Konflikten i Georgien argument för turkiskt medlemsskap i EU

Nationalism har fortfarande en stor sprängkraft i världen, men det finns ett projekt som lyckats desarmera den och det är den Europeiska Unionen. Genom att ställa krav på lagstiftning, mänskliga rättigheter, respekt för minoriteter och fri rörlighet så har EU öppnat upp en värld av möjligheter och livsstilar som gör att nationalistiska strömningar inom EU minskar i styrka, eller kanaliseras på ofarligt sätt. Det är inte för inte som tidingen The Economist kallat EU den första postmoderna staten. De etniska konflikter i Europa som trots allt blivit våldsamma ligger typiskt en bit utanför EU:s inflytandeområde.

Det är därför av stort intresse att utöka unionen och att dessutom engagera länder strax utanför den. EU kan locka med en i stor utsträckning liberal civilisation och en rikedom, som kan få många människor att slå ett lokalt nationellt projekt ur hågen.

I Georgien är inte de nationalistiska minoritererna främst ryska, men vissa av dessa minoriteter understöds av Ryssland, något som Ryssland misslyckats med vad gäller den ryska minoriteten i Baltikum som by and large har det för bra för att vilja kämpa för rysk överhöghet (och många av dem är nog inte intresserade av det överhuvudtaget). Estland och Lettland tjänar kanske som de bästa exemplen på hur en minoritet trots ryskt “stöd” anpassat sig och insett att status quo är tillräckligt bra.

Det är ingen slump att Turkiet är med i Nato; landet är strategiskt viktigt. Av samma skäl bör Turkiet även på allvar beviljas börja processen mot EU-medlemsskap. EU:s gräns skulle då komma att hamna vid Kaukasus, och fungera fredsskapande bara genom sin närhet, och det skulle bli lättare att engagera länderna i Kaukasus.

EU:s utvidgning måste dock ske på ett sådant sätt att de länder som går med verkligen i grunden blir liberaliserade.