Lära för livet – en central sak?

Utbildningspolitik innehåller många olika aspekter att jag inser att det är omöjligt att skriva ett enda inlägg om detta. Därför kommer jag publicera några inlägg framöver under temat utbildning med fokus på några specifika frågor som berör grundskola, gymnasium och högskola (grundutbildning och forskning).

Först ut blir några tankar kring den högre utbildningen (grundutbildningen) och vad man brukar benämna “den tredje uppgiften” och “det livslånga lärandet” och vad dessa har inneburit i praktiken när statsmakterna tagit dessa till sin uppgift att implementera dem. I högskolelagen, talar man varmt om “den tredje uppgiften” som ska ses som lärosätenas ansvar för samverkan med det omgivande samhället och näringslivet. Det är som statsmakterna inte riktigt litat på att högskolan själva klarar detta trots att det förmodligen alltid varit av vikt att samverka med det omgivande samhället. Det måste ju finnas en lag?

För några år användes ofta ett slags modeuttryck inom utbildningsväsendet, nämligen “det livslånga lärandet”. Uttrycket i sig är inte fel, tvärtom är det vitalt och relevant för många enskilda människor och som resulterande samhällsnytta, men snarare har de politiska innebörderna tenderat att koppla ihop det till regionalpolitik och arbetsmarknadens behov och situation. Tillsammans med “den tredje uppgiften” har den genomsyrande politiska synen varit att utbildning är i stort sett lösningen på allt (ju fler med högre utbildning desto bättre) och därför måste statsmakterna styra det så mycket de kan. Från det lokalpolitiska perspektivet att stimulera näringslivet och stimulera befolkning att flytta in och inte ut, ett sätt för glesbygd och utflyttningsregioner att överleva konkurrensmässigt. Till det nationella perspektivet att kunna använda högre utbildning som arbetsmarknadsåtgärder och som konkurrensmedel på den globala marknaden. Vad gäller det förra har högskolan blivit en slags arena eller lekplats för statsmakterna att åtgärda arbetsmarknadsproblem på.

Det är sant och visst att utbildning är viktigt i sammanhanget och att det är betydande att använda utbildning som regional och global konkurrens. Men det finns effekter som kommer av politikernas klåfingrighet att “lösa massor av problem” som inte heller var avsedda och som “inte löser problem”. Livslångt lärande är också av vikt. Men kanske inte som en arbetsmarknadsåtgärd och kanske inte på det sätt som statsmakterna tänkt sig det hela?

De största satsningar som gjorts löpande allt sedan framför allt 90-talet handlar inte bara om expansionen i allmänhet utan om riktade satsningar på äldre målgrupper, som exempelvis det som kallades för NT-svux och som var regelrätta arbetsmarknadsåtgärder inom högskolan. Utbildningars längd har ökat och studenters genomströmning visar att de befinner sig allt längre tid inom systemet. Magisterexamen är vanligare (men det är samtidigt inte vanligare att de också får jobb). Deltagarfrekvensen har ökat i alla åldrar, men detta är mönstret för alla utom de som söker direkt efter gymnasiet som visar en annan trend då de får det allt svårare att komma in i högskolan. Detta trodde man först kunde möjligen vara en effekt av det nya betygssystemet i gymnasieskolan. Men trenden har bestått.

Högskoleutbildning visar också ett annat mönster; de leder inte i lika hög grad till arbete som var fallet förr. För många enskilda individer är det att både finansiera en arbetslöshet och komma ut till arbetslöshet. Förutom att de har något att göra under tiden, och det ser bra ut för kommunpolitikerna och det ser bra ut i arbetslöshetsstatistiken. Vi har jämförelsevis med flera andra länder inte alls lika många studenter med hänsyn till populationen – men vi har gamla studenter som går länge!

Resurstilldelningssystemet är det huvudsakliga instrumentet statsmakterna har att styra högskolorna och universiteten med. Ett gammalt centraliserat system luckrades upp i och med högskolereformen 1993, och ledde till skrotandet av UHÄ och inrättandet av Högskoleverket som uttalat inte skulle ha denna roll som “centralplanerare”.

