Världsnaturfonden har lanserat kampanjen Earth Hour som går ut på att alla ska släcka sina lampor i en timme på lördag som en manifestation för klimatet och “sända en signal till världens makthavare”.

Jag tror att detta är helt meningslöst. Den här typen av kampanjer kan vara bra för att få upp bortglömda frågor på dagordningen, men klimatfrågan står redan väldigt högt på dagordningen så det behövs verkligen inte.

EU-parlamentet har just beslutat om ett gemensamt luftrum för flyget inom EU, se artikel i SvD. Samtidigt ska man ta bort gamla monopol och underlätta för flyget.

Det gemensamma luftrummet innebär att många flygrutter mellan EU-länder kan göras rakare och därmed kortare. Detta leder till kortare flygtider, minskad bränsleåtgång och därmed minskade utsläpp (per flygning). Det tros också kunna leda till lägre biljettpriser.

Miljöpartisten Karin Svensson-Smith motsätter sig dock detta, hon befarar att detta ökar flygets konkurrenskraft gentemot tåget och därmed leder till totalt ökade utsläpp.

Jag har länge haft svårt att förstå kritiken mot euron från nyliberalt håll.

Annars konsekventa nyliberaler som Henrik Alexandersson hemfaller åt nationalism och rent av merkantilism när de försvarar den svenska kronan mot euron.

Kritiken mot euron bygger på en oförmåga att vara konsekvent individualist. Att tala i termer av att “det är bra för Sverige att kronkursen sjunker” är nationalistiskt och föga liberalt. För den som har besparingar i svenska kronor och gillar att åka utomlands då och då är det inte bra att kronkursen sjunker. (Se även Per Bylunds kommentar på HAX bloggpost.)

Centerpartiet har släppt rapporten En modern svensk modell om arbetsmarknaden.

Jag sympatiserar med analysen och grundtankarna i rapporten. Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka, och tryggheten bör bestå i möjligheten att kunna hitta nytt jobb snarare än att få behålla sitt nuvarande jobb till varje pris. “Från anställningstrygghet till arbetsmarknadstrygghet” är helt rätt tänkt.

Men i de konkreta förslagen når Centerpartiet inte riktigt ända fram och det blir en halvmesyr som i vissa avseenden riskerar göra ont värre. De vill mildra kravet på uppsägning utan saklig grund under de första två åren av en fast anställning. Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att det i praktiken innebär att alla fasta anställningar inleds med två års obligatorisk provanställning. Samtidigt vill de förlänga provanställningstiden från sex månader till ett år. För många blir det därmed i praktiken tre års provanställning.