Arbetslinjen

Som en uppföljning på förra inlägget så är det dags att betrakta Arbetslinjen, alltså idén att de som inte har jobb ska förmås att skaffa ett.

Roland Paulsen beskriver på DN Debatt att system liknande det utskällda “Fas 3” är en naturlig och förväntad konsekvens av en strikt arbetslinje. Paulsen beskriver också övertygande att det inte finns någon avgörande skillnad mellan Alliansen och Socialdemokraterna i denna fråga. Även om dagens Fas 3 är Alliansens påhitt så hade Socialdemokraterna ett liknande (och lika problematiskt) system tidigare, och om de kommer tillbaka till makten så kommer de ersätta Fas 3 med ett nytt liknande system som inte är signifikant bättre.

Man skulle kunna motivera en strikt arbetslinje med att det råder, eller befaras bli, svår arbetskraftsbrist i viktiga yrken. Det finns dock inget som tyder på att så är fallet, i synnerhet inte om vi tillåter arbetskraftsinvandring. Den arbetskraftsbrist som vi ser idag är avgränsad till vissa specifika yrken (t.ex. sjuksköterskor) som kräver en speciell flerårig utbildning. Man kan inte utan vidare kan slänga in en arbetslös svetsare som sjuksköterska, och dagens arbetslinje hjälper föga.

Efter att ha läst Nima Sanandajis replik och Roland Paulsen slutreplik så håller jag med Sanandaji om att det bör finnas incitament att ta jobb snarare än att stanna i passiv arbetslöshet. Men dessa incitament bör vara strikt ekonomiska och inte handla om obligatoriska åtgärder. Det bör helt enkelt ge mer pengar i plånboken att jobba än att vara arbetslös, även om det är ett lågavlönat deltidsjobb. Skatte- och bidragssystem bör utformas så att marginaleffekter minimeras, i synnerhet vid långa inkomster.

Paulsens förslag att ge arbetslösa som avstår från åtgärder extra bidrag framstår inte som särskilt genomtänkt (för att uttrycka sig diplomatiskt). Däremot kan man låta åtgärderna vara frivilliga att delta i utan att de påverkar ersättningen åt någondera hållet.