Liberalism och miljö

av Staffan Ovesson

”Liberal miljöpolitik” uppfattas ofta som ”frånvaro av miljöpolitik”. Det beror på flera saker. Liberalismen förstås ibland felaktigt som att allt ska vara fritt, och fritt är det ju inte, om man inte får förstöra miljön. En del liberaler missförstår begreppet miljöpolitik och tror att det bara är något framstegsfientligt flum som vänstern hittat på. Ytterligare några är skeptiska till liberal miljöpolitik, då den ofta tycks reducera miljöpolitiska problem till ekonomiska analyser. Detta sista är dock delvis sant. God miljö är inte enbart en ekonomisk fråga, men den ekonomiska aspekten är av både praktiska och moraliska skäl en vital beståndsdel i varje miljöproblem.

Med miljöpolitik menar vi de politiska regleringar, åtgärder och överväganden som syftar till att skydda den fysiska livsmiljön. Av vilka skäl ska då miljön skyddas? För att besvara frågan måste vi göra en distinktion: skyddet av människan och skyddet av naturen i övrigt (härefter: naturen). Att människan behöver skyddas från sådant som förstör hennes livsmiljö är nu inte så kontroversiellt. Om inget sådant skydd fanns, skulle man ju kunna mörda sin granne genom att förgifta hans potatisland. Men varför ska naturen skyddas? Som exemplet med potatislandet visar är skyddet av naturen i många fall nödvändigt för skyddet av människan och hennes verksamhet. Som människor är vi för vår fortlevnad beroende av tillgången till naturresurser, såsom odlingsbar jord, drickbart vatten och andningsbar luft. Samtidigt är vi ju inga självförsörjande öar; vi bidrar ständigt och oundvikligt till att dessa naturresurser omvandlas och förflyttas. Att skydda människor, deras liv hälsa och egendom, inbegriper därför att på olika sätt reglera hanteringen och flödena av dessa naturresurser, vilket därmed blir en politisk angelägenhet.

Men kan inte naturen behöva skyddas för dess egen skull, bortsett från människans beroende av den? Det är en vanlig tanke att så är fallet, att naturen har ett egenvärde som människan måste ta hänsyn till i sitt handlande. Inom ekosofin, som är en viktig inspirationskälla för många miljörörelser och –partier, hävdar man t.ex. att människan såsom en del av ett större ekologiskt system, ekosfären, måste leva i samklang med detta. Mänsklig verksamhet som rubbar den balans som detta system anses kännetecknas av får inte förekomma. Andra ideologier fokuserar – med olika motiveringar – på människans ansvar att bevara naturen som hon finner den. Alla dessa idéer är dock mer eller mindre gripna ur luften. Vad är det som säger att t.ex. ett träsk i något avseende är bättre i sitt ursprungliga skick än av människan utdikat till odlingsbar mark? Bättre för vem? För träsket självt? Godtyckligheten här beror på att ingen av dessa ideologier utgår från rättigheter.

Enligt liberalismen får människan följa sin vilja i handling, så länge hon inte kränker rättigheter. Vem eller vad som har rättigheter är en intrikat fråga, men klart är att förmågan till någon form av medvetet tänkande är ett krav. Naturen, eller ekosystemet, har vad vi vet inget medvetande, ingen vilja, ingen förmåga till lidande och således inga rättigheter; naturen är inget s.k. rättighetssubjekt. Människan däremot har dessa förmågor. Liberalismen är därför antropocentrisk, dvs. har människans vilja och väl som mål. Det kan tänkas att också djur har vissa rättigheter men det har de i så fall bara i kraft av ett eventuellt medvetande, inte såsom beståndsdelar av ett ekosystem. Den liberala miljöpolitiken utgår därför ytterst från de (främst) mänskliga rättigheterna och tillerkänner inte naturen något egenvärde. Det betyder inte att liberaler inte får ha känslor inför naturen eller tolka in en gudomlig avsikt i tingens ordning, bara att sådana tankar inte kan ligga till grund för politiska regleringar.

