Välfärd är att ha det bra. Men vad är att ha det bra?

I valrörelsen kastades påståenden om bidragsnivåer, lönenivåer och ojämlikhetsmått fram och tillbaka. Ett enda parti pläderade systematiskt för att välfärd är något utöver den materiella levnadsstandarden: Det var miljöpartiet, med en rad förslag som alla går ut på att betala folk för att ha ledigt.

På samma sätt som det kan finnas ett egenvärde i att människor ges möjlighet till fritid, kan det finnas ett egenvärde i att människor ges möjlighet att bidra till sin egen försörjning. I dag går den offentliga budgeten ihop med råge – trots att en femtedel av den vuxna befolkningen inte arbetar.
Det är helt enkelt inte sant att alla i den miljon svenskar som det rör sig om är oförmögen att arbeta. Den förda politiken har byggt på att arbetslivet ska vara förbehållet dem som är tillräckligt friska och produktiva. Övriga göre sig icke besvär.

Vilka moraliska värderingar ligger till grund för den syn enligt vilken bidragsförsörjning är att föredra framför jobb i den tjänstesektor som frodas i andra länder, men som i Sverige gjorts omöjlig genom skatte-, bidrags- och arbetsmarknadspolitik? Det är ingen överdrift att många i den svenska debatten helt enkelt ser ner på vissa jobb inom tjänstesektorn.
Ett lästips i sammanhanget, är Barbara Ehrenreichs bok Barskapad. Denna är skriven ur ett vänsterperspektiv, med det uttalade syftet att visa på avigsidorna av USAs låga minimilöner, låga bidrag och flexibla arbetsmarknad.
Boken beskriver hur människor bor i husvagnar och jobbar på flera snabbmatställen samtidigt. Deras chefer är ofta inkompetenta och munhälsan tycks vara under all kritik.

Boken är alltså skriven för att vara ett avskräckande exempel. Den är sannolikt inte alls representativ för det amerikanska systemet. Men värdighet och yrkesstolthet lyser igenom hos nästan alla människor som Ehrenreich möter när hon jobbar under täckmantel i amerikanska låglöneyrken.

För varje människa som beskrivs i boken, är det värt att fråga sig hur motsvarande person skulle ha det i Sverige. Det är inte uppenbart att den svenska modellen är den där de sämst ställda har det bäst.

Förhoppningsvis kan små reformer – av skatter, bidrag och regelverk på arbetsmarknaden – bidra till att Sverige om 4 år har färre som lever på ersättningar och bidrag, fler som jobbar i tjänstesektorn och färre som ser ner på den.


14 kommentarer till “Tankar kring välfärd”  

  1. 1 Joachim

    Du har utan tvekan poäng. Samtidigt är det talande att den här typen av förslag i princip alltid kommer från människor som själva aldrig tvingas ta de jobb som de förespråkar.

    Visst är det en utopi att alla jobb ska vara intressanta och utvecklande, men vi kan åtminstone se på situationen nyktert och sympatisera med dem som tvingas ta skitjobben.

  2. 2 FANCY

    Är det en tillfällighet att närmare 1 miljon människor i Sverige har skulder hos kronofogden?
    Det är lika många som är utan arbete.!
    Vad är det som blir fel, systemet eller vad??

  3. 3 Andreas Bergh

    Joachim, kanske är det också talande att många fack- och partipampar aldrig behöver delta i de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som de själva förordar (“Vuxendagis” som en som vän till mig kallar det, en som faktiskt utsatts för kurserna i fråga).

    Vi som inte har egen erfarenhet får använda vårt intellekt och vår empati helt enkelt.

  4. 4 stefan hallgren

    Om inte den tekniska utvecklingen fick leda
    till att skit- och slitjobben fasades ut, så var den
    ju meningslös.

    Miljöpartiet är det enda partiet i Sverige som vågar
    kritisera den närmast religiösa inställningen till arbete, som är så förhärskande bland socialister, konservativa och ekonomistiskt nyliberala, och just därför behövs detta parti. Dissidens kan ha ett egenvärde där alla har en benägenhet att tycka likadant med bara små detaljskillnader i procentsatser o.dyl.

