Utvecklingen av COVID-19-epidemin i Sverige ser inte bra ut, och det är mycket möjligt att vi inom kort behöver vidta fler åtgärder för att begränsa smittspridningen.

Jag är glad att Sverige inte har genomfört någon drakonisk lockdown som många andra länder gjort, det kan inte vara rätt att införa en fascistisk polisstat och äventyra både demokrati och ekonomi.

Hur bör man då resonera kring åtgärder? De ska vara rimligt effektiva, och ha så långa biverkningar som möjligt. Vi måste i möjligaste mån minimera inskränkningar i personlig frihet och integritet för hela befolkningen, och säkerställa att samhällsviktiga funktioner som sjukvård, läkemedel, livsmedel, el och annan infrastruktur fortfarande fungerar. Att ekonomin, företag och jobb drabbas av minskad efterfrågan på en rad varor och tjänster får vi nog acceptera i viss mån under en begränsad tid.

Fram till 10 mars ansåg Folkhälsomyndigheten att risken för inhemsk spridning av COVID-19 var låg, då gjorde man en kovändning och uppgraderade plötsligt risken till mycket hög.

Den 27 februari testades en person positivt i Göteborg, och det visade sig att vederbörande två dagar tidigare hade flugit från Milano till Arlanda och sedan åkt tåg från Stockholm till Göteborg. Man bedömde att vederbörande var smittsam under resan. Se artikel i Göteborgs-Posten.