Ett fattigt folk i ett rikt land

I det senaste Index of Economic Freedom, som rankar världens länder utifrån grad av ekonomisk frihet, landar Sverige på 27:e plats. Eftersom sambandet mellan ekonomisk frihet och välstånd är mycket starkt är en hög placering naturligtvis eftersträvansvärd. Sverige klarar sig också mycket bra när det gäller näringsfrihet, handelsfrihet och frihet från korruption. Desto sämre är det ställt med områden som skatter, offentliga utgifter och frihet på arbetsmarknaden. Bara Kuba och Nordkorea har större offentliga utgifter än Sverige. Nordkorea allena dras med ett skattetryck värre än det svenska.

En sådan blandning av frihet och ofrihet skapar en märklig välståndshybrid – Sverige blir ett rikt land medan svenskarna blir ett fattigt folk. En direkt följd av de höga skatterna och den stora offentliga sektorn är att staten, inte folket, sitter på landets förmögenheter. Enligt den offentliga förmögenhetsstatistiken saknar 80 % av befolkningen eget kapital om värdet av egen bostad inte räknas in. En internationell jämförelse visar att endast 10 % av italienarna helt saknar förmögenhet medan motsvarande siffra för Sverige är 38 %.

Frånvaron av privata förmögenheter skapar sårbarhet. Många klarar inte av en oförutsedd utgift som ett dyrt tandläkarbesök, få är de som kan hantera en tids inkomstbortfall på grund av sjukdom eller arbetslöshet och de allra flesta är helt beroende av månadslönen för att kunna betala hyra och köpa mat. Ett fattigt folk i ett samhälle utan privatekonomiska buffertar och marginaler. En rik stat som tvingas vara gigantisk för att ständigt kunna rädda sina medborgare ur de knipor som skapas.

Det får konsekvenser. I en ny attitydundersökning som presenteras i dag redovisas skillnader mellan de som har förmånen att ha ett eget sparkapital och de som inte har några pengar på banken. Gruppen med förmögenhet känner sig tryggare och friare och uppträder mer generöst och jämställt. De engagerar sig ideellt och satsar på utbildning och på sina barn. Gruppen utan förmögenhet dras med ohälsa, vantrivsel och bristande jämställdhet. Föga förvånande, kan tyckas, men ändå en tydlig påminnelse om vilket slags samhälle vi konstruerat. De system vi skapat för att skänka trygghet låser in människor i en situation där de är allt annat än trygga och istället tvingas förlita sig på statens allmosor och arbetsgivarens gunst.

Förändringar som tillät de med lägst inkomster att skapa egna förmögenheter, skulle ge mer trygghet än någon offentlig sektor någonsin kan (Kuba och Nordkorea har inte gjort sig kända för den trygghet medborgarna där känner). Sänkta och mindre progressiva skatter bör därför prioriteras, ty det skulle göra människor rika, friska och välmående. Det är nämligen med människor som det är med stater, ju mer ekonomisk frihet de känner, desto bättre de mår.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Frihet, Index of Economic Freedom, Kuba, Nordkorea, Offentlig sektor, Politik, Skattetryck, Sverige, Trygghet, Välfärd, Välstånd