För liberaler är marknadsekonomi inte bara ett effektivt system för att tillgodose mänskliga behov och önskemål utan också en mänsklig rättighet. Den ekonomiska friheten, rätten att frivilligt utbyta varor och tjänster med andra människor, får bara inskränkas i den mån den står i konflikt med någons rättigheter. I allmänhet gäller att den enes frihet slutar där den andres börjar. Som en domare uttryckte det: min frihet att röra min knytnäve begränsas av närheten till din haka. På samma sätt skulle vi t.ex. kunna säga: min frihet att släppa ut marknära ozon begränsas av närheten till din potatisåker.

Begränsade resurser

Den som förstör miljön inskränker alltså andra människors frihet, och att begränsa människors möjligheter att göra detta är alltså en legitim uppgift även för den mest minimala stat, den som bara finns för att skydda mänskliga rättigheter. Frågan är då hur denna begränsning utformas?

Låt oss börja med att identifiera problematiken. Att jag inte utan tillstånd får plocka potatis på min grannes åker är ganska självklart. Likaså är det givet att jag inte får utarma den genom att t.ex. sätta mina egna lökar i den. Ägandet ger grannen ensamrätt till jorden som resurs och är hans garanti för att det arbete och de investeringar han gjort i jorden kommer honom och endast honom till del. Han har genom sitt ägande rätten att utestänga mig från åkern – med (polis-)våld om så behövs. Det verkar alltså ganska enkelt: ägaren till en resurs har rätt att utnyttja den; ingen annan har det.

Men även luften är en resurs han utnyttjar och är beroende av, och den äger han ju inte. Och ingen annan heller för den delen. Luften är en oägd resurs. Många resurser saknar ägare eller har en diffus ägarstatus: luft och vatten i omlopp, hav, fiskbestånd, vilda djur etc.

Till detta kan man förhålla sig på flera sätt. En möjlighet är att inte betrakta det som ett problem alls och hävda människans rätt att använda de oägda resurserna enligt eget tycke. Men en sådan ideologi kan avfärdas med samma argument som äganderätten försvaras. Hur kan en människa trygga sin tillvaro utan att veta att det finns ren luft att andas? Hur ska hon kunna planera sitt arbete om de resurser hon därvid utnyttjar ständigt riskerar att förstöras av andras miljöfarliga verksamhet? Till den ”anarkistiska” linjens försvar skulle kunna anföras att rent ekonomiska incitament att effektivisera resursanvändning faktiskt lett till avsevärda minskningar av miljöförstörande verksamhet i länder med väl utbyggd industri och marknadsekonomi. Å andra sidan har opinion och lagstiftning också varit viktiga pådrivare i denna utveckling. Det finns hur som helst ingen garanti för att den enskilda människans eller företagarens egoistiska effektiviseringar allmänt är nog för att hejda resursförstörelse. Det är inte konstigare än att en stat behövs för att skydda oss från våld och stölder trots att fredligt samarbete i längden bör löna sig.

Ett annat alternativ är att säga att de oägda resurserna inte alls får förbrukas eller förstöras. En sådan nolltoleransprincip är i bästa fall verklighetsfrämmande, i sämsta fall förödande. Om principen hade tillämpats på stenåldern, skulle vi troligen aldrig ha lämnat det stadiet. Ursprungligen var ju alla naturresurser obesatta. Om människan inte fått använda och i viss mån förbruka dem, skulle hon inte ha kunnat skapa en trygg, dräglig tillvaro genom omvandling av äng och skog till åker, brytning av sten och malm, tämjning av vilda djur etc. Sådana resurser omfattas idag i de flesta fall av äganderätten, men att det har blivit så är just ett resultat av nödvändigheten att å ena sidan tillåta och å andra sidan begränsa bruket av dem. Att idag införa nolltolerans för miljöförstöring skulle göra i stort sett all mänsklig verksamhet olaglig och är därför inte ett rimligt alternativ. Men det kan heller inte ses som en lösning på sikt. Hur långt det än går att nå med effektiviseringar, är det svårt att se hur en människa skulle kunna leva utan att i någon utsträckning skada miljön. Att t.ex. helt lyfta mänsklig verksamhet ur vattnets och luftens kretslopp skulle förutsätta lösningar vi inte kan föreställa oss – mer än att det skulle vara fruktansvärt kostsamt att utveckla dem.

