Vad är fattigdom?

Det brukar ofta trätas om hur man ska tolka begreppet fattigdom. Liberaler som t.ex. Johan Norberg brukar använda ett absolut fattigdomsmått. Detta kritiseras av socialister som menar att det är missvisande och istället vill använder relativt fattigdomsmått där man jämför med andra människor, Göran Greider recenserar i Aftonbladet en bok som bl.a. hävdar det. Läs även vad Jacob Lundberg skrivit om detta.

Till att börja med så bör man skilja mellan å ena sidan reell fattigdom, d.v.s. vad man rent konkret kan köpa för de pengar man har, detta påverkas inte direkt (men ibland indirekt, se nedan) av hur rika andra människor är. Och å andra sidan emotionell fattigdom, d.v.s. hur fattig man känner sig, detta kan direkt påverkas av hur rika andra människor är (avundsjuka).

Det finns förvisso problem med det absoluta fattigdomsmåttet. Antag att medelklass-Kalle i Stockholm behåller samma inkomst och förmögenhet medan många andra i Stockholm blir rikare. Antag vidare att de andra blivit rikare p.g.a. ekonomisk tillväxt och att detta inte drivit på inflationen. Kalle kan alltså fortfarande köpa lika mycket prylar för sina pengar som tidigare. Men om många andra blir rikare så lär det driva upp priserna på vissa begränsade resurser, inte minst fastigheter och bostäder (tillgången till dessa ökar inte alls i takt med den ekonomiska tillväxten, åtminstone inte i dagens Stockholm). Det leder till att Kalle som tidigare hade råd att köpa en lägenhet på Kungsholmen (men vad dum nog att inte göra det) inte längre har råd med det, utan får nöja sig med att köpa en lägenhet i Vällingby. Kalle har alltså blivit reellt fattigare trots oförändrad inkomst och ingen underliggande inflation. Det absoluta fattigdomsmåttet tar heller ingen hänsyn till den emotionell fattigdom som Kalle kanske upplever.

Det relativa fattigdomsmåttet lider å andra sidan också av brister. Om man ska ta det på allvar så leder det till att medelklass-Kalle blir “mindre fattig” om några som bor i hyresrätter i Alby blir ännu fattigare (i absoluta tal). Detta är dels (enligt min mening) moraliskt motbjudande, men också i många fall rent konkret missvisande. Det gör inte Kalle reellt sett mindre fattig eftersom de från underklassen ändå inte var med och konkurrerade om lägenheterna på Kungsholmen. Och Kalles emotionella fattigdom påverkas troligtvis inte heller då han sällan besöker Alby.

Inte heller när vi ser vad som händer när de rikare blir ännu rikare är det relativa fattigdomsmåttet oproblematiskt. Om överklassen i Göteborg blir rikare påverkar det inte Kalle i Stockholm reellt då fastighetsmarknaderna huvudsakligen är lokala.

Det relativa fattigdomsmåttets huvudproblem är med vilken grupp man ska jämföra. Stadsdelen? Staden? Regionen? Landet? Världsdelen? Hela världen? Den emotionella effekten blir större ju mindre grupp man jämför med. Men även den reella effekten blir olika beroende på val av jämförelsegrupp. Det kan finnas vissa reella effekter på global nivå genom globalt begränsade resurser som olja, men de är svagare än lokala effekter på fastighetsmarknader.

För att göra ett rättvisande relativt fattigdomsmått måste man alltså göra flera mätningar mot olika jämförelsegrupper, tilldela dem olika vikt och räkna samman. Resultatet av en sådan beräkning blir starkt beroende på vilka parametrar man väljer, och dessa parametrar styrs till stor del av godtycke och/eller ideologi.

Det går alltså inte att konstruera något entydigt och objektivt relativt fattigdomsmått. Därför är det olämpligt att utvärdera politik i termer av relativ fattigdom, eftersom det är lätt att konstruera ett manipulerat fattigdomsmått som visar att den politik man själv förespråkar ger en bra effekt.

Kommentarer

Kommentar av jörgen on 2009-01-07 09:38:11 +0100

För fattiga människor är absolut fattigdom det viktigaste måttet. Hans Rosling skrev om det i en kommentar på den bloggpost som du länkar till:

http://jacoblundberg.blogspot.com/2008/05/ankarloo-har-fel-om-vrldsekonomin.html

Nä man inte kan ersätta de kalorier man tappar, ja då är absolut fattigdom det enda relevanta begreppet.

Kommentar av Mikael Ståldal on 2009-01-07 19:05:36 +0100

Ja, det är sant att absolut fattigdom är det viktigaste för de som riskerar svälta. Men för de som med god marginal ligger ovanför svältgränsen så är det inte lika självklart.

Kommentar av johan richter on 2009-01-08 16:43:26 +0100

Värt att påpeka i ditt första exempel är ju att om lägenhetspriserna gått upp, måste några andra priser gått ned, eftersom enligt ditt antagande så har det inte varit någon nämnvärd inflation. Exemplet säger något om svårigheten att definiera ett perfekt mått på inflation men jag är inte så säker på att det säger så mycket om relativ kontra absolut fattigdom.

Kommentar av Mikael Ståldal on 2009-01-08 21:14:13 +0100

Det var därför jag skrev underliggande inflation som, om jag förstått saken rätt, inte räknar med fastighetspriser.

Kommentar av Josef Boberg on 2009-01-09 05:48:01 +0100

Klicka på mitt namn – så kommer det upp vad “rikedom” är, tror jag… 💡

Kommentar av Marcus on 2009-01-11 21:07:26 +0100

“Hans Rosling skrev om det i en kommentar”

Att det står Hans Rosling där är ingen garanti att det också är Hans Rosling som skrev den kommentaren. Jag säger inte att det inte är det, utan manar bara till sunt kritiskt tänkande.

Kommentar av Kent Eriksson on 2009-01-16 11:04:26 +0100

Om bara medelklass-kalle ligger kvar på samma lön medan alla andra ökat sina inkomster, på grund av tillväxt, så vore det väl osannolikt att inte övriga priser gått upp också. Fler lyxresturanger t ex driver ju upp priserna även hos de billigare restaurangerna eftersom ribban höjs s a s. Vi har alltså fått en inflation och medelklass-kalle har blivit fattigare. Enkel marknadsekonomi-konsekvens kan man tycka.

Att ge ett fingerat exempel, som dessutom inte är särskilt verklighetsanpassat till det system man lever i, eller de konsekvenser som exemplet skall leda till, är relativt vanligt men leder totalt fel skulle jag vilja säga. I exemplet medelklass-kalle skulle han således i verkligheten ha blivit reéllt fattigare jämfört med de övriga -inte bara p g a att lägenhetspriserna stigit- utan också p g a den inflation som skulle ha inträtt i verkligheten som en konsekvens av de stigande inkomsterna hos de övriga.

Kommentar av Mikael Ståldal on 2009-01-16 14:04:17 +0100

Kent,

Mitt “fingerade” exempel visar att även om man antar att det inte blir någon underliggande inflation så blir Kalle reellt fattigare.

Så jag förstår inte vad du menar med att det leder totalt fel.

Dessutom så tror jag inte mitt exempel nödvändigtvis måste leda till underliggande inflation, eftersom ekonomisk tillväxt innebär ökad produktion. Inte om man har väl fungerande konkurrens.

(För övrigt så skrev jag inte att alla andra blev rikare.)