Osunda värdepapper bakom finanskrisen

En avgörande faktor som utlöste finanskrisen var en mycket omfattande internationell handel med amerikanska s.k. mortgage-backed securities (MBS). När bostadsmarknaden i USA kraschade genom att låntagare fick svårt att betala tillbaka sina lån och fastighetspriserna dessutom sjönk så blev värdet på dessa MBS:er osäkra och de visade sig vara mycket mer riskabla än de flesta tidigare trodde.

Enkelt uttryckt är en MBS ett värdepapper som motsvarar ett bostadslån och dess säkerhet i bostaden. Om låntagaren inte kan betala ränta och amorteringar på lånet, och bostaden dessutom faller i värde, så får den som köpt MBS:en inte någon avkastning och förlorar pengar. Bolåneinstitutet som gett lånet och sedan sålt det vidare som en MBS gör dock ingen förlust. Genom att sälja ett bostadslån som en MBS så kan ett bolåneinstitut skicka vidare risken till någon annan och själv slippa den.

MBS:er är ofta paketerade på ett tillkrånglat sätt, de motsvarar en andel av en pool av många lån. Dessutom utgör MBS:erna grund för andra värdepapper (CDO) som konstrueras av olika bolag i flera steg. En slutprodukt utgör i många fall en andel av en mängd bostadslån från ett flertal bolåneinstitut från flera delstater i USA. Detta sågs länge som ett smart sätt att sprida riskerna eftersom en lokal bostadskrasch inte skulle få någon större inverkan.

Det har nu dock visat sig att denna riskspridning inte fungerande eftersom vi sett en omfattande krasch på en stor del av den amerikanska bostadsmarknaden. Tvärt om har denna riskspridning gjort saken värre eftersom de som sitter på slutprodukterna har väldigt svårt att reda ut vilka de underliggande bostadslånen är och kan därmed inte bedöma hur stor risken är. Därmed har ägarna tvingats skriva ner värdet på dem mer än vad som egentligen är motiverat.

Som jag ser det är ett största problemet med MBS:er att de leder till att de som har störst möjlighet att bedöma riskerna, nämligen de bolåneinstitut som ger ut bostadslånen, skyfflar vidare riskerna till andra aktörer (i flera steg) tills de hamnar hos inverterare som inte har någon koll alls. Detta leder till att bolåneinstituten får felaktiga incitament att bevilja alltför riskabla lån eftersom de själva inte behöver stå för riskerna. Det blir en s.k. moral hazard.

Då tycker jag att det europeiska sättet att finansiera bostadslån med säkerställda obligationer (covered bonds) är sundare. Den avgörande skillnaden är att bolåneinstitutet som säljer en säkerställd obligation behåller risken. Om bolånet som ligger bakom en säkerställd obligation fallerar så är bolåneinstitutet ändå tvungen att betala. Enda sättet att förlora pengar en en säkerställd obligation är att den bakomliggande bolånet fallerar och hela bolåneinstitutet går i konkurs. Genom att bolåneinstiutet behåller risken själv så får det incitament att inte bevilja alltför riskfyllda lån, och det hela blir självreglerande. Man får dessutom en automatisk riskspridning till hela bolåneinstitutets lånestock, och behovet av komplicerad paketering minskar.

Se dock upp med bolåneinstitut som försöker smita undan risken genom att låta ett dotterbolag ge ut de säkerställda obligationerna. T.ex. det statligt ägda SBAB ägnar sig åt sådant fusk.