Både buggning och datalagring kommer att införas. Det ger Beatrice Ask i besked, och det är inte någonting förvånande. Förra justitieministern bodström såg till det senare, och tyvärr finns det en stark opion för buggning, inte minst i regeringen.

Det finns alltför många anledningar till att vi inte borde ha ett datalagringsdirektiv alls. Det Ask nu måste göra är att se till att det blir så lindrigt som möjligt, och implementera direktivet med kortast och minst omfattande övervakning som det bara går. Det finns en viss flexibilitet, och när vår förra justitieministern ville utnyttja den till lång och omfattande lagring, måste den nya gå motsatt håll.

Sverige borde också ta strid emot datalagringsdirektivet då det strider mot rätten till fri korrespondens, och registrerna över trafiken lätt kan missbrukas. Det finns en anledning till att advokatsamfundet motsätter sig direktivet, och när det handlar om buggningsfrågan så finns det fortfarande inga riktiga belägg för att det faktiskt minskar brottsligheten eller att det blir lättare att ta fast grova brottslingar.

Nej, en justitiepolitik måste bygga på saker som faktiskt fungerar och måste ta hänsyn till den personliga integriteten. Att behandla samtliga medborgare som brottsligar kanske löser ett och annat brott, men var har vi då vår frihet?