Coronabekämpning

lördag 4 april, 2020 kl. 19:39

Utvecklingen av COVID-19-epidemin i Sverige ser inte bra ut, och det är mycket möjligt att vi inom kort behöver vidta fler åtgärder för att begränsa smittspridningen.

Jag är glad att Sverige inte har genomfört någon drakonisk lockdown som många andra länder gjort, det kan inte vara rätt att införa en fascistisk polisstat och äventyra både demokrati och ekonomi.

Hur bör man då resonera kring åtgärder? De ska vara rimligt effektiva, och ha så långa biverkningar som möjligt. Vi måste i möjligaste mån minimera inskränkningar i personlig frihet och integritet för hela befolkningen, och säkerställa att samhällsviktiga funktioner som sjukvård, läkemedel, livsmedel, el och annan infrastruktur fortfarande fungerar. Att ekonomin, företag och jobb drabbas av minskad efterfrågan på en rad varor och tjänster får vi nog acceptera i viss mån under en begränsad tid.

Jag har svårt att acceptera ett allmänt utegångsförbud. Dels har jag svårt att se hur effektivt det är, då smittspridningen inte är så stor utomhus om man inte medvetet träffar folk. Dessutom innebär det en omfattande frihetsinskränkning, och om det ska efterlevas i längden hamnar vi i en fascistisk polisstat.

Men vi kan göra mer för att skydda 70+are och andra riskgrupper. Staten kan garantera och finansiera hemleverans av livsmedel och läkemedel till hushåll där det bor 70+ och andra riskgrupper som går att identifiera.

En annan åtgärd skulle kunna vara att tillfälligt dra in alla utskänkningstillstånd för alkohol, vilket torde minska besök på barer/pubar/restauranger avsevärt (utan att införa några förbud som direkt riktar sig mot privatpersoner). Samtidigt Systembolaget ha öppet som vanligt, och deras hemleveranskapacitet skalas upp efter behov.

Se tidigare inlägg.

Coronaprognoshaveri

lördag 4 april, 2020 kl. 17:36

Fram till 10 mars ansåg Folkhälsomyndigheten att risken för inhemsk spridning av COVID-19 var låg, då gjorde man en kovändning och uppgraderade plötsligt risken till mycket hög.

Den 27 februari testades en person positivt i Göteborg, och det visade sig att vederbörande två dagar tidigare hade flugit från Milano till Arlanda och sedan åkt tåg från Stockholm till Göteborg. Man bedömde att vederbörande var smittsam under resan. Se artikel i Göteborgs-Posten.

Trots att man hade 7 konstaterat smittade i Sverige (varav ovanstående var en) vidhöll Folkhälsomyndigheten den 27 februari att risken för inhemsk spridning fortsatt var låg.

Detta framstår som väldigt naivt. Man påstår att man smittspårat, men hur tror man att man med någon rimlig säkerhet kan utesluta att man inte missat någon som kan ha blivit smittad i detta fall. Vi talar alltså om en person som flugit till Arlanda, sedan tagit sig till Stockholm C, åkt tåg till Göteborg och sedan tagit sig till sitt hem i Göteborg och sedan till ett sjukhus i Göteborg.

Det är ett prognoshaveri utan like. Med en dåres envishet hävdade Folkhälsomyndigheten att risken var låg ända till att den inhemska smittspridningen var ett uppenbart faktum den 10 mars.

Det är ju inte så svårt att hävda att risken för något som redan har hänt är mycket hög. Lite som att stå vid en vägkorsning och envetet häva att risken för en trafikolycka där är låg ända tills man ser två bilar krocka och då plötsligt säga att risken är mycket hög. Eller att SMHI skulle hävda att det blir soligt fram tills att det börjar regna.

Detta är inte bara en akademisk fråga. Denna riskbedömning låg till grund för de åtgärder som Folkhälsomyndigheten, regeringen och andra aktörer (inklusive privata arbetsgivare som t.ex. Spotify) vidtagit. Fram till 10 mars hade man i stort sett inte vidtagit några åtgärder alls i Sverige, nästan alla de åtgärder som vi har idag inleddes först 11 mars.

