Utifrån mitt resonemang om sedvanerätt så tycker jag att man kan härleda att självständiga nationalstater är principiellt acceptabla. Och i dagens värld är de dessutom pragmatiskt önskvärda.

Vi kan konstatera att det på flera håll i världen råder elände i form av krig (Syrien), förtryck (Nordkorea), kaos (Somalia) eller fattigdom (Kongo). På andra håll, bl.a. här i Sverige, fungerar det mesta relativt bra.

Jag tror inte att man kan lösa detta genom någon form av direkt global utjämning i form av uppluckrade gränser, omfattande migration eller överstatlig ekonomisk omfördelning. Det riskerar istället leda till att problemen sprids till de nu välfungerande länderna, utan att människorna som stannar i de idag illa fungerande länderna får det särskilt mycket bättre.

Sverige har på senare tid tagit emot synnerligen många invandrare, i huvudsak flyktingar och deras anhöriga. Dessa kommer i många fall från länder med en kultur som skiljer sig kraftigt från den svenska. Detta skapar utmaningar för integrationen, och det svenska etablissemanget har i många fall agerat förvirrat och inkonsekvent. I vissa fall rent av självutplånande genom att antyda att den svenska kulturen antingen inte existerar, eller saknar värde.

Det har begåtts en del uppenbara dumheter som det är tacksamt att raljera över och skratta åt. Men skrattet fastnar i halsen när man inser att det i en del fall inte finns några enkla svar och att man själv i samma situation också hade känt sig vilsen.