En tredje väg är att utsträcka äganderätten till att omfatta alla de resurser människan använder. Det skulle i så fall vara en logisk fortsättning på utvecklingen av det industriella, kapitalistiska samhället. Genom historien, när konkurrens uppstått kring resurser, har äganderätt varit den lösning människor med störst framgång tillgripit. Vad vi ser idag är att resurser som skog och vildmarksområden skyddas bäst i kapitalistiska samhällen med fungerande marknadsekonomi och starkt äganderättsskydd. Samtidigt är äganderätt bara ett sätt att fördela resurser och i många fall ett olämpligt sådant. Varken atmosfären eller världshaven lär kunna privatiseras på något meningsfullt sätt. Vi skulle rent formellt kunna säga att den och den delen av luften tillhör den och den, men hur skulle det lösa miljöproblemen? Ska vi bevaka varje molekyl och se till at den håller sig på sin ”tomt”? Ska vi införa något slags visumtvång för fiskar och fåglar? Stärkt och utökad äganderätt kan bli en väsentlig del av det miljöpolitiska arbetet men är inte en universallösning.

De brister och fördelar som framträder i dessa tre förhållningssätt pekar mot en mer generell lösning med inslag av alla tre. En allmän observation är att resurser som ingen tar ansvar för, t.ex. sådana som inte ägs av någon, tenderar att överutnyttjas eller förstöras. Äganderätt är en lösning på det problemet, men av skäl som anförts ovan varken kan eller bör den vara den enda. För att återgå till exemplet med grannens åker: resonemanget ovan innebär att jag måste ges viss rätt att släppa ut marknära ozon i den oägda luften och därigenom minska avkastningen från hans potatissådd. Denna rätt måste samtidigt begränsas, men hur? Om grannen har för avsikt att sälja sin potatis, får han räkna med en intäktsminskning pga. mitt utsläpp. Denna minskning är en s.k. extern kostnad för utsläppet. En rimlig lösning är att jag kompenserar honom med ett belopp som precis motsvarar denna kostnad, en s.k. miljöavgift. I så fall är det helt likgiltigt för granne om jag väljer att göra utsläppet eller inte, eftersom hela kostnaden för det lagts på mig. Av egenintresse kommer vi då att göra det som maximerar nyttan för oss alla. Detta förfarande, vad som brukar kallas att internalisera externa kostnader eller förorenaren betalar, skapar en effektiv och rättvis fördelning av resurser. Det är därför huvudprincipen för den liberala miljöpolitiken. Det är heller ingen tillfällighet att Sveriges liberala parti, folkpartiet, drev krav på miljöavgifter enligt denna princip så tidigt som 1971, dvs. långt före miljörörelsernas stora genomslag på 80-talet.

Från ideologi till politik

Verkligheten är dock sällan så enkel som exemplet ovan vill påskina. Utsläpp till luften sprids med vindens hjälp över stora områden på ett sätt som är svårt att förutsäga eller kartlägga. Vems mark drabbas och hur mycket? Hur ska skadan värderas? Vilket pris kunde den förlorade potatisen ha sålts för? Vidare är det långt från alla skador kan värderas i pengar. Om människors hälsa försämras, hur ska det kompenseras? Och vilken ”kostnad” ska tillskrivas en sådan sak som att ett visst utsläpp helt enkelt luktar illa? Dessa frågor är alla svåra att besvara, ja, kanske överväldigande svåra. Det är dock nödvändigt att försöka, så länge alternativen – ”fritt fram” eller nolltolerans – anses oacceptabla. Den bedrägligt enkla principen, att internalisera alla externa miljökostnader, skapar alltså ett stort politikområde med mängder av ideologiska och tekniska frågor att ta ställning till. Men det är som alltid med liberalismen: fasta ideal men inga färdiga lösningar.

De frågor som uppkommer i det miljöpolitiska arbetet kan indelas i tre kategorier. 1. Vad ska skyddas? 2. Hur stor blir skadan? 3. Vilket slags reglering ska tillgripas? Den första är en målfråga och således av ideologisk karaktär. Den andra frågan är huvudsakligen teknisk, medan den tredje är en fråga om medel. Det gäller att hålla dessa isär, så att medlet inte blir mål och att bedömningen av skadan inte blir en del av ideologin. Enkelt kan tyckas, men sådana sammanblandningar förekommer ständigt i den miljöpolitiska debatten.

