Kärnkraft och hållbar utveckling

Brundtlandkommissionen (egentligen World Commission on Environment and Development) myntade i sin rapport Our Common Future 1987 begreppet sustainable development. Den mest grundläggande definitionen av hållbar utveckling lyder:

En utveckling som tillfredställer dagens människors behov utan att inskränka framtida generationer av människors möjligheter att tillfredställa sina behov.

Denna rapport utgjorde grunden för FN-toppmötet i Rio de Janeiro 1992 som resulterade i Riodeklarationen och Agenda 21.

Många tolkar hållbar utveckling så att allt som man inte kan fortsätta med hur länge som helst är ohållbart och snarast måste upphöra, t.ex. förbrukning av ändliga naturtillgångar. Denna tolkning leder till att enbart förnybara energikällor accepteras och såväl fossila bränslen som kärnkraft avfärdas som ohållbara eftersom de är beroende av bränsle som någon gång tar slut.

Detta bygger i grund och botten på en alltför statisk syn på samhället och missar utvecklingsdelen av hållbar utveckling. Ibland talar man till och med om “hållbart samhälle”, vilket understryker den statiska tolkningen. Hållbar utveckling är inte ett statiskt tillstånd, utan det är en dynamisk process (detta framgår ganska klart i Our Common Future).

Om man tittar på historien så ser man att människan åtminstone de senaste 10000 åren hela tiden har utvecklat tekniken och därigenom kunnat utnyttja naturtillgångar effektivare och dessutom kunna ta nya typer av naturtillgångar i anspråk. Denna process har gått snabbare än någonsin de senaste seklen och allt tyder på att den utvecklingen kommer att fortgå.

Det kommer alltså inte vara svårare att i framtiden, när bränslet håller på att ta slut, ersätta kärnkraft med andra energikällor. Tvärt om så kommer teknikutvecklingen göra det lättare och lättare med tiden.

Vissa hävdar att satsningar på kärnkraft tränger ut satsningar på förnybara energikällor. Men blickar man utanför Sverige så ser man att det satsas stort på kolkraft i länder som Tyskland, USA, Kina och Indien, och det svenska kraftbolaget Vattenfall deltar i detta. Så man kan lika gärna hävda att satsningar på kolkraft tränger ut satsningar på förnybara energikällor. Det finns ingen anledning att ställa kärnkraft mot förnybart, vi kan och bör satsa på både ock parallellt. Om det är något som bör stryka på foten så är det kolkraften.

Dessutom så blir en energikälla inte per automatik förenlig med hållbar utveckling bara för att den är förnybar, det krävs att den brukas på ett hållbart sätt också. Biomassa är en förnybar energikälla, men om det inte växer upp minst lika mycket som man avverkar och bränner så tar bränslet slut här hela skogen är borta. Då hamnar man i samma problematik som med fossila bränslen, även vad gäller klimatpåverkan.

Frågan om det är förenligt med hållbar utveckling att bygga nya kärnkraftverk idag handlar i grund och botten om en ekonomisk investeringskalkyl. Om man bedömer att det under kärnkraftverkets livslängd kommer finnas tillgång till bränsle till rimligt pris så är det förenligt med hållbar utveckling att bygga. Naturligtvis bör man ha viss marginal. Då livslängden på ett kärnkraftverk är cirka 60 år så räcker det gott med att det finns tillgång till bränsle i minst 100 år. Och det gör det.

Att idag och under de kommande decennierna bygga nya kärnkraftverk är därmed fullt förenligt med en hållbar utveckling.