Kostnadseffektiv och långsiktig klimatpolitik

Det är populärt att tala om att klimatpolitiken ska vara kostnadseffektiv, nu senast görs det i en av regeringens utredningar.

Det är i princip inget med att sträva efter kostnadseffektivitet, men om man bara ser till kortsiktig kostnadseffektivtet så kan man lätt hamna fel.

Klimatfrågan är långsiktig, planen är att gradvis minska utsläppen på 100 års sikt. Då det är svårt att sikta så långt in i framtiden som 2100 så brukar 2050 anges som ett viktigt långsiktigt mål att sikta mot.

Ännu så länge så finns det bara konkreta mål till 2010 (eller 2012) i Kyotoprotokollet. Man håller just nu att förhandla om mål till 2020 på Bali.

Det är troligtvis nödvändigt att ha delmål på vägen till 2050 eftersom det inte går att utkräva politiskt ansvar på så lång sikt. Ett delmål varje decennium är lämpligt. Men dessa delmål får inte skymma sikten för det långsiktiga målet till 2050. När man jobbar för att uppnå ett delmål så måste man hela tiden ha i bakhuvudet att utsläppsminskningarna måste vara långsiktigt hållbara och att utsläppen sen ska fortsätta minska. Kortsiktiga panikåtgärder måste undvikas. Ett missat delmål bör kunna förlåtas om man har genomfört åtgärder som ger stora hållbara utsläpp minskningar längre fram.

Därför är det olyckligt att regeringens utredning huvudsakligen fokuserar på kostnadeffektivitet till 2012, för det kan mycket väl visa sig vara mindre bra på lång sikt. Å andra sidan bör man inte heller sträva efter att bara minska utsläppen så mycket som möjligt till 2012, eftersom man då riskerar ta till kortsiktiga och ohållbara panikåtgärder (som t.ex. etanolbilar).

Många av de åtgärder som kan ge stora hållbara utsläppsminskningar ger ingen effekt alls på kort sikt, det kan dröja tio år. T.ex. att bygga järnvägar, bygga nya kärnkraftverk och utveckla elbilar. Därför är det dags att redan nu skifta fokus från 2012 till 2020 i klimatpolitiken.