Ett exempel på detta är den skenbara konsensus som råder kring nödvändigheten av ”ekologiskt hållbar utveckling”. I debatten ges intrycket att man enats om ett mål och nu diskuterar vilka medel som ska användas för att uppnå detsamma. Ytterligare eftertanke ger dock vid handen att det åtminstone för liberaler måste röra sig om ett medel och inte ett mål i sig. Om ekologiskt hållbar utveckling står i strid med människans vilja och väl, har begreppet inget egenvärde. Samtidigt är det uppenbart att det för delar av miljörörelsen faktiskt har karaktären av ett mål. Typiskt har man då i ordet hållbar lagt in ideologiskt grundade föreställningar om kretsloppen i naturen och vilket människans förhållande till dessa bör vara. Resultatet av allt detta är att ideologiska frågor som borde avgöras av väljarna göms i tolkningarna av ett dunkelt begrepp som ger det felaktiga intrycket att politikerna är eniga om miljöpolitikens mål. Det är en demokratisk skyldighet att bryta detta mönster och vara tydlig ifråga om vad som är mål och vad som är medel.

Vad ska skyddas?

Frågan om vad som ska skyddas har redan diskuterats här. Den liberala miljöpolitiken syftar ytterst till att skydda människan och hennes verksamhet. En fråga som dock inte tagits upp är om detta bara innefattar de människor som finns idag, eller om tvärtom hänsyn måste tas också till kommande generationer. Detta senare alternativ brukar benämnas förvaltarskapstanken. Det är en term som antyder släktskap med bibelns idé om människan som förvaltare av Guds skapelse. Det finns dock inget skäl att tolka det så. Vad frågan gäller är om människor som ännu inte finns har eller kommer att ha rättigheter som vi måste respektera idag och vilka dessa i så fall är.

Det hävdas ibland – ofta från liberalt håll – att människor som inte finns nu inte kan ha rättigheter. Man pekar då på absurda konsekvenser som att abort och rent av alla preventivmedel skulle bli att betrakta som mord, enär de kränker de ickeexisterande människornas rätt till liv. Det är dock ett felaktigt resonemang. ”Rätten till liv” är egentligen en lite slarvig omskrivning av ”rätten för människan att inte berövas livet genom annan människas gärning” eller något i den stilen. Anser vi inte att ett foster är ett mänskligt liv, kommer ingen att berövas något sådant genom aborten. Rättigheter har endast de individer som faktiskt kommer att existera, även om vi inte vet vilka dessa är.

Man kan förstå att människor som inte existerar kan ha rättigheter, om man betänker vad en rättighet egentligen innebär. Att jag har en rättighet betyder att alla andra människor måste begränsa sin handlingsfrihet så att de inte kränker den. Rättigheten är alltså i första hand knuten till dem som måste respektera den och inte till den som har densamma. Att ickeexisterande människors rättigheter sällan är relevanta beror bara på att det är ganska svårt att kränka dem. Jag kan inte ge mitt barnbarnbarnbarn en örfil. Men jag kan inte heller ge någon på andra sidan jordklotet en örfil. Däremot kan jag förstöra livsmiljön både för mitt barnbarnbarnbarn och för någon nyzeeländare. Skillnaden mellan den tidsliga och rumsliga separationen är bara den att jag i det förra fallet inte vet vilka människors rättigheter som kan tänkas bli kränkta. Att denna skillnad inte är väsentlig kan lätt förstås. Om jag skickade en kärnvapenmissil till Borneos djungel, skulle jag inte ha en aning om vilka som bodde där, än mindre vilka som skulle kunna komma till skada. Dock skulle jag veta många med mycket stor sannolikhet skulle dö, och därför skulle vi betrakta det som en kränkning av de mänskliga rättigheterna. På precis samma sätt skulle det vara en kränkning att gräva ner en atombomb under Stockholm och tidsinställa den på 150 år. Den principiella skillnad en del debattörer vill göra mellan tidslig och rumslig separation skulle alltså leda till groteska slutsatser, eftersom det senare atombombsexemplet med deras sätt att resonera inte skulle innebära en kränkning.

