Lagom lång upphovsrätt

Piratpartiet vill korta upphovsrätten till fem år. Detta har fått den kände amerikanske fri mjukvaruaktivisten Richard Stallman att se problem.

Stallman menar att ett förkortande av upphovsrätten till endast fem år för just datorprogram ställer till problem eftersom hans “copyleft”-licens GPL bygger på upphovsrätten och sätts ur spel när upphovsrätten går ut.

Jag håller helt med Piratpartiet om att upphovsrätten idag, 70 år efter upphovsmannens död, är på tok för lång. Dessutom är det i många fall olämpligt att koppla den till upphovsmannens död, i synnerhet när det gäller datorprogram. Datorprogram är ofta utvecklade av en stor grupp människor, inte sällan inom ramen för en anställning och upphovsrätten tillfaller då automatiskt arbetsgivaren. Då är det olämpligt att koppla den tillupphovsmannens död, om inte annat så för att det är svårt att hålla reda på alla upphovsmän och när de dör, vilket leder till osäkerhet om när upphovsrätten upphör.

Datorprogram är ett relativt nytt fenomen, och de första datorprogrammen som kan tänkas omfattas av upphovsrätten kom på 1940-talet. De äldsta datorprogrammen var skrivna direkt i maskinkod och därmed hårt knutna till den tidens datorer och därmed helt oanvändbara och ointressanta idag. Det var först när programmeringsspråken kom i slutet av 1950-talet som det blev möjligt att utveckla datorprogram som kan vara användbara även i framtiden på andra typer av datorer, och först då blev det intressant hur lång upphovsrätten på datorprogram är.

Detta innebär att det ännu inte finns något datorprogram som upphovsrätten gått ut på, och ingen vet därför exakt vad som händer när det sker. Jag tror att det är väldigt svårt att hitta något datorprogram utvecklat före 1970 som kan vara användbart idag, därmed kommer det dröja ytterligare minst 30 år innan upphovsrätten på något potentiellt intressant datorprogram går ut.

Detta gäller även i viss mån för filmer, som ofta skapas av många personer på ett företag. Kopplingen till upphovsmannens död är olämplig även här. Och det är ännu så länge få filmer som upphovsrätten gått ut på, men det kommer bli fler och fler de närmaste decennierna om dagens regler behålls.

Även om det finns visst fog för att koppla upphovsrätten till upphovsmannens död när det gäller sådant som ofta skapas av en ensam och tydligt utpekad upphovsman, t.ex. skönlitteratur och bildkonst, så kan det ställa till problem även här om upphovsmannen är okänd.

Därför bör upphovsrätten frikopplas från upphovsmannens död, för alla typer av verk. Istället bör den räknas från när verket skapas (eller publiceras första gången, beroende på vilken typ av verk det är).

Hur lång ska upphovsrätten då vara? Jag tycker att fem år är för kort. Även om det säker passar bra för popmusik och Hollywoodfilmer så tror jag att smalare kultur kan tjäna in en intressant andel pengar även efter fem år. Jag tycker att 20 år verkar lagom, det anses vara lagom för patent och borde passa bra här också. Det är nog extremt få verk som kommersiellt intressanta efter 20 år, samtidigt som det är tillräckligt kort för att avsevärt minskar problemet med oåtkomlig samtidskultur.

Kommentarer

Kommentar av Anders Andersson den 2009-07-27 05:42:52

Jag håller i princip med om att frikoppla skyddstiden från upphovsmannens död. Förmodligen motiverades en sådan skyddstid en gång med formaliseringen av den ideella rätten och tanken att författaren själv skulle slippa uppleva att hans verk “skändades” på det ena eller andra sättet. Den ekonomiska skyddstiden gjordes identisk med den ideella för att det var en enkel regel.

Enligt 1877 års svenska upphovsrättslag gällde en skyddstid på upphovsmannens livstid plus 50 år, men när denna 1919 ersattes med en ny lag förkortades skyddstiden till upphovsmannens livstid plus 30 år. Enligt en övergångsbestämmelse till 1919 års lag skulle dock verk utgivna före ikraftträdandet även fortsättningsvis vara skyddade i 50 år efter upphovsmannens död, detta så att ingen skulle förlora rättigheter han haft enligt den äldre lagen.

