Ensamkommande flyktingbarn

Det som tycks ha börjat med en debattartikel och ett upprop förra året har sedan växt till något som liknar en folkrörelse som anordnar manifestationer och get praktisk hjälp till utvisningshotade ungdomar från Afghanistan. Sen har det dykt upp ett annat upprop med ett delvis annat budskap.

Mitt intryck är att manifestationernas budskap är lite luddigt och dessa två olika upprop blandas ihop. En del av dessa manifestationer har också drabbats av mycket obehagliga och öppet rasistiska motdemonstranter. Kanske symptomatiskt på dagens samhällsklimat där inledningsvis balanserade och rimliga ståndpunkter snabbt glider iväg och blir alltmer radikala, och möts av lika radikalt motstånd från andra hållet.

Det första uppropet tar fasta på situationen för de, huvudsakligen ensamkommande, afghanska barn och ungdomar som kommit till Sverige före de skärpta asylreglerna som infördes i slutet av 2015. De har fått tillfälligt uppehållstillstånd och fått gå i svensk skola och mycket resurser har lagts på att lära dem svenska språket och integrera dem i svenska samhället. Det är lätt att hålla med om att det är orimligt att slentrianmässigt utvisa dem på deras 18-årsdag, vilket ofta innebär mitt i gymnasieutbildningen.

För det första så borde man i detta fall istället för vid 18-årdagen kopiera Föräldrabalkens regler om när försörjningsansvaret upphör, vilket innebär när grundskola och gymnasium är avslutat, eller senast vid 21-årsdagen. Sen så bör det också finnas möjligheter för vissa att stanna längre och på sikt få permanent uppehållstillstånd, framförallt genom att få jobb enligt reglerna för arbetskraftsinvandring, och de bör få ett år på sig att hitta jobb efter avslutad gymnasieutbildning. Man kan också tänka sig någon form av stipendiesystem där de kan ansöka om att få studera på svensk högskola. Det innebär dock inte att alla per automatik ska få permanent uppehållstillstånd och få stanna livet ut, och det kan bli aktuellt med tvångsutvisningar längre fram. Vi bör också försöka ge de som väljer/tvingas flytta tillbaka till Afghanistan stöd att etablera sig där, om möjligt samordnat med det svenska biståndet.

Jag kan alltså ställa mig bakom det första uppropet, så som det ursprungligen formulerades.

Man kan tycka att det var olyckligt att vi tog emot så många ensamkommande flyktingbarn före regelskärpningen 2015, men nu har vi gjort det och måste hantera det. Det är inte rimligt att de nya skärpta reglerna tillämpas retroaktivt på de som kom och släppts in tidigare.

Det andra uppropet däremot, tar fasta på säkerhetsläget i Afghanistan och gör en annan tolkning av det än vad Migrationsverket gör. Så vitt jag kan tolka så kräver det att alla utvisningar till Afghanistan stoppas under en ospecificerad tid, och att det gäller alla oavsett ålder. Det ställer jag mig inte bakom, jag tycker att man bör lita på Migrationsverkets bedömning av säkerhetsläget Afghanistan och göra individuella prövningar. Om vi ska behålla dagens system där vem som helst kan komma till Sveriges gräns och söka asyl så måste vi låta Migrationsverket och migrationsdomstolarna få sköta sitt jobb i fred.

Jag vill egentligen kraftigt reformera asylsystemet och inte ta emot långväga flyktingar vid gränsen (inte heller ensamkommande barn), men det ska inte ändras retroaktivt utan de som redan kommit ska hanteras enligt nuvarande regler.

Intressant? Andra bloggar om:

Lämna en kommentar



(detta är en captcha)