Nu är detta atombomsexempel i högsta grad konstruerat, men avståndet till miljöpolitiken är inte så stort som det kan förefalla. Om vi byter ut atombomben mot använt kärnbränsle, får vi ett aktuellt miljöproblem. Det är pga. att framtidens människor har rättigheter som vi måste ta hand om använt kärnbränsle på ett ansvarsfullt sätt. Annars skulle det inte behövas.

Det finns andra, mer praktiska, invändningar mot förvaltarskapstanken. Vi vet inte vilken livsmiljö framtidens människor kommer att vilja ha. Vilka resurser kommer de att använda sig av? Hur kan de kompenseras för de miljöskador som dagens människor orsakar dem idag? Dessa frågor är ganska svåra att besvara. Uppenbarligen blir resursresonemanget ovan mindre rättframt, när det ska tillämpas på framtiden. Osäkerheten om vad som kommer att efterfrågas i framtiden är ju dock ett problem vi har även på kortare sikt, inom en generation. Den som förorenar luften, så att skogstillväxten minskar, bör rimligen betala för detta, men vi vet ju inte vilka vedpriser som kommer att gälla när skogen avverkas om, låt säga, tjugo år. Det kan inte uteslutas att människligheten om tjugo år genom teknikutveckling och ändrade preferenser ersatt trä med andra material i de flesta av dess användningsområden, och i så fall skulle ju priset vara mycket lägre. Mot det kan man invända att virkespriserna är ganska stabila, varför en drastisk sänkning under denna tidsrymd är högst osannolik. Om denna invändning inte accepteras, går det knappt att förvara någon miljöpolitik över huvud taget, eftersom miljöskador alltid kommer en tid efter den miljöförstörande aktiviteten. Om den accepteras, kan den utsträckas till att gälla längre tidsrymder, t.ex. flera generationer.

Naturligtvis blir osäkerheten större ju längre fram i tiden man försöker blicka. Vad gäller enskilda produkter kan man endast på kort sikt förutsäga hur efterfrågan och produktionssätt kommer att utvecklas. Det är mycket svårt att gissa hur TV-apparaterna ser ut om 100 år, om det ens finns TV-apparater då. Däremot kan vi vara ganska säkra på att man även om 100 år kommer att vilja kunna vistas ovan jord utan gasmask och strålskydd. (Om inte annat, skulle det vara fruktansvärt dyrt att utveckla de system som skulle göra människan oberoende av ren luft i atmosfären.) Miljöpolitiken måste ta hänsyn till dessa skillnader och för den avlägsna framtiden endast skydda de aspekter av livsmiljön som ter sig mest oumbärliga.

En särskild fråga i det här sammanganget är hur man ska ställa sig till förbrukningen av icke förnyelsebara resurser. Det kan handla om förbrukning av fossila bränslen eller klyvbart uran men också om användning av ovanliga grundämnen, om de inte återvinns efter användningen. I princip kan detta sägas leda till att människans livsmöjligheter minskar med tiden. Miljörörelser på vänsterkanten brukar fästa stor vikt vid denna problematik och kräva att samhället på kortast möjliga tid ställs om till s.k. slutna materialflöden. I den attityden döljs dock en underskattning av människans anpassningsförmåga och kanske också en underskattning av priset för en sådan omställning. Sedan historiens början har människan genom sin fantastiska uppfinningsrikedom lärt sig att effektivisera och förändra sin resursanvändning. Sten har ersatts av järn, järn av stål, ved av kol, kol av olja, olja av uran etc. När de kända, användbara tillgångarna av ett visst ämne, t.ex. en ovanlig metall, minskar, ökar priset. Då händer flera saker. Det blir lönsamt att genom teknisk utveckling effektivisera användningen av ämnet. Det blir lönsamt att öka återvinningsgraden. Det blir lönsamt att utöka den befintliga gruvdriften och söka nya fyndigheter. Sist men inte minst blir det också lönsamt att utveckla ersättningsmaterial. Att icke förnyelsebara resurser förbrukas behöver därför inte betyda att människans möjligheter minskar med tiden. I själva verket har de flesta råvarupriser sjunkit sedan industrialiseringen. Betänker man då den ofantliga förbättring av människans livsvillkor som ägt rum under samma tid, står det klart att den tekniska utvecklingen åtminstone för närvarande betyder mycket mer än förbrukningen av naturtillgångar.