Jag har inte studerat närmare vad som föranledde denna skyddstidsförkortning, men förmodligen var det fråga om en internationell anpassning sedan Sverige 1904 tillträtt Bernkonventionen, som då inte tillerkände svenska upphovsmän lika lång skyddstid i andra länder som de åtnjöt här hemma. Senare (jag tror det var på 1940-talet) ändrades minimiskyddstiden i Bernkonventionen till liv+50 år, och i Sverige förlängdes därför skyddstiden med interrimsförfattningar under 1940- och 1950-talen, till dess att liv+50 år på nytt skrevs in i 1960 års upphovsrättslag (den vi fortfarande håller på att ändra i). Slutligen förlängde vi 1995 skyddet med ytterligare 20 år till liv+70 år, men det följde av ett EG-direktiv, inte av Bernkonventionen vars föreskrivna minimitid fortfarande är liv+50 år.

Vilken skyddstid man föreskriver är för mig egentligen rätt godtyckligt. Jag delar i och för sig Stallmans farhågor om att ett blott femårigt skydd kan skada utvecklingen av fri mjukvara, men än så länge kan vi som du säger bara spekulera. Vilken skyddstid man än väljer, så kommer några att tycka att den är för kort, medan andra tycker den är för lång.

Viktigare för mig än skyddstidens föreskrivna längd är då förfarandet för att ändra densamma. Ovan beskrev jag hur man 1919 tog just den hänsyn jag förväntar mig att man tar till redan utgivna verk: Rättigheterna till dem ändrades inte, utan endast skyddstiden för i framtiden utgivna verk. Någon sådan hänsyn togs inte 1940-1960, då skyddstiden för alla verk förlängdes oavsett när de utgivits, och inte heller 1995 då man rentav återupplivade skyddet för verk av upphovsmän avlidna under perioden 1926-1944, och som därför redan fanns i public domain!

Marknaden behöver ett stabilt och pålitligt regelverk för att fungera. Om det upphovsrättsliga skyddet för ett redan utgivet verk riskerade att elimineras över en natt genom ett politiskt beslut, då skulle ingen våga teckna ett förlagskontrakt avseende det verket. Det spelar ingen roll huruvida verket först utgavs för fem eller för 50 år sedan; det viktiga vid kontraktskrivningen är huruvida det kommer att fortsätta att vara skyddat ett visst antal år till.

För övrigt förbjuder 2 kap. 20 § regeringsformen sedan den 1 januari 1995 att riksdagen stiftar lag i syfte att gynna eller missgynna vissa enskilda näringsidkare. Jag anser att 1995 års förlängning av skyddstiden för redan utgivna verk (som trädde i kraft 1 januari 1996), liksom senare lagändringar av liknande slag, strider mot den grundlagsbestämmelsen.

Kommentar av Anders Troberg den 2009-07-27 10:43:19

För mig är det två olika frågor.

• Den ideella skyddstiden, dvs rätten att bli erkänd som upphovsman. Denna ser jag ingen anledning att tidsbegränsa, den får gärna vara för alltid.

• Den ekonomiska skyddstiden. Här förordar jag en “use it or lose it”-modell. Den skulle innebära att man har en kortare period, tex 5 år, som är förlängningsbar 5 år åt gången upp till tex 25 år. Det ska dock ställas ett motkrav, och det är att verket skall finnas tillgängligt på marknaden för ett rimligt pris (eller gratis!), med rimlig tillgänglighet och med rimlig leveranstid. Finns verket inte på marknaden så kan inte upphovsmannen hävda ekonomiskt intresse i den, och då ska den gå över till public domain.

Vad menar jag då med rimligt pris, rimlig tillgänglighet och rimlig leveranstid? Tja, jag låter juristerna definiera det, men tanken är att det inte ska räcka med “Jo, du kan visst köpa min skiva. Åk bara till Timbuktu och gå till handlaren på den här adressen, så kan han skaffa fram den inom ett år för en miljon kronor.”. Man ska alltså kunna köpa den i rimligt stora butikskedjor eller beställa den, för ett pris som är jämförbart med liknande produkter och med en leveranstid på några veckor eller så.

Fördelen med en sådan modell är att så snart upphovsmannen inte längre försöker tjäna pengar på produkten så blir den fri och bevaras därmed.

Kommentar av Johan Richter den 2009-07-28 13:11:02

Jag tycker man kan diskutera att ha olika lång skyddstid för olika typer av verk. Filmer representerar typiskt sett en helt annan ekonomisk investering än böckker och de bör därför kanske ha längre skyddstid.

Kommentar av Anders Troberg den 2009-07-28 19:15:42

Johan: Jag håller med om att man inte kan dra allt över samma kam, men håller inte med om att filmer bör ha längre skyddstid. Filmer har normalt sett väldigt kort ekonomisk livslängd, deras livscykel är i princip “biopremiär, hyr-DVD-premiär, köp-DVD-premiär, TV, död”.