Folkhälsomyndigheten borde ha klassat upp risken för inhemsk spridning redan 27 februari (om inte tidigare), och de åtgärder som vi har idag borde ha vidtagits då. 12 dagar kan ha stor betydelse när det gäller att hejda en epidemi.

Coronaekonomi

söndag 22 mars, 2020 kl. 22:35

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av coronavirusepidemin (COVID-19) och av de åtgärder som sätts in för att dämpa smittspridningen, se artikel hos regeringen.

Vissa av åtgärderna är rimliga och bra, som att staten tillfälligt tar över ansvaret för sjuklönen och avskaffar karensavdraget. Det är dock viktigt att dessa åtgärder är just tillfälliga och återställs när risken för smittspridning har minskat.

Andra åtgärder är mer tveksamma, och vissa tror jag är direkt skadliga. Jag tänkte här skjuta in mig på korttidspermittering. Jag har tidigare kritiserat det bakomliggande förslaget om korttidsarbete. Problemet är att nödvändig och önskvärd strukturomvandling bromsas. Och jag tror att precis samma sak gäller nu, och att förslaget är precis lika dåligt nu.

Åtgärder mot smittspridningen, och folks ändrade beteende för att undvika smittspridningen, leder till att ekonomin påverkas. Efterfrågan på vissa varor och tjänster minskar kraftigt, t.ex. resor och nöjesaktiviteter som innebär att många människor samlas. Efterfrågan på andra varor och tjänster kommer istället att öka, t.ex. verktyg för att kunna jobba på distans och tjänster för hemleveranser. Trenden med ökande e-handel och att fysiska butiker slås ut kommer att snabbas på. Streamingtjänster för film och musik lär öka på bekostnad av biografer och konserter. I vissa fall kommer efterfrågan att återställas när smittspridningen upphört, i andra fall blir det en permanent förändring. En sådan permanent förändring (s.k. strukturomvandling) är inte nödvändigtvis av ondo, och staten bör inte motverka den.

Ett konkret exempel som jag själv just stött på är hemleverans av livsmedel. Jag försökte just pröva detta, men blev snabbt avskräckt av att tjänsterna var överbelastade med leveranstider på runt en vecka. Här finns alltså möjligheter att expandera en verksamhet och nyanställa personal. Om det lyckas så är det den bästa boten mot de ekonomiska problemen i epidemins kölvatten. Men regeringens förslag om korttidspermittering riskerar motverka detta, då sysslolös arbetskraft låses in i företag som går dåligt, istället för att frigöras och kunna anställas av nya och expanderande företag.

Om man vill hålla uppe den ekonomiska aktiviteten är det inte särskilt lyckat att låta folk vara kvar sysslolösa på företag som för närvarande inte producerar något som efterfrågas. Istället bör man göra det enklare att starta nya företag, och att expandera befintliga.

Troligtvis var Sverige, och många andra länder, på väg in i en lågkonjunktur redan innan coronavirusepidemin slog till. Epidemin snabbar upp och fördjupar konjunkturnedgången (hur mycket återstår att se), men en lågkonjunktur hade vi fått ändå förr eller senare. En lågkonjunktur kan vara jobbig, men har positiva långsiktiga effekter genom att utslagning av olönsamma företag snabbas på och att möjligheter för nya företag förbättras. Statens insatser bör fokuseras på att hjälpa folk som blir arbetslösa att hitta nya jobb och att kunna försörja sig i väntan på det, inte att hålla krisande företag under armarna. Det gäller nu likväl som under en “vanlig” lågkonjunktur.

Jag är inte alltför orolig för den påverkan på efterfrågan som epidemin, och åtgärder för att hantera den, har.

Men jag är desto mer orolig för att företag hindras från att producera (eller leverera) sådant som faktiskt efterfrågas. Här kan det krävas politiska åtgärder, och inte minst att man noga överväger smittskyddsåtgärder som förvärrar kan förvärra detta. Det är till exempel mycket viktigt att begränsningar av resor och stängda gränser inte tillåts påverka handeln med varor (i synnerhet inte inom EU/EES). Stängning av grundskolor, som flera andra länder infört och Sverige överväger, lär tvinga friska personer att stanna hemma från jobbet för att ta hand om sina friska barn, det är inte bra.