Ändå har politiker och myndighetsföreträdare de senaste åren börjat återuppväcka denna smått döda idé att man kan sia och centralplanera arbetsmarknaden efter “femårsplaner” och efter politiska värderingar och önskemål. Ett exempel på hur illa dessa planer utfallit är lärarutbildningarna.

Resurstilldelningssystemet infördes från 1993 där universiteten och högskolorna skulle ges ökat ansvar för sin verksamhet genom att tilldelas resurser efter studentantal och prestationer. Decentralisering var ett honnörsord. Men det har alltmer utmärkts av öronmärkta pengar som visar sig i hur detaljeringsgraden ökar allt eftersom i de så kallade regleringsbreven till universiteten och högskolorna. Ytterligare styrformer har sedan också tillkommit. Myndigheter och organ på central nivå som avvecklades återuppstår ofta i skepnad av nya nationella organ. Till detta har även universitetens och högskolors styrelser förändrats så att inslag av politiskt utsedda ledamöter blivit allt vanligare. Allt detta sammantaget visar en bild av en högskolepolitik som används för att uppnå övergripande samhällsmål, framför allt av arbetsmarknadsskäl. Som exempel på detta kan nämnas att det under 2004 förbereddes en utredning om resurstilldelningssystemet:

“Målsättningen är ett resurstilldelningssystem som möjliggör ett utbildningsutbud med hög kvalitet som efterfrågas av studenter och arbetsmarknad.” — Thomas Östros

En utredning som emotsågs av generaldirektören för Hsv, Sigbrit Franke2 så här:

“I vår starkt decentraliserade högskola är det viktigt att värna om den lokala friheten. Men Högskoleverket anser att en styrning som utövas genom att ange temporära examensmål skulle kunna tillämpas för yrkesinriktade utbildningar i de fall då uppenbar obalans råder. Ett annat styrinstrument är att via incitament stimulera till en önskad utveckling, framför allt genom fördelningen av pengar till universiteten och högskolorna.”

Det är inte riktigt sant att det finns en starkt decentraliserad högskola. Och så fort man börjar se högskolan och universitetens frihet som problematisk och kopplad till arbetsmarknaden då har man redan inlett en process att avveckla den decentraliserade formen som värnade om den lokala friheten. Och mycket riktigt så har man påbörjat denna process:

“Systemet för resurstilldelning utreds just nu. Den viktigaste uppgiften för den utredningen är, enligt vår mening, att identifiera och utforma sådana incitament. “

Det är svårt att sia om framtiden för centralplanering av denna typ, flertalet försök har alltid visat att den typen av sior oftast leder till icke förväntade resultat. Olika tider ställer krav på olika kunskaper, men vi kan omöjligen veta exakt hur utbildningskullar under ett visst år kommer att te sig på arbetsmarknaden några år framåt. Ofta har detta lett till att satsningar inom vissa områden gett stora kullar studenter som sedan utbildats till en arbetsmaknad de inte hade förväntat sig. Problemet är att det ligger i själva fenoment att utbilda sig för en arbetsmarknad som är i ständig förändring, Små, mindre punktsatsningar i direkt samarbete med arbetsmarknadens parter är en sak, och en lokal samverkan, och i särklass den typ av utbildningar som kan ses som ‘pipe-lines’ till arbeten. Men att från statsmakternas sida sia om vad arbetsmaknaden kan behöva i ett fem- eller tioårsperspektiv är helt och hållet en annan sak.

