Stadsplaneringens svåra konst

Det är med blandade känslor jag läser Folkpartiet Stockholm på SvD Brännpunkt.

Å ena sidan rimlig och relevant kritik mot att en stor tillbyggnad i Stockholms city uteslutande kommer bestå av kontor, och inga bostäder.

Å andra sida en estetisk invändning som verkar bottna i en allmän ovilja att bygga något högre än idag i city. Ligger i linje med tidigare kritik mot föreslagna höga byggnader i city. Invändningen att NK:s vackra sekelskiftesbyggnad kommer att framstå som en grindstuga känns rätt krystad.

Dessutom efterlyser man samlad strategi för city innan något större byggprojekt tillåts. Det känns rätt så märkligt att höra ett sådant vurm för politisk centralplanering från ett liberalt parti.

Långtgående politisk centralplanering är sällan bra, och stadsbyggande är inte något undantag från den regeln. Precis som på så många andra områden i samhället så utvecklas en levande stad bäst genom en delvis kaotisk process där olika oberoende aktörer, i samverkan och i konkurrens, gör vad de tror på.

För att kaoset inte ska ta överhanden är det rimligt att ha en politiskt styrd plan- och bygglovsprocess. Men den bör huvudsakligen vara reaktiv och ta ställning till förslag och initiativ från icke-politiska aktörer. Jag har svårt att se behov av någon på förhand uppsatt samlad strategi från politiskt håll.

Sammantaget blir denna debattartikel tämligen motsägelsefull, ty om man ska ta den estetiska kritiken på allvar så skulle det rimligtvis vara lika illa om det var bostäder som byggdes på.

Läs även Jesper Svensson.