Autonoma beväpnade drönare

Linda Johansson skriver om militära drönare i Ny Teknik.

Att använda obeväpnade drönare för spaning, stridsledning eller liknande icke-offensiva militära ändamål tycker jag är oproblematiskt.

Att använda drönare som hela tiden kräver fjärrstyrning i realtid av en människa för att kunna agera tycker jag också är relativt oproblematiskt, och inte principiellt annorlunda än bemannade stridsflygplan eller helikoptrar.

Intressant, och problematiskt, blir det när vi betraktar beväpnade drönare som kan använda sina vapen autonomt, d.v.s. utan direkt styrning av en människa. Detta skulle kunna bli verklighet inom överskådlig framtid. Detta finns det goda skäl att hårt reglera, och kanske helt förbjuda innan det blir verklighet.

Beslut om att använda dödliga vapen mot människor bör aldrig få fattas av någon annan än en människa. Det är den bästa säkerhet vi kan ha mot missbruk då människor vanligtvis får samvetskval av att döda andra människor, och de människor som trots allt dödar obefogat kan blir dömda och straffade av andra människor. Det finns någon som har ett ansvar och som kan ställas till svars.

Om vi låter autonoma drönare fatta beslut själva så försvinner ansvaret och det är stor risk att det spårar ur.

Johansson anser att ett förbud vore förhastat och hänvisar till att autonoma drönare skulle kunna följa krigets lagar bättre än människor då de “saknar egen­intresse, inte har några fördomar och aldrig blir utmattade eller får psykiska problem”.

Det är mycket tveksamt. Kanske är det så att egenintresse, fördomar och psykiska problem är en oundviklig konsekvens av att ha en etisk kapacitet. Och är det inte just egenintresse som gör att vi människor undviker göra sådant som skulle uppröra andra människor?

Beslut om att döda människor är alldeles för viktiga för att få fattas av några andra än människor.

(Vad som här sagts om flygande drönare gäller naturligtvis alla slags beväpnade autonoma robotar, även om de inte kan flyga.)

Lämna en kommentar



(detta är en captcha)