Hur ska miljöskador värderas?

Slutsatsen av föregående stycke är alltså att de mänskliga rättigheterna fordrar att såväl dagens som framtidens livsmiljö måste skyddas. Nästa fråga blir då hur skadan på livsmiljön från en viss verksamhet ska bedömas. Frågan är som sagt främst teknisk, men vissa normer måste fastslås. Bristen på relevant information är i många fall stor. Vi vet t.ex. inte hur mycket bilavgaser skadar oss idag, än mindre hur mycket de kan skada kommande generationer genom växthuseffekt. Ska man utgå från låga eller höga uppskattningar eller kanske ta något mitt emellan? Detta är diskussionen kring den s.k. försiktighetsprincipen, som vi ska återkomma till.

Något som också måste avgöras är hur personskador ska värderas gentemot skador på egendom eller produktion. Utgår man från att personskador alltid ska värderas högre än skador på egendom, hamnar man i problem. Nästan all mänsklig verksamhet innebär på ett eller annat sätt att någon människa utsätts för skadlig miljöpåverkan, om än aldrig så lite. Den skada kan då inte kompenseras på något sätt, hur liten den än är, och då är vi tillbaka i den orimliga nolltoleransen. Hur ska man då resonera istället? När det gäller diffusa miljörisker som utsläpp av cancerframkallande ämnen i atmosfären, finns det nästan alltid möjlighet att minska de skador som dessa ger upphov till på annat sätt än att minska utsläppen. Man kan ge sjukvården större resurser och öka stödet till forskningen, och vi vet att sådana åtgärder leder till färre avlidna. Ett värde på personskadan av ett utsläpp kan därför vara vad det kostar att med sådana insatser minska antalet döda lika mycket som det ökar pga. utsläppet. Det är dock inte uppenbart att ett sådant resonemang alltid kan tillämpas, särskilt inte ifråga om mer påtagliga miljörisker som koncentrerade utsläpp av miljögifter i tätbebyggda områden. Det väsentliga är dock att sådana bedömningar görs enligt objektiva normer som fastslagits efter en öppen, demokratisk debatt. Idag tillgrips olika principer i olika sammanhang, och processen har mycket svag demokratisk förankring.

Hur ska regleringarna utformas?

Som nämnts tidigare är miljöavgifter att föredra som miljöpolitisk regleringsmetod. Avgiften ska i idealfallet motsvara den skada på miljön en viss verksamhet ger upphov till och tillfalla den eller dem som skadas och ingen annan. Ibland talar man här om ”miljöstyrande avgifter”, vilket kan vara lite vilseledande. Avgifterna har förstås en styrande effekt, men styrningen är inget självändamål – i alla fall inte för en liberal miljöpolitik. Om förorenaren betalar vad utsläppen kostar, och det fortfarande är lönsamt att förorena, betyder det inte att avgiften är för låg. Om alla verksamheter betalar sina egna miljökostnader, ska politikerna inte försöka styra samhället därutöver.

Av flera skäl är denna ideala avgiftsmodell i många fall svår att implementera. För det första förs förstås den omtalade osäkerheten om skadans omfattning över till en osäkerhet ifråga om miljöavgiftens storlek. Man kan argumentera för både låga och höga skattningar. Om vi konsekvent använder låga skattningar, kan det hända att vi pga. bristande kunskap låter miljöproblem växa sig orimligt stora. Höga skattningar å andra sidan kan leda till minskat välstånd och osunda omställningar av produktionen. För att exemplifiera, låt säga att det finns två ämnen som båda tros ha negativ inverkan på skogstillväxten. Man har under en längre tid konstaterat att skogstillväxten gått ned, och den atmosfäriska ackumulationen av dessa ämnen är den enda förklaring man har funnit till detta. Problemet är det att det inte går att fastställa hur mycket vart och ett av ämnena bidragit till försämringen. Det ena ämnet kan stå för en procent och det andra för nittionio och vice versa. Om vi nu värderar skadan från vart och ett av dessa ämnen lågt, kommer den minskade skogsavkastningen att kompenseras till endast två procent. De personer och företag som släpper ut ämnena har mycket svaga incitament att sluta med det, så skadan kan bli nästan hur stor som helst. (Kanske är förluster för skogsägare inte det mest empatiframkallande scenario man kan tänka sig, men det skulle lika gärna kunna handla om spädbarnsdödlighet.) En hög uppskattning däremot skulle innebära att den minskade avkastningen kompenserades dubbelt. De verksamheter som ger upphov till utsläppen riskerar då att minska betydligt mer än nödvändigt eller önskvärt. Dessutom skulle överkompensationen kanske göra skogsbruket mycket lönsammare, vilket skulle skapa oönskade incitament.

