Sveriges nya regering är intressant på många sätt, och det finns många kommentarer att göra, så många att jag kommer dela upp kommentarerna i flera blogginlägg. Först ut är mina kommentarer om folkpartiets nya statsråd:

Jackpot för Folkpartiet

Folkpartiet har lyckats få ministrar på alla sina favoritområden. Och urvalet är inte helt pjåkigt heller. Att Jan Björklund blir skolminister får ses som mycket positivt. Det beror på att han som vice ordförande är garanterad en plats, och skolfrågorna är en fråga där hans eviga tjat om ordning och reda faktiskt träffar rätt. Skolministerposten är därmed den post han gör minst skada, och faktiskt har en chans att även göra nytta.

Placeringen av Lars Leijonborg som utbildningsminister är däremot ett mindre lyckat drag. Det är naturligtvis bra för folkpartiet som alltså har monopol på sin gamla käpphäst om skolfrågor, men om det är så bra för utbildningsfrågorna är mer tveksamt. Leijonborg kommer ju själv att personifiera Jätteproppen Orvar då han har föreslagit att lägga 10 miljarder på äldreforskning för att göra 40-talisternas (sin egen, alltså) ålderdom mer bekväm. Om han hade kopplat ihop det löftet med ett löfte om att höja pensionsåldern eller göra den mer flexibel hade det väl kanske varit begripligt, men nåt sådant står det inget om i rapporten.

Folkpartiet har också fått ta hand om sina lite nyare käpphästar, med den utmärkta utnämningen av Cecilia Malmström som EU-minister, och folkpartiets positiva överraskning, Nyamko Sabuni som integrations- och jämställdhetsminister. Sabuni är smart och resonabel, men oprövad. Det kommer säkert sägas att det blev hon för att hon är invandrare och kvinna, men faktum är att hon är duktig, och att folkpartiets alternativ som integrationsminister, Mauricio Rojas, har straffat ut sig själv med allt mer märkliga uttalanden. Sabuni är det rätta valet om man vågar ta lite risker och välja folk efter hur vettiga dom är, och inte hur länge dom har suttit i riksdagen.