig starkare på senare år. Vi står inför en sällan skådad massmigration, postmodernism och identitetspolitik bryter ner sammanhållningen i landet och rättsväsendet urholkas. Här har Piratpartiet inte så mycket att komma med.

Piratpartiets kärnfrågor om personlig integritet, immaterialrätt och fri kommunikation är förvisso fortfarande relevanta och viktiga. Men det är inte det enda som räknas, och man kan inte bygga ett parti eller en ideologi enbart kring detta. Piratpartiet borde ombildas till en opinionsbildande rörelse utan direkta partipolitiska ambitioner. Då skulle jag och andra som vill engagera oss i något annat politiskt parti fortfarande kunna vara med.

Därför har jag lämnat Piratpartiet och istället gått med i Medborgerlig Samling. MED har en genomtänkt heltäckande ideologi och tar dagens viktiga samhällsfrågor på allvar. Inte minst har MED utvecklat en rimlig och långsiktigt hållbar migrationspolitik.

Moderat migration

onsdag 18 oktober, 2017 kl. 21:34

Moderaterna har nyligen presenterat ny politik på bl.a. migrationsområdet, se artikel i SvD.

Jag hoppas att samhällskunskapstest för medborgarskap bara handlar om praktiskt användbar kunskap om lagar och regler i Sverige och inte innehåller frågor om historia eller populärkultur som i Danmark.

Jag tycker fortfarande inte att medborgarskap ska kunna återkallas.

Lite oklart vad fastlagda nationella flyktingkvoter inom EU innebär. Jag tycker att varje land ska få bestämma sin egen flyktingkvot (och även sätta den till noll om de så önskar), men kan tänka sig att dessa måste rapporteras till EU som administrerar systemet.

Förutom detta verkar det vara bra förslag, ligger i linje med vad jag skrivit tidigare. Det är välkommet att Moderaterna börjar driva detta.

Ensamkommande flyktingbarn

söndag 17 september, 2017 kl. 16:24

Det som tycks ha börjat med en debattartikel och ett upprop förra året har sedan växt till något som liknar en folkrörelse som anordnar manifestationer och get praktisk hjälp till utvisningshotade ungdomar från Afghanistan. Sen har det dykt upp ett annat upprop med ett delvis annat budskap.

Mitt intryck är att manifestationernas budskap är lite luddigt och dessa två olika upprop blandas ihop. En del av dessa manifestationer har också drabbats av mycket obehagliga och öppet rasistiska motdemonstranter. Kanske symptomatiskt på dagens samhällsklimat där inledningsvis balanserade och rimliga ståndpunkter snabbt glider iväg och blir alltmer radikala, och möts av lika radikalt motstånd från andra hållet.

Det första uppropet tar fasta på situationen för de, huvudsakligen ensamkommande, afghanska barn och ungdomar som kommit till Sverige före de skärpta asylreglerna som infördes i slutet av 2015. De har fått tillfälligt uppehållstillstånd och fått gå i svensk skola och mycket resurser har lagts på att lära dem svenska språket och integrera dem i svenska samhället. Det är lätt att hålla med om att det är orimligt att slentrianmässigt utvisa dem på deras 18-årsdag, vilket ofta innebär mitt i gymnasieutbildningen.

För det första så borde man i detta fall istället för vid 18-årdagen kopiera Föräldrabalkens regler om när försörjningsansvaret upphör, vilket innebär när grundskola och gymnasium är avslutat, eller senast vid 21-årsdagen. Sen så bör det också finnas möjligheter för vissa att stanna längre och på sikt få permanent uppehållstillstånd, framförallt genom att få jobb enligt reglerna för arbetskraftsinvandring, och de bör få ett år på sig att hitta jobb efter avslutad gymnasieutbildning. Man kan också tänka sig någon form av stipendiesystem där de kan ansöka om att få studera på svensk högskola. Det innebär dock inte att alla per automatik ska få permanent uppehållstillstånd och få stanna livet ut, och det kan bli aktuellt med tvångsutvisningar längre fram. Vi bör också försöka ge de som väljer/tvingas flytta tillbaka till Afghanistan stöd att etablera sig där, om möjligt samordnat med det svenska biståndet.

Jag kan alltså ställa mig bakom det första uppropet, så som det ursprungligen formulerades.

Man kan tycka att det var olyckligt att vi tog emot så många ensamkommande flyktingbarn före regelskärpningen 2015, men nu har vi gjort det och måste hantera det. Det är inte rimligt att de nya skärpta reglerna tillämpas retroaktivt på de som kom och släppts in tidigare.