  5. 5 pontus

    “Om inte den tekniska utvecklingen fick leda
    till att skit- och slitjobben fasades ut, så var den
    ju meningslös.”

    Du måste skämta! Vi jobbar ungefär 35 timmar i veckan, 48 veckor om året.
    För hundra år sedan jobbade “vi” 50 timmar i veckan, 52 veckor om året.
    Alltså jobbar vi ungefär 35% mindre idag än då. Trots detta är reallönerna (totalt sett)
    ca 6 gånger högre samt sysselsättningen ungefär 5 gånger högre. ALLT tack vare
    den tekniska utvecklingen (den som alla arbetare tror skall “ta deras jobb”).

    Så du tror inte “slit- och skitjobben” är utfasade? Varenda ett är utfasat! Det är perspektiven
    som har ändras och mot principer som “gräset är alltid gröner” hjälper inte ens 1000% tillväxt.

    Ge en “piga” från 1900-talets början jobbet som undersköterska i dagens samhälle. Vad hade hänt?
    Fibromyalgi? Utbrändhet? Elallergi? Knappast. Perspektiv, polarn, perspektiv.

    Pontus

  6. 6 stefan hallgren

    Pontus: min poäng är att skit- och slitjobbena ÄR utfasade, men att många politiker (och förvisso “vanliga människor” också) håller fast vid en syn på arbete som om denna utveckling inte hade skett eller inte hade en avgörande betydelse på arbetsmarknaden.

  7. 7 gummo

    Stefan: jag fattar inte vad du säger. Jag fattar inte vad “religiös inställning till arbete betyder”.

    Alltså, min lilla undring inför alla de som pratar om arbetsbefrielse och sådant (eller hög medborgarlön för den delen), är hur ni logiskt kan rättfärdiga att vissa människor ska slippa jobba och skörda frukterna av det arbete som andra utför?

    Inverterar vi “religiös inställning till arbete”, vad skulle det vara? Hur ska man bestämma vilka det är som ska leva på andras arbete? Hur ska man rättfärdiga att de arbetande ska betala de icke-arbetandes välfärd?

    Jag är varken liberal eller konservativ. Jag vill bara logiskt få ihop påståenden som verkar fullkomligt jävla galna.

  8. 8 stefan hallgren

    Gummo: med “religiös inställning till arbete” menar jag ungefär “leva för att arbeta” (maximalt, för sakens egen skull), och motsatsen skulle vara mer funktionell, “arbeta för att leva” (så mycket som behövs, eller som man själv vill). Med utfasade jobb menar jag att de är borta, vare sig vi gillar det eller inte.

    Dessutom, Pontus, tror jag bestämt att det snarare var regel än undantag att kvinnor för hundra år sedan INTE lönejobbade, och det gällde även arbetarklassens kvinnor. Den radikala idén
    att kvinnorna ska lönejobba i lika hög grad som männen är väl i huvudsak en 1900-tals idé, som uppstått till följd av världskrigens arbetskraftsbrist och socialismen. Tidigare hade det ansetts som självklart att kvinnans primära uppgift i livet var att bli gift och föda barn och
    sköta hemmet. Det var naturligtvis arbete det också, men det skulle inte ha räknats som det enligt nutida synsätt, där arbete definieras som beskattningsbart arbete enbart.

  9. 9 Lennart Regebro

    Du har rätt i att det på 1800-talet ansågs att kvinnan skulle vara hemma, och inte jobba. Men det var också så att bland dom fattigare delarna så jobbade kvinnorna oftast, helt enkelt därför att dom var tvungna.

  10. 10 stefan hallgren

    Enligt 1800-talsmässigt sätt att se det då, så skulle utvecklingen snarast ha gått bakåt för kvinnorna, eftersom de nu alla måste lönejobba, eller bli betraktade som simulanter och fuskare.

  11. 11 gummo

    Vad pratar du om, Stefan?

