Det finns ingen gräns för vad Ryssland vill ha

Efter Ryssland gått in i Georgien så verkar det just nu som om EU inte kan enas om något motåtgärd alls. Problemet är att det egentligen inte finns någon gräns vid vilken Ryssland skulle känna sig helt nöjd eller säker.

• Ska alla randstater till Ryssland hamna under rysk dominans?
• Eller alla länder i den tidigare Warszawa-pakten?
• Eller alla länder med en rysk minoritet?
• Eller alla länder med en minoritet i som vill att Ryssland ska hjälpa dem?

Den paranoia som byggdes upp mot väst i Sovjetunionen under kommunismen, plockas nu upp och underblåses av ryska medier. Riktigt säkert skulle Ryssland nog inte känna sig förrän hela omvärlden vore under rysk överhöghet eller låg i aska. I en framtid kommer Ryssland säkert att slappna av och bli en av de civiliserade nationerna på jordens yta, men att försöka blidka Ryssland med eftergifter nu kommer inte att snabba på det skeendet. Istället kommer det att leda till förtryck för länder i Rysslands närhet. Ryssland uppfattar fria, öppna samhällen som hot och vi kan därför räkna med att Ryssland kommer att motarbeta detta var än det har inflytande.

Det finns en tendens att beskriva Rysslands beteende i emotionella termer. Italien, Frankrike och Tyskland gör nu sitt bästa för att utöka den ryska maktsfären i Europa. Dessa länder ville inte ha med Georgien i Nato och man vill nu inte utesluta Ryssland ur G8. Man argumenterar för att vara snäll mot Ryssland, med emotionella argument: Ryssland ska inte känna sig kränkt. Problemet är att den ryska regimen inte består av särdeles känslomässiga personer, tvärtom är de kalla maktspelare. Den ryska regimen använder emotionella argument för att dölja att de helt fokuserar på vad som är kallt logiskt möjligt att göra rent militärt: Vi ska bry oss om vad Ryssland “känner”, men Ryssland bryr sig sannerligen inte om vad vi känner.

Enda motmedlet mot denna ryska strategi är kallt logiskt tänkande och militär makt. Man måste också agera tidigt, vid minsta tecken på rysk imperialism. Ryssland skulle aldrig ha t ex fått dela ut pass inne i Georgien. Dessutom måste minoritetsfrågor generellt hanteras på ett sådant sätt att man inte får oro inne i länder. EU kan där tjäna som gott exempel. EU måste också expandera kraftigt i öst nu, vilket tyvärr kommer att blockeras av socialistiska länder som Frankrike som först nu börjar komma över sin skräck för polska rörmokare.

Många tycks vara rädda för vad Ryssland ska “känna” om väst flyttar fram sina positioner. Jag är inte orolig för det. Ryssland kommer att känna respekt för oss om vi agerar kraftfullt och enligt vår övertygelse. Om vi inte gör det kommer den ryska regimen tolka det som om vi vill att de ska komma in och styra över oss.

Det är de verkliga känslorna i denna konflikt.

För första gången sedan Sovjet­unionens fall 1991 har regimen i Moskva sänt pansarkolonner över landets gräns. Kriget kan ses som en vändpunkt som påverkar minst tre av de grundvalar som gäller för dagens nuvarande svenska säkerhetspolitik.

Läs mer: SvD » Inrikes » Kriget i Georgien skakar om gamla doktriner

Rapporter från flera nyhetsbyråer talar om hur ryska trupper omringat Kaspi och hur sydossetsisk milis plundrar staden. I en direktrapport nu på lördagsmorgonen berättade Anders Hellberg om hur ryska stridsfordon, som kommit dit under natten, stod uppställda på vägen trots att borde ha lämnat området.

Läs mer: Ryska trupper kvar i Georgien

Kommentarer

Kommentar av Carl E. Lundborg den 2008-08-28 17:56:08

Säkerhetspolitik à la Ångström, Persson och Palme.

En av arkitekterna bakom det svenska försvarets avveckling är den före detta mp-riksdagsmannen och ledamoten av försvarsutskottet Lars Ångström.
För några år sedan försökte jag seriöst diskutera med honom det kloka eller okloka i att lägga ner landets försvar.
Min mening var och är att ett land utan egen trovärdig försvarskapacitet blir offer för andra länders kapacitet och integreras ofrivilligt eller frivilligt i andra pakters intressesfärer och försvarsområden.

Ångströms analys var obefintlig. Han menade tillsammans med många andra blåögda riksdagsmän och rådgivare att det inte fanns eller finns några hot mot Sverige, vilket var och är en måttligt intressant säkerhetspolitisk synpunkt, och att Sverige utan bekymmer kunde avrusta.
Resultatet är att vår nationella suveränitet är avvecklad och att vår alliansfrihet och neutralitet de facto har upphört.
Inte i ord på pappret, men i praktiken.

Visserligen har vi en del flygstridskrafter och marina enheter kvar i försvaret samt några tuffa soldater, men med dem kan vi inte blockera vägar och försvara städer, broar, industrier, järnväg, råvarutillgångar m.m. i vårt hemland.
Det har varit en illusion att tro att en modern konflikt skulle vara annorlunda till sin karaktär, med högteknologi, samtal och annat, än förr.
Exemplen från Irak, Georgien och Balkan visar att det fortfarande är beväpnade marktrupper, fordon och försörjningsenheter som gäller. Resurser, kapacitet eller frånvaro av detsamma.

