Migrationsbesvikelse

Jag hade hoppats på att den nya regering som vi fick efter valet 2022 äntligen skulle göra något åt den dysfunktionella migrationspolitik som Sverige haft under lång tid. Men trots att det nu gått över tre år sedan regeringen tillträdde, och mandatperioden går mot sitt slut, så ser det inte så ljust ut. Visst har det hänt saker på migrationsområdet, men intrycket är snarast att man tar ett steg fram och två tillbaka. Så risken är att vi kommer få en nästan lika dysfunktionell politik, fast annorlunda.

Som jag skrivit tidigare har det funnits en tendens till att personer som är problematiska för Sverige har lättare att få komma hit och få stanna än personer som är en tillgång för Sverige. Och rent av att personer som skulle kunna bli en tillgång får genomgå en process som minskar chansen att denna goda potential förverkligas.

Jag tycker att man borde sträva efter att vända på detta, men jag upplever inte att regeringen konsekvent drar åt det hållet, snarare försöker man bara minska antalet så mycket som möjligt över hela linjen.

Detta blir mycket tydligt när man får höra om familjen där båda makarna som jobbar inom vården ska utvisas efter nio år i Sverige. Här har vi två skötsamma personer som är en tillgång för Sverige, och de tvingas nu lämna landet. Möjligtvis kommer de kunna söka nytt arbetstillstånd från utlandet och sedan komma tillbaka, men det är mycket olyckligt att de tvingas lämna landet helt i onödan på detta sätt, det är stor risk att de tröttnar och väljer bort Sverige, vilket vi kommer förlora på.

Jag tror att ett grundproblem i Svensk migrationspolitik är att den är överbyråkratiserad och att myndigheterna tillämpar stelbenta regler som inte sällan slår fel åt båda hållen. Tyvärr har regeringen inte lyckats göra något åt detta, och verkar inte ens försöka. Man motiverar ibland detta med rättssäkerhet, men som jag skrivit tidigare så bör man inte ha lika höga ambitioner för rättssäkerhet i migrationsärenden som inom straffrätt och förvantningsrätt för svenska medborgare. Istället bör vi i större utsträckning fråga oss vill vi att den här personen ska bo i Sverige och kommer den här personen vara en tillgång för Sverige i bedömning av migrationsärenden, både vid första ansökan och när det är aktuellt att utvisa någon som redan befinner sig här.

Det mest akuta problemet just nu är att personer som redan befinner sig i Sverige med tillfälliga uppehållstillstånd får avslag och blir utvisade när det ska förlängas, trots att de är skötsamma och etablerade. I sådana fall bör man ha en mer generös bedömning och väga in om de är, eller förväntas bli, en tillgång för Sverige. Och dessutom väga in om de bott i Sverige med uppehållstillstånd under lång tid.

Om vi absolut måste behålla strikta regler och byråkrati så bör vi åtminstonde ha kvar möjligheten till spårbyte från asyl till arbetskraft utan att lämna landet för de som kom till Sverige och sökte asyl före 2023, som MUF:s ordförande Douglas Thor föreslår. Och dessutom undantag från det höjda lönekravet för arbetskraftsinvandring för de som redan har jobb i Sverige. Jag har inget emot det nya lönekravet för arbetskraftsinvandring på ca 33 000 kr/månad, men det bör bara tillämpas på nya ansökningar.