Mest orolig är jag för att samhällsviktig verksamhet kan påverkas, som sjukvård, äldreomsorg, el, vatten, avlopp, fjärrvärme, sophämtning och produktion/distribution av livsmedel. Och allt annat som krävs för att dessa verksamheter ska fungera, t.ex. produktion/distribution av läkemedel och medicinsk utrustning. Det är också av yttersta vikt att forskning och utveckling av vaccin och effektivare behandlingar av COVID-19 inte hindras, utan ges högsta prioritet.

Sveriges bakvända migrationspolitik

lördag 9 november, 2019 kl. 21:57

Först får vi läsa att sex radikala islamister, som Säpo bedömer som säkerhetshot och som regeringen beslutat ska utvisas, släpps på fri fot i Sverige. Se artikel på SVT.

Sedan får vi bekanta oss med en sjuksköterska från Etiopien som har bott i Sverige i tio år och sedan fyra år har svenska sjuksköterskelegitimation och fast anställning vid ett svenskt sjukhus. Hon har specialistkompetens och hennes yrke står på Migrationsverkets lista över bristyrken. Trots detta har migrationsdomstolen beslutat att hon ska utvisas ur Sverige. Både hennes arbetsgivare (Karolinska Universitetssjukhuset) och facket (Vårdförbundet) protesterar. Se artikel i Vårdfokus.

Det verkar alltså som om chansen att få stanna i Sverige står i omvänt förhållande till hur stor nytta för landet du kan göra. Har du anställning i ett bristyrke så åker du ut, men om du utgör en säkerhetsrisk så får du stanna.

Att elda på en bostadsbubbla

söndag 26 maj, 2019 kl. 16:46

Joakim Larsson och Dennis Wedin från Moderaterna i Stockholms stad skriver i SvD om det senaste amorteringskravet på bolån, och vill lätta på kraven eftersom det råder svår bostadsbrist och många inte har råd att köpa bostäder i Stockholm.

Jag instämmer i problembeskrivningen, det råder bostadsbrist och det är svårt för många att köpa en bostad i Stockholm. Det gäller inte minst för unga som vill skaffa sig sitt första egna boende. Men att lätta på kraven för att få bolån är helt fel väg att gå, det är en kortsiktig och mycket riskabel åtgärd som riskerar skapa stora problem längre fram.

Sverige har ett historiskt sett extremt lågt ränteläge, Riksbankens reporänta är negativ och räntan på bolån ligger på cirka 1,5 procent. Tittar man på historiken över bolåneräntor inser man att vi inte bör bli förvånade om räntan stiger till 4 procent eller mer inom 5-10 år.

Med tanke på att det är fullt möjligt att bolåneräntan stiger med 3 procentenheter inom 5 år så är det märkligt att klaga på ett amorteringskrav på 1 procent.

Bostadsbristen som vi har i Stockholm, och på flera andra håll i landet, måste angripas på helt andra sätt än att ytterligare elda på bostadsbubblan.

Först och främst är det (av olika skäl) dyrt och tar lång tid att bygga nya bostäder, det behöver vi göra något åt. Här behövs slimmade planprocesser, standardiserade miljökrav och ökad konkurrens på byggmarknaden.

Den kraftiga invandringen på senare tid har också ökat efterfrågan på bostäder. Sverige bör sluta ta emot långväga flyktingar vid gränsen och istället ta emot ett begränsat antal kvotflyktingar.

Samvetsfrihet

lördag 25 maj, 2019 kl. 20:47

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor vill införa s.k. samvetsfrihet för vårdpersonal när de gäller aborter. Vilket skulle innebära att de får rätt att vägra delta i aborter.

I Sverige är aborter en naturlig del av jobbet för den som är barnmorska, så har de varit i drygt 40 år och det är allmänt känt. Det kommer inte som en överraskning för någon som börjar jobba som barnmorska i Sverige, och inte heller för någon som börjar studera till det. Nästan alla som jobbar med aborter visst redan när de tog jobbet, och när de valde yrkesbana, vad det skulle innebära.