Så härmed avslutas med en förhoppning att den nya regeringen tar itu med att i högre grad återgå till alla de goda avsikterna som var fallet inför högskolereformen för över tio år sedan. Nämligen att ge högskolorna större makt över sin verksamhet på lokal och decentraliserad nivå. Att sluta använda högskolorna som nationell lekplats för politikers “femårsplaner”. Det var ju trots all en gång en borgerlig idé.
Gärna många studenter, men på andra slags villkor, som universitetens och högskolornas.
1 Pressmeddelande regeringen (29/4 2004)
[2]Debattartikel (DN 15/12 2004)

Kommentarer

Kommentar av Bohem den 2006-10-07 08:37:17

Enklaste sättet att befria universiteten vore att låta studenterna betala för utbildningen, genom lån eller stipendiet. Politiker skulle då förlora en stor del makten att använda universiteten till att lösa andra uppgifter.

Nuvarande systemet innebär att skattebetalarna tvingas betala för en utbildning endast en del utnyttjar, de facto subventioneras högskoleutbildade av alla som inte är högskoleutbildade. Systemet vore rimligt om högskoleutbildade sedan bidrog till högre nettoskatteinkomster, men den kopplingen är till viss del bruten. En högskoleutbildad ingenjör arbetar inte alltid i Sverige, och i och med globalisering så erbjuds gratis universitetsutbildning till allt fler som inte tänker sig att arbeta i Sverige.

Om utbildningen betaldas av studenten själv (även om ursprunget av pengar råkar vara CSN) slipper vi hela problemet…

Kommentar av Robert Nordman den 2006-10-07 23:29:39

Först Bohem: Nej, det löser faktiskt ingenting.
Dessutom skulle det hindra en effektivisering som högskolorna borde går igenom just nu.
Men det är en helt annan fråga.

Frasen “livslångt lärande” har från början ingenting med strukturer – som att man går in och ut ur studier under livet – utan har med en empiribaserad kunskapssyn att göra:
De personer som ansträngt sig för att “lära sig att lära”, och därmed fortsatt lära under sitt liv, har varit mer framgångsrika än de som gjort på annat sätt. Alltså började många fundera på hur man ska ändra pedagogiken så att den skall uppmuntra till synsättet att man ska söka lära sig att lära. (för att ta det förenklat)

Vad gäller HSV: Problemet de flesta lärosäten gett uttryck för, som jag uppfattat det, är mer att departementet börjat ge mer och mer signaler om “hur saker ska vara”; mer därifrån än från HSV eller Myndigheten-med-det-långa-namnet (f.d. Programkontoret och Nätuniversitetet).

Sedan har jag ett frågeecken. Lärarutbildningen, så som den ser ut idag, infördes 2001. De första som tog examen därifrån var alltså väldigt nyligen (bland de som endast gått nya programmet tog de första ut sin examen januari 2005; det vill säga de som läst 140 poäng – alla andra hade bytt från gamla till nya).
Utvärderingen som gjordes 2003 (om jag minns rätt) gjordes alltså medan den nya strukturen genomgick barnsjukdomar, och bedömargruppen hade ofta svårt att själva avgöra hur man skulle tolka tanken bakom den ändrade strukturen.

Så jag har svårt att se vad exakt som menas med lärarutbildningens misslyckande, om man inte menar gamla programmet.

Kommentar av Robert Nordman den 2006-10-07 23:32:06

Korrigering/precisering:
De först som gått helt lärarprogram, enligt nuvarande form, tog sin examen för ett och ett halvt år sedan.
All övriga som tagit ut examen från det programmet, innan dess, har alltså först gått det gamla.

Kommentar av Bohem den 2006-10-10 15:51:16

Dessutom skulle det hindra en effektivisering som högskolorna borde går igenom just nu.

Hur skulle man gå tillväga att mäta effektivisering i högskolor? Svenska högskolor är inte speciellt attraktiva enligt internationella undersökningar. Är Harvard, Cambridge eller ETH mer effektiva än svenska högskolor?

Kommentar av Louise Persson den 2006-10-12 17:04:19

Bohem: (ursäkta mitt sega svar!) Det bästa sättet att mäta “effektivisering”, i långa loppet är popularitet bland studenter och examina, genomströmning, samt graden av publikationer internationellt i vetenskapliga tiidskrifter (anseende) och forskares intresse att verka vid vissa lärosäten.

