Liza Marklunds märkliga syn på sanning

I en intervju i DN om Liza Marklunds omdebatterade bok Gömda så konfronteras hon med att boken både på omslag och i förord presenteras som “en sann historia“.

På detta svarar Marklund

Men det är Maria Erikssons sanna historia, som hon upplevde den, en partsinlaga

Marklund har en märklig syn på vad sanning är. En partsinlaga är inte vad man normalt menar när man säger “sanning”. Möjligtvis syftar Marklund på att denna partsinlaga är uppriktig, och så är det kanske. Men inte heller en uppriktig partsinlaga är att betrakta som sanning. (Dessutom är det väldigt svårt att veta om en partsinlaga är uppriktig eller inte.)

Att Marklund säger “det är Maria Erikssons sanna historia” tyder på att hon menar att det kan finnas flera olika, potentiellt motstridiga, “sanningar” om samma händelseförlopp. Denna relativistiska syn på sanning är hon dessvärre inte ensam om, men icke desto mindre är den helt orimlig. Sanningen är entydig och objektiv, oberoende av vem som betraktar.

Om man vill ägna sig åt hårklyverier så kan man naturligtvis hävda att det är “sanningen om hur en viss person upplevde det”, och det är korrekt. Men det är något annat än sanningen om händelseförloppet. Den rimliga tolkningen av “en sann historia” är en objektiv sanning om ett händelseförlopp. Den som säger “en sann historia” när det i själva verket är “sanningen om hur en viss person upplevde det” är ohederlig.

2 kommentarer to “Liza Marklunds märkliga syn på sanning”

  1. Erik Laakso säger:

    Är inte det där resultatet av hela den relativisering som pågått en längre tid? Den som vågar hävda sanningar blir bemött med att “det är din sanning men inte min” och den som egentligen menar att det är en uppfattning om vad som är sant hävdar benhårt att det är “min sanning”.

Lämna en kommentar



(detta är en captcha)