Jag skulle ha viss förståelse för ett krav på samvetsfrihet om det hade föreslagits som en övergångsregel för befintlig vårdpersonal när den svenska abortlagen infördes 1975. På motsvarande sätt kanske man bör ha en sådan övergångsregel om man skulle införa eutanasi (dödshjälp) i Sverige.

Men att nu, efter över 40 år med aborter utan samvetsfrihet, plötsligt införa det är helt huvudlöst.

Även om det inte alltid sägs rätt ut så handlar detta i praktiken om att religiösa människor ska få rätt att låta sin religion övertrumfa generella lagar och regler. Men Sverige är en sekulär stat, och några sådana undantag ska inte göras. Varken för kristna barnmorskor som inte vill medverka till aborter, eller för muslimska förskollärare som vill dölja hela ansiktet hela tiden.

Regeringen har fortfarande ingen långsiktigt hållbar migrationspolitik

söndag 12 maj, 2019 kl. 20:31

Regeringen föreslår att den tillfälliga lagen om begränsningar i asylrätten förlängs i ytterligare två år.

Detta tydliggör att regeringen och dess stödpartier (S, MP, C, L) fortfarande inte har någon strategi för en långsiktigt hållbar migrationspolitik. Det enda man förmår göra är att ytterligare förlänga de tillfälliga reglerna från 2016 med smärre justeringar.

Det duger inte! Sverige behöver en långsiktigt hållbar migrationspolitik som ger stabilitet och förutsägbarhet, inte ett lapptäcke av undantag och godtycke.

Kan det vara så att regeringen tror att dagens flyktingsituation är något exceptionellt som snart kommer återgå till det “normala”, och inte återkomma de närmaste 100 åren? Då är man rätt så naiv. Det finns inget som tyder på att migrationstrycket mot Sverige och Europa kommer minska inom överskådlig framtid. Även om enskilda kriser, som t.ex. kriget i Syrien, skulle lugna ner sig kommer det vara problem någon annan stans. Mycket tyder dessutom på att vi kommer att få se ett ökat antal klimatflyktingar inom en inte alltför avlägsen framtid. Och så har vi ett stort antal ekonomiska migranter som vi har påtagligt svårt att skilja från riktiga flyktingar.

Vi måste betrakta dagens situation som det nya normala, och anpassa reglerna permanent efter det. Det är hög tid att i grunden ompröva asylrätten och helt sluta ta emot långväga flyktingar vid gränsen. Hjälp istället flyktingar att få skydd i sitt hemland eller i ett säkert grannland, och låt Sverige ta emot kvotflyktingar under ordnade former. Se tidigare inlägg om detta.

Trots att det nu gått 3,5 år sedan flyktingkrisen 2015 är regeringen fortfarande är helt inkapabel att få ihop en rimlig och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Därför kommer jag rösta på ett parti som tar detta på allvar, nämligen Medborgerlig Samling.

(Glöm inte att det är val till Europaparlamentet den 26 maj.)

Uppdatering:
Kan lägga till att det redan på 1990-talet fanns flera debattörer, t.ex. Mauricio Rojas, Theodor Kallifatides och Thomas Gür, samt en offentlig utredning, som varnade för de långsiktiga konsekvenserna av den migrations- och integrationspolitik som Sverige förde då och fortsatte med till 2015.

Nedbrytbar plast?

måndag 25 mars, 2019 kl. 22:28

På senare tid har miljöproblemet med plastskräp i naturen och haven uppmärksammats. Detta har fått vissa tillverkare av plast och plastföremål att lansera och marknadsföra bioplast, nedbrytbar plast eller biologiskt nedbrytbar plast.

Det verkar dock som om detta i många fall är vilseledande. Som regeringens plastutredare Åsa Stenmarck konstaterar är dessa s.k. nedbrytbara plaster inte är det i naturlig miljö utan kräver specifika förhållanden för att brytas ned, främst industriell kompostering.