Kommentar av Mikael Ståldal den 2009-07-28 20:52:56

Anders Troberg,

Ditt förslag om “use it or lose it” är tilltalande vid första anblicken. Men den har en stor nackdel, nämligen att den skulle skapa en omfattande byråkrati, jämförbar med den som finns för patent idag. Och det vore illa.

Nej, då är det bättre att behålla dagens modell, fast med en rimlig längd på skyddstiden.

Kommentar av Mikael Ståldal den 2009-07-28 21:01:13

Johan,

Teoretiskt sett så borde det vara olika skyddstid (och kanske regler i övrigt) för olika typ av verk (och då är datorprogram i synnerhet en verkstyp som bör avvika).

Fast jag tror det riskerar bli väldigt snårigt i praktiken. Därför är det nog bäst att ha samma för alla, även om den blir en kompromiss. Och jag tycker att 20 år är en bra kompromiss.

För övrigt så bör inte skyddstiden avgöras av hur stor investeringen är, utan hur snabbt den brukar betalas tillbaka, och då skulle nog filmer klara sig med 5 år.

Kommentar av Anders Troberg den 2009-07-29 06:05:09

Tja, om byråkratin bara är jämförbar med vad vi har idag så ser jag inga problem med det, speciellt inte som mycket av den kan datoriseras.

Det som jag gillar med den är att den är okontroversiell. Upphovsmannen får sitt monopol så länge som han utnyttjar det ekonomiska intresset, medan allmänheten får en garanterad tillgänglighet på verket. Med andra ord, båda sidornas intressen tillvaratas.

Kommentar av Mikael Ståldal den 2009-07-29 22:31:41

Anders Troberg,

Idag har vi ju inte någon sådan byråkrati för upphovsrätt, eftersom skyddet kommer automatiskt och utan krav.

Kommentar av Anders Andersson den 2009-08-02 15:23:07

Mitt argument mot differentierad skyddstid för olika typer av verk är att vi då drar på oss ytterligare en kategori gränsdragningstvister (jag anar att Mikael är inne på just detta).

Idag finns redan en svårbedömd gräns som heter verkshöjd, alltså den grad av originalitet som ett alster måste uppnå för att erkännas som verk i lagens mening. Trots att den är svårbedömd vill jag behålla den; i annat fall skulle vi erkänna upphovsrätt avseende slumpmässiga sifferföljder.

Differentierad skyddstid skapar ett flertal liknande gråzoner. Vad är ett datorprogram, vad är en bok om datorprogram, och vad är ett litterärt verk? Tanken “det får domstolen avgöra” lider av samma fel som Asks trosvisshet när det gäller skivbolagens benägenhet till rim och reson i sina skadeståndskrav. Frågan är inte vilket syfte man har med en lagstadgad gräns, frågan är vad den får för konsekvenser, och erfarenheten säger oss att rättsinnehavarna kommer att eftersträva vidgade rättigheter med vilka medel som helst.

Idag åtnjuter datorprogram ett starkare skydd än litterära verk i allmänhet (inte i fråga om skyddstiden, utan genom förbudet mot kopiering för privat bruk). Detta har troligen bidragit till tendensen att ge e-böcker en “teknisk” karaktär, gärna involverande någon snutt programkod (DRM eller liknande) som rättsinnehavaren kan hänvisa till vid en eventuell tvist. När “digitala databaser” på 1990-talet erhöll samma skydd som datorprogram försökte en del jurister göra gällande att detta även omfattade musik-CD med fler än en låt på, men det lär inte ha prövats i domstol.

Skulle nu datorprogram tvärtom ges ett kortare skydd än vad böcker har, då misstänker jag att programmen i ökad utsträckning säljs i form av “digital facklitteratur”. Gamla skivor i nya pärmar, liksom.

Och hur hanterar man exempelvis en utgiven roman som blir till film, jämfört med en film som produceras utifrån ett outgivet manuskript utan litterär förlaga, om filmer och böcker har olika skyddstid? Skall historien i Star Wars ges kortare skyddstid än historien i Körkarlen?

Vi har idag andra skyddstider för de närstående rättigheterna, såsom artistframträdanden, ljud- och bildupptagningar, fotografier och tabeller. Dessa skiljer sig från upphovsrättsskyddade verk i rent tekniskt hänseende, som vilket fysiskt medium de återges genom, snarare än i intellektuellt (vad de föreställer). De saknar även i flera fall personliga upphovsmän som kan hävda någon ideell rätt, utan rättigheterna är primärt (om inte enbart) ekonomiska. Det är därför inte särskilt svårt att dra den juridiska gränsen mellan ett filmverk (som har en manusförfattare och en regissör) och en bildupptagning (som har ett produktionsbolag, och eventuellt en mänsklig fotograf). Ett och samma alster kan dock skyddas som både verk och närstående rättighet, exempelvis en tabell med konstnärlig utsmyckning.