Det andra problemet med avgiftsmodellen är att det i praktiken ofta är svårt att distribuera de indrivna avgifterna till just dem som drabbas av miljöskadan. Skadorna från t.ex. luftföroreningar är ofta diffusa och kan spridas över stora områden och verka under lång tid. Även i det enklaste fallet, då utsläppet härrör från en välkontrollerad punktkälla, såsom en industriskorsten, skulle det vara en monumental uppgift att i detalj kartlägga utsläppets skador och kompensera varje drabbad individ. Det skulle krävas tonvis med meteorologiska data för att följa utsläppet genom atmosfären, sedan lika mycket information om hur det tagits upp i biosfären, vilket i sin tur skulle kräva en massa privata upplysningar om vem som varit ute var och när. För de mer komplicerade situationer där miljöskadan görs i konsumentledet, t.ex. bilkörning eller hantering av hushållsavfall, skulle ytterligare ett lager av kontroll och byråkrati tillkomma. Ett så ambitiöst system, om det ens kunde fås att fungera, skulle vara oförsvarligt från både ekonomisk och integritetsmässig synpunkt.

Inför en sådan problematik är det lätt att resignera och helt överge avgiftkompensationsmodellen. Man kan då välja att inte kompensera enskilda individer utan bara beräkna miljöskadan på något schablonmässigt sätt och sedan föra in avgiften i statsbudgeten. Pengarna är då inte öronmärkta för miljöändamål utan kan användas till vilken offentlig utgift som helst. Det är ungefär så det i dag fungerar med miljöavgifterna. (Ibland använder man termen miljöskatter för detta för att poängtera att pengarna fungerar som en skatt och inte kompenserar för miljöskadan.) Det är dock ingen önskvärd lösning, och det finns i många fall möjlighet att komma betydligt närmare idealmodellen. I fallet med industriskorstenen kan en del av den avgift som drivs in avsättas som kompensation till de människor som bor eller har egendom i närheten. När det gäller utsläpp av cancerframkallande ämnen kan som nämnts tidigare avgiften öronmärkas till forskning kring och behandling av den aktuella cancerformen. Oavsett hur långt man går i strävan att kompensera för eller reparera själva miljöskadan, är det dock viktigt att avgiften sätts efter en bedömning av skadans storlek och inte efter ett behov av inkomster till staten. Miljöskatter har en styrande effekt som är bra, men den styrningen ska inte göras större än vad skadorna kan motivera.

Det tredje problemet – som egentligen är ett problem med all miljöpolitik – är att besluten om avgifterna ofta inte fattas på rätt politisk nivå. Beslutet om en viss reglering bör fattas på den lägsta nivå (dvs. närmast den enskilda människan) där alla som drabbas av miljöskadan har medbestämmanderätt. Lokala miljöproblem behandlas lokalt, regionala regionalt osv. När det gäller globala miljöproblem, såsom växthuseffekten, är detta särskilt problematiskt, eftersom det inte finns någon världsomfattande demokratisk struktur. FN är ett mellanstatligt samarbete med små möjligheter att genomdriva beslut mot enskilda medlemsländers vilja. Dessutom är organisationen full av diktaturstater, varför den demokratiska legitimiteten är mycket liten. De globala miljöproblemen är därför ett starkt skäl för liberaler att verka för en världsomspännande federation av demokratiska stater. I väntan på världsfederationen får vi hålla till godo med frivilligt ingångna internationella avtal.