Sedan finns förstås audits som också är ett kvalitativt instrument.

Men det beror ju på vad du menar med effektivitet.

Kommentar av Robert Nordman den 2006-10-13 23:25:07

En annan aspekt av effektivisering som jag tänker på är det faktum att arbetssätt (både pedagogiskt och administration) vid universiteten inte är särskilt effektiva. Exempelvis är det dyrare med storföreläsningar än det är med basgruppsmetod. Väldigt mycket internt arbete sker ad hoc idag, och kanslier tillåts växa bortom vad som torde vara nödvändigt. Lägg här till ett synnerligen dyrt antagningssystem som kostar många lärosäten dubbelt både i tid och pengar (de har både central och lokal antagning). Metod för uträkning av prislapp per student är ett annat fenomen som skapar hinder i det interna arbetet.

Så det finns rätt stora pengar att hämta in, pengar som skulle kunna användas till höjd kvalitet.

Kommentar av Örjan den 2007-04-05 10:38:52

Jag blir mörkrädd, närå, men vad är egentligen meningen med en högre utbildning? Det viktiga är väl vad du som individ lärt dig och till vilket pris? Idag verkar utbildningens kvalitet mätas bara utefter priset, vilket gör det extremt svårt att lära sig de enklaste saker .

Många utbildningar idag skulle kunna effektiviseras och pedagogiseras samt om de förses med rätt verktyg (ofta IT stöd) ge samma elever samma kunskapsmassa på ett år istället för tre. Det är effektivisering för mig. Visst kan en effektivisering mätt på de kriterier du nämner Louise vara något eftersträvansvärt, men det kommer inte ge någon “effektivisering”. Tänk om alla föreläsare hade liknande verktyg som Hans Rosling (http://www.ted.com/tedtalks/tedtalksplayer.cfm?key=hans_rosling), vad mycket mer vi skulle kunna lära oss.

Min tanke är inte att studenter ska vara klara efter ett år utan att de ska ha lärt sig tre gånger så mycket istället. Idag mäts en kurs i antal sidor som den innehåller inte vad kursdeltagaren faktiskt får ut av den. Något är allvarligt fel här och det är där skon klämmer. Jag skulle hellre se ett större samarbete mellan högskolorna både vad gäller framtagande av kursmaterial, föreläsare etc snarare än en större konkurrens och revirpinkande. Det finns alldeles för få bra föreläsare, för lite bra material och för lite genomtänkt kursinriktning och specialisering i Sverige för att kunna skapa en bra, högkvalitativ utbildning utan att samarbeta mera mellan högskolorna. Dessutom har det en tendens att bli indoktrinerat om inte utbytet sker. Mao utbildningen får en tendens att handla om vad det forskas om på institutionen, inte vad eleven behöver veta i ämnet. En detalj som skrämmer mig är hur dåligt förberedda talarna är, inget verkar ha hänt sedan 80 talet trots att Powerpoint idag finns i varje dator och internet gör att man själv kan ladda ner föreläsningsanteckningar i förväg och skriva ut dem.

Nu är det här extremt slarvigt skrivet, men jag ska ändå dra en parallell till mitt ljuva studentliv på åttiotalet. Vad som räddade kvaliteten i den utbildningen var inte de egna föreläsarna, på handels fanns det kanske 2-3 bra föreläsare på den tiden, utan det var gästföreläsarna och gästkurshållarna som räddade utbildningen. Från Stockholms universitet i juridik, från Columbia University i beteendemarknadsföring, från Thailändska regeringen(och Harvard) i internationell ekonomi och från Gotabanken i M&A. Idag på många utbildningar har de kanske en eller två gästföreläsare per termin, oftast i något obskyrt specialämne som ändå ingen förstår. Är det verkligen rätt väg att gå eller är det bara ett dåligt resultat av den ekonomistyrning vi haft av högskolan sedan 80 talet? För mig är det fel, fel, fel…