Miljöbalkens andra kapitel innehåller ett antal s.k. hänsynsregler. De är överlag rimliga och bra, förutom denna regel:

5 § Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd
skall hushålla med råvaror och energi samt utnyttja
möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första
hand skall förnybara energikällor användas.

Alla rationella aktörer som bedriver en verksamhet kommer att hushålla med råvaror och energi, eftersom råvaror och energi kostar pengar. Möjligheter till återanvändning och återvinning kommer också att utnyttjas ifall det är lönsamt. Aktörer som inte agerar rationellt kommer i en marknadsekonomi att konkurreras ut och tvingas lägga ner verksamheten.

Om man tillämpar principen om att internalisera externa kostnader så kommer det som är lönsamt och det som är bra för miljön att sammanfalla. Därmed blir denna regel överflödig.

Denna regel är inte bara överflödig, den är också skadlig eftersom den i en del fall lett till orimliga beslut av miljödomstolarna. Det främsta exemplet är effekthöjningarna vid kärnkraftverken. Miljöbalken fungerar så att bara verksamheter som etablerats efter miljöbalkens tillkomst 1998 prövas mot den, och alla kärnkraftverk i Sverige etablerades tidigare. Men om man ska utöka verksamheten så kan hela verksamheten prövas mot miljöbalken, och när kärnkraftverken skulle öka effekten så prövades för första gången kärnkraft i princip mot miljöbalken.

Miljödomstolen kom fram till att kärnkraft (på det sätt som i stort sett alla kommersiella kärnkraftverk i världen fungerar) i princip är oförenlig med miljöbalken, eftersom den hushåller dåligt med råvaror och energi. Anledningen är främst att värmen i kylvattnet inte tas tillvara. Detta problem är inte unikt för kärnkraft, det gäller alla s.k. kondenskraftverk, t.ex. de flesta kolkraftverk. Om vi inte tillåter kärnkraft i Sverige så kommer i istället importera kolkraft som hushåller lika dåligt – och dessutom släpper ut en massa koldioxid och hälsofarliga gaser – från våra grannländer.

Nu fick kärnkraftverken ändå tillstånd att öka effekten, men bara genom att en nödutgång i miljöbalken användes, nämligen att regeringen kan ge särskilt tillstånd till verksamheter som “är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt” trots att de egentligen inte är förenliga med miljöbalken. Samma sak riskerar att upprepas när nya kärnkraftverk ska byggas i Sverige.

Det är dock inte bra att ha regler som man ofta måste göra undantag ifrån, det riskerar urholka förtroendet för hela miljöbalken. Dessutom är det dumt att ha ett krav på “förnybara” energikällor eftersom det är ett luddigt begrepp och det är oklart om kärnkraft räknas in eller inte. Miljöpolitiken bör fokusera på att minimera det som är dåligt (t.ex. fossila energikällor) snarare än att peka ut vad som ska användas istället.

Istället för att ha denna hushållningsregel i miljöbalken så bör vi se till att internalisera externa kostnader konsekvent. Dessutom bör vi se till att ekonomin fungerar så att verksamheter som inte bedrivs rationellt och effektivt konkurreras ut. Det innebär bl.a. att hinder för nyetableringar måste ses över och i förekommande fall minskas, och att subventioner bör undvikas.


En kommentar till “Miljöbalken och hushållning”  

  1. Inga kommenterar

Kommentera

Du måste logga in för att kommentera.