Ohållbara argument mot gruvskatt

Magnus Ericsson och Olle Östensson argumenterar mot gruvskatt på DN Debatt.

Ericsson och Östensson börjar med att konstatera att det idag finns en mineralavgift på 0,2 procent (som de av någon anledning kallar för “ett slags royalty”).

Sen argumenterar de mot “införandet av en gruvskatt”, som om denna mineralavgift inte redan fanns. De aktuella förslagen (t.ex. från Vänsterpartiet) om att höja denna mineralavgift, inte införa någon ny “gruvskatt”.

De hävdar att en “royalty” är ekonomiskt ineffektiv då det leder till att fattigare fyndigheter inte blir exploaterade, vilket påstås vara en “misshushållning med naturtillgångarna”. Mycket märkligt resonemang, tvärt om är det väl bra om utvinning av mineraler sker där det är billigast. Dessutom tenderar utvinning av fattigare fyndigheter leda till större miljöförstörelse. Och med tanke på att de fyndigheter som inte utvinns nu ligger kvar och kan utvinnas i framtiden (när priset stigit eller utvinningstekniken blivit bättre) så kan jag inte se att det skulle vara “misshushållning med naturtillgångarna”.

Sen kommer de vanliga argumenten att gruvor “skapar jobb”. Som jag skrivit tidigare så underkänner jag helt den typen av argumentation. Dessutom förefaller det, vilket Nils Harnesk visar, orealistiskt att det blir särskilt många nya jobb i den Norrländska glesbygden då automatisering och fjärrstyrning utvecklas snabbt i gruvbranschen.

Jag tycker att mineralavgiften bör höjas, och den nivå på 3 procent som är vanlig internationellt förefaller rimlig. Fast jag tror inte på Vänsterpartiets idé om att skapa en fond som kommuner kan söka pengar ur. Pengarna bör gå till markägaren och staten, och staten bör ta ansvaret för eventuell sanering när gruvbrytningen upphört (om gruvbolaget missköter sig och inte ordnar detta).

Se tidigare inlägg.