Sverige är idag ett land som finns med gränser i officiella kartböcker till namnet, men inte i den fysiska verkligheten.
Sverige är bara suveränt så länge omvärlden så önskar och tillåter.
Det troliga är att Sverige av Ryssland idag betraktas som en autonom provins eller buffert tillhörande Rysslands potentiella geopolitiska territorium, beroende på händelseutveckling.
Likaså EU och NATO ser antagligen Sverige som en buffert, möjligt att begagna eller helt enkelt strunta i. Inte mycket hindrar NATO från att traska över gränsen från Norge och låta Sverige bli arena för militär konflikt med Ryssland, som för bara några år sedan ansågs tandlöst, avsomnat och militärt ofarligt.
Den svenska riksdagen har genom vår ensidiga försvarsavveckling serverat spelplanen för väst och öst att företa sig vad de behagar med det som fordom i bästa fall var vårt fysiska territorium.

På den utrikespolitiska scenen har vårt inflytande själklart minskat, från marginellt till försumbart, till att bli en ropandes röst i öknen, även om vi vill tro annorlunda genom att hålla oss med en egen försvars- och utrikesminister som ger den svenska befolkningen sken av svenskt inflytande vid EU:s möten och annorstädes.
Förmodligen nästan ingen utomlands lyssnar till eller läser vad Sveriges ministrar har att säga, om säkerhets- och utrikespolitik, eftersom Sverige numera bara är en fetlagd dummerjöns med dålig kondis.

Även om Olof Palme tidigare till namnet var känd på olika håll uti världen, så var Sveriges faktiska inflytande i världen pyttelitet redan på den tiden, men tack vare vår tidigare försvarskapacitet hade vi ändock en viss politisk och militär tyngd i vårt närområde. Det enda som har någon betydelse för vårt lands befolkning och för våra möjligheter att fortsätta leva i fred och sköta vårt samhälle och vår politik som vi själva vill.

Det är märkligt att höra Göran Persson tillkännage, sitt pris för samarbetet med miljöpartiet, att Sveriges nedrustade och avvecklade försvar riskerar att tvinga in landet i ett EU-försvar, vilket var precis vad jag för några år sedan försökte uppmärksamma Lars Ångström på. Tilläggas kan att vi givetvis redan är fosterbarn hos NATO. Lustigt nog tänkte inte Persson på att vi också kan tvingas in i Rysslands famn, eftersom vi saknar allianser och möjlighet att själva bestämma.

Än så länge är skillnaden mellan Sverige före avvecklingen av vår nationella självständighet och efter kanske inte direkt märkbar eller uppenbar och en hotbild kan te sig väldigt långsökt och diffus.
Visserligen är det givetvis så att konflikter idag har andra drivkrafter än igår, men de geopolitiska och demografiska förhållandena är oförändrade och absolut ingen vet vad som döljer sig om hörnet.
Om en stat inget med full säkerhet vet om något hot så bör en klok nation teckna en försäkring mot oförutsedda händelser, trots hög premie. Allt annat är ansvarslöst. Särskilt om allianser med andra saknas.

Till försvarspolitikens ABC hör kunskap om och insikt i det urgamla uttrycket “Si vis pacem, para bellum”. Det vill säga; om du vill fred, så rusta dig för kriget. Enligt Langlets från 1925 Bevingade ord och slagord, så är uttrycket den ständiga maning försvarets vänner i alla länder ställa till dess fiender. Militärförfattaren Vegetius använde det i slutet av 300-talet och George Washington formulerade på 1700-talet; “att vara rustad för krig är ett av de mest verksamma medlen att bevara freden”.
Med andra ord är ett gott militärt försvar en fredshandling och avsaknaden av det dess motsats, en passiv förberedelse för krig.
Det är sant att många krig med vapen, soldater och döda har startat i världen, men också att många och kanske fler krig har undvikits tack vare en angripares resignation inför en övermäktig motståndare.

Den säkerhetspolitiska situationen idag, såväl i världen som i vårt närområde, är om man kombinerar, permuterar och väger dagens relationer i förhållande till gårdagens, snarare mindre stabil och förutsägbar jämfört med under kalla krigets tid. Makter har förändrats och nya har kommit till och nya konfliktorsaker och allianser har uppstått.
Tilldragelserna i Georgien har inte förändrat det säkerhetspolitiska läget på något vis. Det understryker bara att säkerhetspolitik är något som alltid måste ske på ett metaplan med god framförhållning och ständig beredskap för förändringar och oförutsedda händelser.
De som tror att framtidens konflikter bara kommer att vara miljöbetingade, såsom kamp om rent vatten eller odlingsbart land etc., befinner sig i ett säkerhetspolitiskt moras. Även om dessa skäl är fullt tillräckliga för att Sveriges riksdag radikalt ska ompröva Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska hållning.
Notera att andra freds- och säkerhetsskapande åtgärder, som samtal, förhandlingar, bistånd, handel, m.m., inte alls utesluts ur debatten eller från paletten av säkerhetspolitiska aspekter, men att fysiska fundamenta inte kan ruckas på.
Tyvärr är det ett beklagligt faktum att min fiendes fiende är min vän och vice versa. Enkel matematik helt enkelt.
Om det fysiska försvaret för Sveriges del är så betydelselöst som många har hävdat, så varför inte tipsa Lagerbäck om att spara in på backlinjen vid nästa internationella turnering eller att snacka till sig minst oavgjorda resultat.

Carl E. Lundborg
http://carlelundborg.blogg.se