  12. 12 stefan hallgren

    Jag försöker fatta mig kort, gummo. Är arbetet ett mål i sig – då är har man en religiös inställning till det. Är arbetet bara ett medel för att nå ett mål – då har man en funktionell inställning till det. Med den funktionella inställningen ser man inget egenvärde i att ro om man kan segla, eller segla om man kan ha motor i båten. Med den religiösa inställningen ser man arbetandet i sitt anletes svett som ett egenvärde, som något befallt av Gud, och då ska heller ingen tro att de ska komma undan det.

  13. 13 gummo

    Men hur skapar man mervärde utan att lägga ned jobb? Någon måste ju “jobba”, hur man än definierar det? Stefan, tro mig, jag har läst grymt mycket om medborgarlön och sådant (Janson och Birnbaum är väl legenderna på området i Sverige); men jag fattar ärligt talat inte vem det är som ska betala för dem som inte vill jobba. Om ALLA lutar sig tillbaka och hoppas att någon annan håller motorn igång… vad fan händer då? Hur ska man rättfärdiga att några får softa och andra inte? Hur legitimerar man för “motorerna” att de ska jobba och köra de andra från hamn till hamn? Jag köper det inte. Det finns en fucking plikt att arbeta. Arbete är ingen rättighet, det är en skyldighet som jag ser det. Slutsatsen baseras på enkel fångarnas dilemma-logik.

  14. 14 stefan hallgren

    För det första, den yttersta motorn i det system
    vi alla lever i och av är naturen, planeten, ekosystemet.

    För det andra finns det ett mervärde skapat av teknikutveckling och rationalisering som alla borde få del av eftersom detta är en process
    som har skett över flera generationer och krävt stora anpassningar med bl.a. inflyttning till städer och kraftigt utökad skolgång.

    För det tredje. Om politiken gör arbete till en skyldighet, så måste också politiken se till att det finns arbete åt alla, dvs det krävs stora statliga ingrepp i marknadsekonomin, t.ex. genom en stor offentlig sektor AMS-jobb lönesubventioner och skatterabatter för vissa sektorer och grupper. Detta är inte önskvärt ur marknadsliberal synvinkel. Medborgarlön med skippad arbetsplikt är det enklaste sättet att ge alla medborgare en ekonomisk grundtrygghet utan att störa marknadsekonomin mer än nödvändigt.

    För det fjärde. Moralen. Är det inte stötande att några slipper jobba? Ja, om man huvudsakligen ser arbete som ett straff, som några åker på och andra slipper, helt godtyckligt. Men en medborgarlön som utgår lika till alla medborgare gör ju faktiskt att alla också får SAMMA möjlighet
    att välja att inte jobba. Det är alltså INTE en specialförmån för vissa grupper, som många av dagens bidrag och subventioner. Det är en grundtrygghet för alla. Du kan jobba intensivt i några perioder, och sedan kan du välja att inte
    jobba alls i andra perioder, därför att du har alltid din grundtrygghet no matter what. Detta ökar också flexibiliteten på arbetsmarknaden, och
    för studier, och för eget företagande.

    För det femte, vad händer då om alla väljer att aldrig jobba? Det händer inte, därför att människans natur är sådan, att om man är frisk
    och kan jobba, så vill man i allmänhet göra det också, om inte annat så för att man vill kunna tjäna mer än vad bara medborgarlönen ger.
    Men teoretiskt skulle det kunna hända, ja, och teoretiskt sett skulle alla kunna vägra jobba i nuvarande system också, men det gör de inte.

    För det sjätte, varför ska då de som väljer att jobba acceptera att subventionera dem som inte jobbar? Av rationellt egenintresse. Nästa gång kan det bli din tur att få sparken eller bli utbränd, och då kanske du inte orkar med jobbsökningssvängen, eller tvångsaktivering för socialbidrag. Ska du behöva hamna som tiggare på gatan då?

    För det sjunde, var ska pengarna komma ifrån? Genom att skrota nuvarande system med stora statliga utgifter för låtsasjobb och subventioner och avdrag och bidrag och slå ihop det till en medborgarlön rakt av. Jag kan inte säga hur hög den borde bli, men något borde det väl räcka till, så mycket pengar som spills på nuvarande system.

Kommentera

Du måste logga in för att kommentera.