Givetvis händer det ofta att man inte kan komma överens, eller att den reglering man kommer överens om är otillräcklig. Hur ska man då agera? Om t.ex. Sverige på egen hand inför en högre skatt än andra länder på ett visst slags utsläpp, finns det en uppenbar risk att produktionen bara flyttar utomlands. Det måste dock inte vara ett problem. Om miljöskadan är av lokal karaktär och bara drabbar det andra landet, är det ingen förlust för vår del. Tydligen uppfattar då svenskarna – eller deras folkvalda – den totala produktionskostnaden, dvs. inklusive de externa kostnaderna, som högre än invånarna i det andra landet. Då är det till allas fördel att produktionen flyttar. Svenskarna, som inte behöver betala miljökostnaderna, kan köpa varorna billigare, medan de utlänningar det gäller kan tjäna pengar på produktionen. Att olika länder värderar miljöskador olika är inte konstigare än att de värderar arbete olika. Ett rikt land kan kosta på sig att ha höga löner. Ett rikt land kan kosta på sig att ha ett starkt naturskydd. Både vad gäller löner och miljö går alla länder genom faser i sin utveckling med låg standard. Detta förbättras dock sakta men säkert, om de får möjlighet att handla fritt med rikare länder som ställer högre krav på löner och miljö.

När de gäller gränsöverskridande miljöproblem, är frågan förstås svårare. Ett konkret exempel på detta är energiförsörjningen, där många anser att de fossila bränslena inte betalar sina externa miljökostnader. Att bara höja avgifterna i Sverige är inte en lösning. Växthuseffekten är ett globalt miljöproblem, så den produktion som flyttar utomlands ställer till lika stor skada där. En möjlig åtgärd i ett sådant läge är att istället för att beskatta den miljöfarliga verksamheten subventionera alternativa produktionssätt, t.ex. vind- och kärnkraft. Det måste dock kommas ihåg att subventioner har en betydligt sämre styrförmåga än avgifter. Om miljövänlig energiförsörjning subventioneras, kommer en del av produktionen att överföras från ”smutsiga” till ”rena” energislag. Det betyder dock också att energipriset sjunker, varför efterfrågan ökar – även på den smutsiga energin.

En annan möjlig åtgärd är att lägga importtullar på de utländska varor som anses miljöfarligt producerade. Resonemanget ovan sätter dock skarpa gränser för när detta kan bli aktuellt. Det är bara om produktionen leder till miljöskador inom det egna landet och producenten inte erlagt någon (tillräcklig) avgift för detta som tullen kan motiveras. Detta måste understrykas, för det är en alltför vanlig företeelse att globaliseringsmotståndare motiverar protektionism med miljöargument, när det egentligen handlar om lokala eller regionala miljöproblem, som borde hanteras av producentländerna själva. Sådan missriktad välvilja (om det nu ens är det) bör liberaler avvisa. Med detta sagt kan det påpekas att importtullar skulle kunna vara en rimlig åtgärd i ett fall där en stat uppenbart negligerar de gränsöverskridande miljöproblem som dess företag orsakar. Ett tänkbart exempel är import av el från kraftverk drivna med fossila bränslen. Av utrikespolitiska skäl är det nog klokt att ändå vara restriktiv med detta; risken är stor att åtgärderna vedergälls och trappas upp till handelskrig.

Slutligen finns det fall där miljöavgifter inte är lämpliga över huvud taget. Det kan röra sig om miljöproblem som uppfattas som mycket hotfulla, samtidigt som de är mycket svåra att värdera eller kompensera för. Många anser att växthuseffekten är ett sådant problem och menar att vi helt enkelt måste sätta en gräns för hur stora temperaturförändringar vi kan påtvinga framtida generationer. I så fall måste vi införa gränsvärden för utsläpp av växthusgaser. De gränsvärdena ska dock vara globala, eftersom problemet är globalt, och sättas som en maximal årlig utsläppsmängd per person. Denna utsläppsrätt ska sedan kunna säljas av länder och företag på en global marknad. På det sättet blir nämligen kostnaden för begränsningen så liten som möjligt, och utsläppsminskningar görs där det är billigast.

Förbud är däremot sällan nödvändigt. Man kan sätta en mycket hög avgift eller ett mycket lågt gränsvärde och låta marknadsaktörerna avgöra om det ändå är värt priset. Förbud kan motiveras i enstaka fall, där t.ex. ett mindre misstag i hanteringen kan få förödande miljökonsekvenser, men måste ses som en sista utväg.

publicerad i Liberala Ungdomsförbundets Miljöststudiecirkel