Jag har ingenting alls övers för vuxna människor som söker kontakt med barn på nätet, ännu mindre om de har tvivelaktiga sexuella syften. Personerna i fråga borde få all internettillgång kapad på livstid, och bli totalt svartlistade som slödder. (Egentligen så borde de tillfogas fysisk skada också, med det är inte en politiskt korrekt åsikt.)

Vad jag däremot inte tror är att det faktiskt går, eller är särskilt klokt att lagstifta bort fenomenet. Jag har skrivit om det innan, och det tåls att upprepa. En lagstiftning mot grooming, eller sexuella inviter på nätet, som det också ibland kallas, är inte en särskild effektiv metod. Hur vet man tex. att personer i fråga är de som de utger sig för att vara?

För det andra så sänder man ut fel signaler till barn, och inger dem i en falsk trygghet. Om det är olagligt att ställa skamlösa förslag (borde inte det kunna räknas som sexuella trakasserier i allvarliga fall?), vad händer då när de faktiskt ställs? Situationerna kanske inte blir lika vanliga, men kan ett barn försvara sig mot det då?

Det är bara att inse. Verkligheten är hård. Barn behöver lära sig det, och hellre att de lär sig att vissa vuxna människor är idioter, än att staten försöker skydda och införlivar barnen i falsk säkerhet. Drägg på nätet kommer inte försvinna bara för att justitieministern antar en ny lag, utan det bästa försvar ett barn kan ha emot dräggen, är att lära sig identifiera dem och tackla dem på ett bra sätt.


En kommentar till “Pedofillagen som skadar mer än skyddar”  

  1. Inga kommenterar

Kommentera

Du måste logga in för att kommentera.