Det andra uppropet däremot, tar fasta på säkerhetsläget i Afghanistan och gör en annan tolkning av det än vad Migrationsverket gör. Så vitt jag kan tolka så kräver det att alla utvisningar till Afghanistan stoppas under en ospecificerad tid, och att det gäller alla oavsett ålder. Det ställer jag mig inte bakom, jag tycker att man bör lita på Migrationsverkets bedömning av säkerhetsläget Afghanistan och göra individuella prövningar. Om vi ska behålla dagens system där vem som helst kan komma till Sveriges gräns och söka asyl så måste vi låta Migrationsverket och migrationsdomstolarna få sköta sitt jobb i fred.

Jag vill egentligen kraftigt reformera asylsystemet och inte ta emot långväga flyktingar vid gränsen (inte heller ensamkommande barn), men det ska inte ändras retroaktivt utan de som redan kommit ska hanteras enligt nuvarande regler.

Nationalstaten

fredag 30 juni, 2017 kl. 12:40

Utifrån mitt resonemang om sedvanerätt så tycker jag att man kan härleda att självständiga nationalstater är principiellt acceptabla. Och i dagens värld är de dessutom pragmatiskt önskvärda.

Vi kan konstatera att det på flera håll i världen råder elände i form av krig (Syrien), förtryck (Nordkorea), kaos (Somalia) eller fattigdom (Kongo). På andra håll, bl.a. här i Sverige, fungerar det mesta relativt bra.

Jag tror inte att man kan lösa detta genom någon form av direkt global utjämning i form av uppluckrade gränser, omfattande migration eller överstatlig ekonomisk omfördelning. Det riskerar istället leda till att problemen sprids till de nu välfungerande länderna, utan att människorna som stannar i de idag illa fungerande länderna får det särskilt mycket bättre.

Istället måste de välfungerande länderna kunna skydda sin framgång, vilket kräver självständiga nationalstater med bevakade gränser, kontrollerad migration och militärt försvar. Utifrån en sådan position kan de sedan hjälpa till att förbättra situationen på andra håll genom bistånd, handel, diplomati, fredsbevarande insatser, kvotflyktingmottagning och att helt enkelt agera goda exempel.

Man bör alltså se om sitt eget hus och se till att man har kontroll över sin egen situation innan man ger sig i kast med att hjälpa andra. Eller som de brukar säga på flyget: vid nödsituation ska man sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. Det handlar inte om egoism i första hand, utan är helt enkelt effektivare.

Sedvanerätt

torsdag 29 juni, 2017 kl. 19:15

Sverige har på senare tid tagit emot synnerligen många invandrare, i huvudsak flyktingar och deras anhöriga. Dessa kommer i många fall från länder med en kultur som skiljer sig kraftigt från den svenska. Detta skapar utmaningar för integrationen, och det svenska etablissemanget har i många fall agerat förvirrat och inkonsekvent. I vissa fall rent av självutplånande genom att antyda att den svenska kulturen antingen inte existerar, eller saknar värde.

Det har begåtts en del uppenbara dumheter som det är tacksamt att raljera över och skratta åt. Men skrattet fastnar i halsen när man inser att det i en del fall inte finns några enkla svar och att man själv i samma situation också hade känt sig vilsen.

Ett exempel är böneutrop från moskéer i Sverige. Det finns ca 8 stora moskéer i Sverige, och muslimerna som driver dem vill ofta ha böneutrop från dem så som är vanligt i muslimskt dominerade länder. Detta krav har inte fått något entydigt politiskt svar (ännu), för närvarande är det en polisiär tillståndsfråga och avgörs från fall till fall. I dagsläget är det bara Fittja moské som får ha böneutrop.

Jag har tidigare huvudsakligen lutat mig mot den klassiska liberala universalismen med dess ensidiga fokus på individuella rättigheter och syn på nationalstaten som ett nödvändigt ont. Men jag har börjat inse att den inte ger alla svar i dagens värld. Den är fortfarande en bra grund, att överge den helt vore att kasta ut barnet med badvattnet. Men den behöver kompletteras.

Frågan om böneutrop från moskéer i Sverige blir svår. Först kan vi konstatera att det inte blir bra om man helt fritt får föra oväsen i tätorter, det leder till att folk blir störda och en ökad bullernivå som är dåligt för hälsan. Alltså är det rimligt att man behöver tillstånd för att regelbundet föra oväsen i en tätort. Men vi har en massa kristna kyrkor som ringer i sina klockor, vilket rimligtvis kan anses vara lika störande som böneutrop från moskéer. Och vi ska ju ha religionsfrihet, alltså måste muslimer få samma rätt som kristna har. Alltså måste vi tillåta böneutrop från alla moskéer i Sverige, eller förbjuda kristna kyrkor från att ringa i klockorna.