Det råder alltså begreppsförvirring här, och det verkar som om vissa tillverkare utnyttjar det för att vilseleda kunder med ömmande miljösamvete.

Bioplast borde rimligtvis innebära att plasten är tillverkad av biomassa, vilket i och för sig är bra då det minskar behovet av fossila råvaror och därmed klimatpåverkan. Men detta innebär inte nödvändigtvis att plasten blir lättare att bryta ner. Sådan bioplast kan vara kemiskt identisk med traditionell plast, och därmed inte ett dugg lättare att bryta ner.

Biologiskt nedbrytbar plast borde syfta på plast som kan brytas ner i biologiska processer. Men inte heller detta innebär nödvändigtvis att den bryts ner av sig själv i naturen inom rimlig tid. Så det är alltså ett tämligen meningslöst begrepp.

Nedbrytbar plast är ett fullständigt meningslöst begrepp då det går att konstruera kemiska eller biologiska processer för att bryta ner alla typer av plast om man anstränger sig.

För det första måste vi alltså skilja mellan vilka råvaror som används för att tillverka plasten (fossila eller biomassa), och vilka egenskaper plasten har.

För det andra så är det intressanta om materialet bryts ner spontant i naturen inom rimlig tid, och inte är giftigt. Först då blir det lika oproblematisk att kasta i naturen som en äppelskrutt. Men räkna inte med att all plast kan göras nedbrytbar i naturen, eftersom i vissa tillämpningar så är icke-nedbrytbarheten en önskvärd och nödvändig egenskap.

Vi bör alltså fortsätta att betrakta plast som något man inte slänger i naturen eller i komposten. Plast är ett onaturligt material som behöver hanteras ansvarsfullt. Ett samhälle som använder plast behöver en väl utbyggd avfallshantering och system för återvinning eller effektiv förbränning av förbrukad plast.

Jag tror att det i många fall är bättre att försöka ersätta plast med helt andra och mer naturliga material, t.ex. trä, papper eller tyg.

Sen bör vi också inse att vissa plastföremål i många fall är helt onödiga. Sugrör borde reserveras för småbarn, äldre och vissa funktionshindrade som inte kan dricka ur ett glas på egen hand. Mat äter man med fördel på tallrikar av porslin med bestick av metall, som sedan diskas och återanvänds.

Vi svenskar bör vara stolta över att vi motade den motbjudande amerikanska ovanan att dricka kaffe i engångsmuggar i grind och tvingade självaste Starbucks att börja använda riktiga porslinskoppar. Vi behöver mer av sådan konsumentmakt, snarare än klåfingriga EU-direktiv.

Svart bostadsmarknad

torsdag 7 mars, 2019 kl. 22:10

Det senaste decenniets kraftiga invandring har satt ökad press på de redan stela bostadsmarknaderna på många håll i landet, inte minst i storstäderna. Trångboddheten, svarthandeln med hyreskontrakt och andrahandsuthyrning till orimliga priser ökar. Det sägs att organiserad brottslighet har hittat ett nytt sätt att tjäna pengar.

Vad gör regeringen åt detta? Man har nyligen presenterat en lagrådsremiss med åtgärder mot handel med hyreskontrakt.

Där föreslås dels skärpta regler kring hantering av hyreskontrakt:

  1. att byte av hyreslägenheter ska kräva att man bott i lägenheten minst ett år.
  2. att möjligheten att byta en hyresrätt mot en bostadsrätt eller ett ägt boende ska tas bort.
  3. att den som ägnar sig åt svarthandel med hyreskontrakt kan bli uppsagd från sitt kontrakt
  4. att straffen för svarthandel skärps
  5. att det ska bli brottsligt att betala för ett hyreskontrakt

Jag tycker att dessa förslag huvudsakligen är rimliga, handel med hyreskontrakt är ett oskick. Dock bör Lagrådets invändningar beaktas.