Varför alls göra någon åtskillnad mellan olika slags skapande verksamhet? Alla kulturuttryck är inte lika mycket värda i genomsnittsbetraktarens ögon, men vi vill uppmuntra till nya och oväntade uttryck. Är det “konst” att knycka bänkar på Liljewalchs konsthall och sälja bedrägeridomen i den åtföljande rättegången till högstbjudande? Vad är en bok, en bild, en skulptur eller en byggnad? Som människor vill vi placera verken och deras upphovsmän i olika “fack”, men som upphovsmän vill vi vara fria att korsa gränser och bryta mot etablerade normer. Att befästa en viss fackindelning i lagtext uppmuntrar inte till kreativitet, utan har rakt motsatt verkan.

Vad gäller den ideella rätten har jag inget principiellt emot att göra den obegränsad i tiden, men jag ser flera praktiska svårigheter med det, såsom att hitta någon som kan föra en sedan flera hundra år avliden upphovsmans talan. Jag skulle inte vilja att någon allmän åklagare gavs befogenhet att uttolka min inställning till “kränkande ändringar” av mina texter, vare sig om hundra år eller i morgon dag. Det är knappt att jag ens betror mina egna anhöriga om det. Skall den ideella rätten alls respekteras, då fordras det nog att eventuella rättsprocesser rörande densamma blir trovärdiga i allmänhetens ögon.

Jag är inte främmande för att låta den ideella rätten bara gälla upphovsmannens livstid ut, men därefter upphöra (ungefär som förtal och förtal av avliden är två olika brott med olika straffsatser). Därmed skulle det bli tillåtet för mig att ge ut Mein Kampf med mig själv angiven som författare, men det skulle inte bli tillåtet för mig att stämma någon annan som ger ut Mein Kampf utan att jag bevisar mig inneha upphovsrätten.

Kommentar av Anders Andersson den 2009-08-02 16:24:42

Idén med “use it or lose it” menar jag lider av samma brist som idén att skilja olika slags verk från varandra. Starka aktörer (läs Disney m.fl.) kommer att utnyttja kryphål i lagen för att göra pengar på precis allt de åstadkommer hellre än att de låter halvfärdiga idéer ligga och skräpa på kontoren, medan enskilda upphovsmän som saknar resurser att bevaka sina rättigheter får se sina idéer “snodda” och förvanskade utan att de får vare sig ersättning eller erkännande.

Upphovsrätten är (eller borde åtminstone vara) det skydd som en enskild upphovsman kan räkna med för alla sina verk, vare sig de når spridning hos allmänheten eller ej. Om verket blir fritt bara för att det inte sprids inom en viss tid, då är det ju bara för någon affärsman att förse sig med en kopia och invänta den utsatta tiden, för att sedan göra pengar på det (och att han själv inte kan stämma någon annan som gör likadant behöver inte inverka menligt på de egna intäkterna). Om verket därmed blir en framgång, då bör upphovsmannen enligt min mening ha rätt till en andel av försäljningen, oavsett hur mycket han själv har investerat tidigare spridningsförsök. Syftet med upphovsrätten är att uppmuntra till nyskapande, inte att garantera avkastning på gjorda investeringar.

Vi kan jämföra med patentsystemet, där man verkligen tillämpar “use it or lose it” så till den milda grad att man inte har någon ensamrätt alls förrän man aktivt ansöker om den, och ett redan erhållet patent kan äventyras av att man inte medverkar till kommersiell användning av uppfinningen genom att sälja licenser. George Antheil och Hedy Lamarr fick 1942 patent på en tidig variant av frequency-hopping spread-spectrum communication, men misslyckades med sina försök att sälja tekniken till den amerikanska marinen. Det var inte förrän 1962, när patentet hade löpt ut, som marinen tog tekniken i bruk. Antheil och Lamarr tjänade inte ett öre på den. Orsak till marinens senfärdighet? Förmodligen svårigheter att övertyga höga beslutsfattare om teknikens fördelar, i kombination med marinens ovilja att göra sig beroende av några enskilda uppfinnare som krävde betalt.

