Priserna på fordonsbränsle, bensin och diesel, är rekordhöga just nu, och det det har skapat mycket uppmärksamhet och protester. Protester mot höga bränslepriser är dock inget nytt, det har förekommit i minst 40 år nu. Som nationalekonom John Hassler konstaterar lägger vi idag en mindre andel av våra pengar på fordonsbränsle än 1980, för att vi tjänar mer och att många bilar är bränsleeffektivare.

Det brukar sägas att priserna på bensin och diesel följer världsmarknadspriset på råolja. Och det stämmer. Men Sverige sticker ändå ut, våra grannländer Norge, Finland och Danmark har märkbart lägre priser och svenskar som bor nära gränsen passar på att tanka i grannländerna.

EU:s planekonomiska hållbarhetstaxonomi, som jag kritiserat tidigare, börjar nu tillämpas av svenska myndigheter i form av statliga kreditgarantier för investeringar uppfyller vissa hållbarhetskriterier.

Svenskt Näringsliv är kritiska, men man är bara kritiska till detaljer som kan missgynna svenska företag. Själva principen att staten (eller i det här fallet EU) bestämmer vilka investeringar som anses hållbara och ger dem gynnsamma kreditgarantier, verkar man gilla.

Detta visar på hur principlösa Svenskt Näringsliv har blivit. Istället för att försvara marknadsekonomi och fri företagsamhet tar man tacksamt emot godtyckligt statligt stöd så länge det gynnar svenska företag.