Dels skärpa regler kring andrahandsuthyrning:

  1. att man måste bo i en lägenhet för att få ha inneboende
  2. att förstahandshyran ska vara tak för vad man får ta ut vid andrahandsuthyrning, med tillägg för möbler och andra nyttigheter (t.ex. el eller kabel-TV), istället för att en bruksvärdesprövning görs
  3. att den som hyrt ut i andra hand till för hög hyra kan bli återbetalningsskyldig upp till två år bakåt i tiden
  4. att den som hyrt ut i andra hand till för hög hyra kan bli av med kontraktet
  5. att otillåten andrahandsuthyrning till för hög hyra kriminaliseras

Här tycker jag dock att regeringen går väldigt hårt åt symptomen, utan att göra något åt de underliggande problemen. Även om det inte är önskvärt med den omfattande andrahandsuthyrningen som vi har idag så riskerar situationen bli ännu värre om man med repressiva metoder pressar ner den utan att angripa de underliggande problemen. Då kan vi få fler lägenheter som står outnyttjade och därmed fler personer som blir bostadslösa eller trångbodda.

De underliggande problemen är dels att det (av olika skäl) är dyrt och tar lång tid att bygga nya bostäder, dels att hyrorna är reglerade och på många håll ligger långt under marknadsnivå, dels den kraftiga invandringen på senare tid. Jag har inte sett några förslag från regeringen att göra något åt byggandet eller hyresregleringen. Man bromsade förvisso upp asylinvandringen hösten 2015, men nu vill man göra reglerna mer generösa igen, vilket riskerar ytterligare öka trycket på bostadsmarknaden.

Kompetensutvisningar

lördag 2 mars, 2019 kl. 22:20

Kompetensutvisning är ett nytt ord i svenskan, som hamnade på nyordslistan 2017, och definieras så här:

kompetensutvisning
utvisning av person som har kompetens som efterfrågas på
arbetsmarknaden

Reglerna för arbetskrafts­invandring måste förenklas. Den senaste tidens brutala kompetensutvisningar är inte bara en moralisk skamfläck, utan djupt skadliga för det svenska närings­livets utvecklingskraft.
Svenska Dagbladet 8 oktober 2017
Kommentar: Ordet lanserades i en artikelserie i Svenska Dagbladet.

Nu senast uppmärksammas det i Metro.

Det är märkligt att det ska vara så svårt att komma tillrätta med det här allvarliga problemet som skadar svenskt näringsliv och ger Sverige dåligt rykte.

Jag tror att problemet i grund och botten handlar om att dagens system för arbetskraftsinvandring är överbyråkratiserat. Det krävs bl.a. att du ha erbjudits ett arbete med arbetsvillkor som är på minst samma nivå som svenska kollektivavtal eller vad som är brukligt inom yrket eller branschen. Och det låter ju bra, men det blir i praktiken svårt för både den anställde och myndigheten att kontrollera eftersom finns en massa detaljer i kollektivavtalen. Det leder till att anställda inte har någon aning om att något saknas, och långa handläggningstider hos Migrationsverket som måste kolla upp alla detaljer.

Det krävs också att du erbjudas en anställning som gör det möjligt för dig att försörja dig. För att uppnå kravet på försörjning måste du arbeta i den omfattningen att lönen kommer upp till minst 13 000 kronor i månaden före skatt.

Jag tror att man kan förenkla systemet betydligt genom att ta bort kravet på arbetsvillkor, och istället höja lönekravet rejält. Utöver lön bör det bara krävas att relevant lagstiftning (arbetstidslag, semesterlag, arbetsmiljölag, etc) följs vad gäller arbetsvillkor.

Om man t.ex. höjer lönekravet till 23 000 kronor i månaden så behöver man inte ha detta arbetsvillkorskrav, och minskar dessutom risken att arbetskraftsinvandring används för att utnyttja personer. Men Sverige riskerar inte att gå minste om värdefull kompetens som är svår att hitta i landet, eftersom de personer som besitter denna ändå vill ha bättre betalt än så. (Detta ska alltså inte vara någon generell minimilön för alla som arbetar i Sverige, utan bara vid arbetskraftsinvandring.)

Det vore definitivt att föredra framför att staten ska bestämma vilka branscher/yrken som är öppna för arbetskraftsinvandring, som Socialdemokraterna vill.

Se tidigare inlägg.