Jag är inte övertygad om att allt som skapas bevaras till eftervärlden bara för att det blir fritt att kopiera. Det fordras en ganska stor initial spridning för att exempelvis den som ordnar upp ett dödsbo skall inse värdet av kvarlåtenskapen, och inte bara slänga alla papper som inte utgör sedlar eller aktiebrev. Vem orkar baxa tusen slitna pocketböcker till ett bokantikvariat i hopp om att sälja dem för en krona kilot? Digitala filer är billiga att kopiera, men de är ännu svårare att hitta guldkornen i; en gammal inbunden familjebibel på papper råkar man inte liksom bara slänga i pappersinsamlingen tillsammans med sommarbusstidtabellen från 1987.

Problemet med “orphan works” som ingen rättsinnehavare tar sig an vill jag i stället angripa med mer liberala regler för kopiering, såsom kopiering för enskilt bruk samt kopiering inom arkiv och bibliotek (regler som vi ju vill lätta upp ändå, även för populära verk). Att framställa och sprida exemplar av andras verk skall enligt min mening inte vara brottsligt, utan på sin höjd kunna föranleda ersättning till den rättsinnehavare som hör av sig (det är ju inte alltid man som utgivare lyckas ta reda på vem som är rättsinnehavare, trots att man verkligen vill det). Om upphovsmannen inte bryr sig om att hävda sina rättigheter är allt frid och fröjd, och då behöver man inte hota att ta ifrån honom dem. Avskaffa inte upphovsrätten för enskilda verk, utan avskaffa dess skadliga verkningar i stället, ungefär som man kastrerar en katt i stället för att avliva den om man vill slippa kattungar.

Kommentar av Staffan den 2009-08-03 19:35:21

USA hade en “use it or lose it”-modell i stil med Trobergs förslag (Tjena förresten! Lång tid ingen se!), där man fick upphovsrätt i 28 år när man registrerade sitt verk hos Library of Congress, och sedan kunde förlänga det i ytterligare 28 år (med reservation för att siffrorna kan vara fel). Det var dock problematiskt på två plan:

1. Det blir omöjligt att vid en enkel anblick avgöra om ett verk är upphovsskyddat, eftersom du inte vet om tiden är förlängd eller inte. Du måste i stället kontakta Library of Congress eller motsvarande.

2. För väldigt produktiva kreatörer, och/eller kreatörer som främst skapar väldigt många mindre verk (t ex Isaac Asimov) blir det väldigt jobbigt när det är dags att förnya varaktigheten på sina verk.

I och för sig kan jag se poängen med #2 – om det är jobbigt att förnya kanske man drar sig för att göra det utom med verk som fortfarande har en stark kommersiell potential.

Kommentar av Anders Andersson den 2009-08-16 11:41:59

Nu återvänder jag sent till den här diskussionen, men jag vill bara kommentera Staffans punkt #2, att det skulle vara en “poäng” att ha en jobbig administrativ process. Jag menar att denna process motverkar det egentliga syftet med upphovsrätten, nämligen att uppmuntra till intellektuellt skapande, och i stället gynnar de kreatörer som redan har fått betalt (eftersom de då har både resurser och motivation att förnya sin ensamrätt). Asimov är inte värst utsatt; han har säkerligen en förläggare som kan hjälpa honom, även om arbetskostnaden per novell är lika hög som den George Lucas får betala för Stjärnornas krig – i praktiken en struntsumma för filmbolaget, men en betungande post för frilansjournalisten som skrivit tusentals artiklar till olika tidningar, och en helt orimlig arbetsbörda för vilken fritidsbloggare och nätanvändare som helst. Skulle jag exempelvis behöva betala en avgift för att få behålla upphovsrätten till detta diskussionsinlägg? Glöm det!

Det är “verk som fortfarande har en stark kommersiell potential” som är själva problemet, idag tydligast exemplifierat av kriget mot nedladdad film och musik. Var är kriget mot nedladdad poesi, grafik och arkitektur? Att vi sluppit det kanske beror på att folk i allmänhet inte är beredda att betala särskilt mycket för exemplar av dikter, grafisk konst eller byggnadsritningar, att dessa verk inte har någon “stark kommersiell potential”?

Att ge penningstarka intressen administrativa möjligheter till utökade intäkter medför per automatik att dessa möjligheter också kommer att utnyttjas till det yttersta, medan den som har mer begränsade resurser till sitt förfogande kommer att berövas också dessa. Det är en eftergift åt fienden, en både onödig och farlig eftergift, för när också den förlängda skyddstiden går mot sitt slut, då kommer krav på ytterligare förlängningar lika säkert som amen i kyrkan. Mycket vill alltid ha mer.