Budgeten en löftesrik gäspning

Regeringen presenterade igår sin budget. En budget nästan kliniskt ren från överraskningar, och även om det är tråkigt, så är det nog bra. Budgeten är egentligen bara en expansion och en detaljering av regeringsförklaringen, som i sin tur nästan är exakt valprogrammet rakt av. Och det är unikt i svensk politik. För första gången i mitt meddellånga liv har folket röstat på en politik och fått just det som lovades. Visst hade jag hoppats på mer liberalism i budgeten, och det har jag inte fått. Men det är egentligen inte nåt man kan kritisera regeringen för detta första år. Man satsar på att göra det man lovade, varken mer eller mindre, och det får väl räknas som tillräckligt mycket överraskning i svensk politik.
Dom få och små oväntade sakerna är att man lägger ner djurskyddsverket, kraftigt ökar budgeten för försvarets medverkan i fredsfrämjande insatser, att man inte avvecklar muséernas fria inträde helt utan bara till hälften, lägger ner AMS, och satsar rejält på jämställdhet. I allt trevliga överraskningar, med möjligt undantag för att man lägger ner djurskyddsverket, som jag inte har nån egentlig åsikt om. Visserligen har vi för många verk och myndigheter, men det känns som om det finns onödigare saker att lägga ner först.
Dom överraskningarna jag hade velat se, men jag inte fick, är att man hade försökt göra nåt som faktiskt fungerar i sjukvården. Men det gör man inte. Istället är det samma gamla tjafs om vårdgaranti, och “avknoppning” som det heter när man säljer sjukhus till dom anställda. Dom åtgärderna är inte i sig fel, men dom fixar inte problemet, nämligen att vården inte är kundstyrd utan budgetstyrd. Och så länge inkomsten kommer från landstingen och dom sjuka bara är utgifter kommer den svenska sjukvården vara en enda lång kö. Men att regeringen inte har insett detta är inte ens en besvikelse, utan bara en brist på positiv överraskning.
Om man ser till helheten så är budgeten bra. Man satsar på att få igång jobb och bryta utanförskap för att på det viset gräva upp dom svenska problemen med rötterna. Lyckas man med det, och chanserna är goda, kan vi ser fram mot fyra goda år, där grogrunden för en riktigt liberal politik är bättre.