Det där blev ju inte så bra. Hur gör vi nu? Jo, vi kompletterar med konceptet sedvanerätt. Det innebär att man har rätt att fortsätta göra sådant som man gör i dag och har gjort under lång tid.

Kristna kyrkor i Sverige har alltså sedvanerätt att fortsätta med klockringning. Men vi behöver inte tillåta böneutrop från moskéer eftersom muslimer inte har någon motsvarande sedvanerätt i Sverige.

Observera att sedvanerätten är knuten till en viss geografisk plats, ett visst samhälle eller en viss nation. Den är inte knuten till en individ, och inte heller till en grupp. Muslimer har sedvanerätt att ha böneutrop i traditionellt muslimskt dominerade länder, men om de flyttar till Sverige kan de inte ta med sig den sedvanerätten hit. En svensk kristen kan inte heller ta med sig sin sedvanerätt till klockringning till Saudiarabien.

Sedvanerätten motiverar också att svenska är huvudspråk i Sverige, och att vi har nationella minoritetsspråk, eftersom folk med dessa språk som modersmål har bott här under lång tid. Och omvänt så behöver vi inte ge t.ex. arabiska någon speciell ställning i Sverige, trots att det språket numera är det största efter svenska.

Sedvanerätten är inte binär, den uppstår successivt och blir starkare med tiden. När det gäller religioner så har förutom protestanter även judar en viss sedvanerätt i Sverige, eventuellt också katoliker. Dock inte muslimer, ortodoxt kristna, hinduer eller buddister.

Sedvanerätten är inte absolut, den trumfar inte individuella rättigheter. Den kan inte motivera sådant som är direkt skadligt eller uppenbart bryter mot individuella rättigheter, men kan motivera sådant som är relativt harmlöst men inte helt självklart (t.ex. klockringning).

Individuella rättigheter kan också motivera en hel del utan att det behövs sedvanerätt. Jag ser t.ex. inga problem med att det byggs några moskéer i Sverige, så länge gällande regler kring bygglov följs och de inte finansieras med skattemedel. Muslimer bör i de flesta (men inte alla) sammanhang ha rätt att klä sig i traditionella kläder, t.ex. hijab. Dock så bör religiöst motiverad klädsel inte skyddas av diskrimineringslagen.

Kriminellt belastade terrorister

söndag 7 maj, 2017 kl. 21:18

Det senaste islamistiska terrordådet i Paris följer ett tydligt mönster, gärningsmannen är sedan tidigare känd av polisen och kriminellt belastad. Gärningsmannen i det här fallet har suttit i fängelse flera gånger. Senast 2014 dömdes han till fyra års fängelse för våldsamt rån, men av oklar anledning släpptes han fri redan 2015.

Precis som i terrordådet i Bryssel mars 2016 så hade detta dåd kunnat förhindrats om de som döms till fängelse sitter inlåsta eller hålls under sträng övervakning tills strafftiden löper ut.

Tänk om vi kunde fundera över hur vi ska övervaka dömda brottslingar istället för planlös massövervakning av hela befolkningen.

Flyktingkrisen

söndag 7 maj, 2017 kl. 20:52

Forskarna Alexander Betts och Paul Collier har intressanta och tänkvärda saker att säga om flyktingkrisen och vår oförmåga att hantera den på ett vettigt sätt.

Det är inte rimligt att vår huvudsakliga hantering av flyktingkriserna i länder som Syrien, Somalia och Eritrea är att ta emot de som på egen hand lyckas ta sig den långa vägen från hemlandet till vår gräns och söka asyl här. Det är ett synnerligen passivt och ogenomtänkt sätt, dessutom dyrt och ineffektivt.

Som Betts och Collier skriver borde vi istället fokusera på att erbjuda flyktingarna skydd och en dräglig tillvaro så nära sitt hem som möjligt. Som jag skrivit tidigare är det dags att omtolka asylrätten till att innebära att få skydd på en säker plats, inte att få flytta vill valfritt land i världen.

Migration till geografiskt, kulturellt och ekonomiskt avlägsna länder som Sverige bör inte vara något förstahandsalternativ. I den mån det är nödvändigt bör det hanteras genom systemet med kvotflyktingar som får en säker resa hit och har uppehållstillstånd färdigt när de sätter foten på svensk mark.

De pengar som vi idag lägger på flyktingmottagning vid gränsen skulle kunna göra mycket större nytta om de satsas på att ge flyktingar en säker och dräglig tillvaro nära sitt hem. Här borde vi ge mer ekonomiskt stöd till de fattiga länder som gränsar till flyktinghärdar (t.ex. Libanon, Jordanien, Etiopien och Kenya).

(Detta innebär inte att migration i sig är något dåligt, men det bör ske på andra sätt så som arbetskraftsinvandring.)