Då och då kommer år som på ett eller annat sätt känns historiska. Ibland är dom tveklöst vändpunkter, ibland känns dom bara som början på nåt nytt, och om dom är vändpunkter eller parenteser kan bara framtiden utvisa. 2006 är ett sådant år för Sverige, och den eventuellt historiska händelsen är såklart den borgerliga valsegern.

Det historiska med 2006 är i framförallt två stora saker. Dels har det svenska folket för första gången på 60 år bestämt sig för att socialdemokratiernas konservativa program inte duger ens i goda tider. Dels har, förmodligen första gången i svensk demokratisk historia, vi fått en regering som genomför precis det dom lovade att genomföra. Vi har vant oss vid att politiker lovar vitt och brett men aldrig genomför nåt. Dels beror det såklart på att dom flesta politiker inte får makten att genomföra det dom lovar, men även regerande partier brukar lova stort men sedan inte göra nånting. Det här är såklart inte ett svenskt fenomen. I Frankrike blev Chirac president på att lova förändring. Han har, precis som Göran Persson, sedan regerat genom att ändra så lite som möjligt. Jag blev glad av att få en borgerlig regering och jag blev ännu gladare av att se regeringen under hösten bit för bit införa precis det dom lovade, även när det var dåligt (som höjningen av arbetsgivararvgiften för småföretag). Det här är en stor demokratisk seger för Sverige. Ett valprogram sattes upp, röstades genom och håller nu på att genomföras. Den svenska folket får precis det man efterfrågade. Det borde inte vara dåligt.

Men allt är ändå inte bra med den svenska demokratin. För denna höjdpunkt i den svenska demokratin har också startat en demokratisk kris, och den krisen är socialdemokratins kris. I ett läge där en borgerlig regering har fått ett starkt demokratiskt mandat för att genomföra dom förändringar som socialdemokraterna vet behöver genomföras, men som dom av politiska skäl inte kan genomföra, så riskerar socialdemokraterna att marginaliseras. Socialdemokraterna har mycket få sakliga argument mot den politik som nu genomförs, och den kritiken framförde man utan succé innan valet. Alliansens politik går dessutom mest ut på att sänka arbetslösheten, en vanligen socialdemokratisk käpphäst. Därför har den politiska debatten under hösten bestått enbart av två delar. Den ena delen är att man har kritiserat personer inom regeringen. I vissa fall har detta varit berättigat, men i vissa fall har det inte varit berättigat. Drevet som går mot Carl Bildt nu kan bara förstås om man tar hänsyn till att socialdemokraterna är rädda för att marginaliseras. Därför tar dom till persondebatter. Det andra symptoment på detta är dom under hösten återkommande påståendena att regeringen sviker vallöften när dom genomför sitt valprogram. Påståendena är i sig absurda. Oppositionen var förtjust i att hävda att regeringen mörkade förslagen till ändringarna i a-kassan, till exempel. Detta trots att dom förslagen var huvudämnet i valdebatten och intensivt kritiserade från vänster-håll. Man hävdade att höjningen av arbetsgivararvgiften för småföretag var ett löftesbrott, trots att den höjningen stod med i valprogrammet, osv.

Att oppositionen på detta viset fokuserar mer på person än på sak, och att dom tydligen inte har några problem med att framföra medvetna osanningar är en stor kris för den svenska demokratin. Om den här typen av debattklimat får fotfäste i Sverige, då kommer nästa valrörelse handla nästan enbart om person, bestå mestadels av lögner och rena faktafel. Och jag tror inte det är någon tvekan om vilka som kommer tjäna på en sådan valrörelse. Om socialdemokraterna fortsätter på den här retoriska vägen, kommer 2010 års vinnare vara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Och då kommer även borgerliga nostalgiskt längta tillbaka till Göran Persson.


Inga kommenterar till “Den svenska demokratin (ett tal till nationen)”  

  1. Inga kommenterar

Kommentera

Du måste logga in för att kommentera.