Sverigedemokraternas märkliga syn på svenskhet

lördag 8 september, 2018 kl. 15:33

I ett omtalat uttalande i SVT:s partiledardebatt säger Jimmie Åkesson (SD) så här:

Hela integrationsdebatten har i alla dessa år handlat om just jobb. “Bara invandrarna får jobb så kommer allt att lösa sig” har alla dom här [övriga partiledare] sagt alltid. Det händer ju inte, det blir inte så. Och därför så måste man ställa sig frågan varför är det så svårt för dom här människorna att få jobb.

Jo det är för att de inte är svenskar. För att dom passar inte in i Sverige. Och det är klart att då är det svårt att få jobb. Då måste man ju få förutsättningar att bli just svensk, man måste få förutsättningar att passa in i Sverige.

Men dom här [övriga partiledare] har i alla dessa år bemött nytillkomna på deras villkor, på deras språk, utifrån deras sedvänjor, utifrån deras kultur. Och då blir det detta splittrade samhälle och detta eviga utanförskap.

Första delen är korrekt och rimlig. Invandrare, i synnerhet flyktingar, har svårt att få jobb i Sverige, det finns mycket statistik som visar på det. Beskrivningen av debatten är förvisso något överdriven men inte helt fel. Och jag håller med om att det är rimligt att fundera över varför.

Åkessons analys av detta i andra delen är dock märklig, men symptomatisk på Sverigedemokraternas olyckliga besatthet av svenskhet. En rimligare analys är att många invandrare har låg utbildningsnivå, och i synnerhet saknar utbildning som är relevant på svensk arbetsmarknad. Samt att de varken inte lär sig tala svenska ordentligt, eller kan engelska bra.

Jag jobbar i IT-branschen, och har flera kollegor som arbetskraftsinvandrat, från bl.a. Indien, Pakistan, Brasilien, Ryssland och Kina. De är inte svenskar, och kan i många fall inte tala svenska. Men de får jobb ändå eftersom de kan engelska bra och har en efterfrågad utbildning. Efter hand väljer de flesta att lära sig svenska, även om det inte är strikt nödvändigt på jobbet.

I vissa branscher är goda kunskaper i svenska språket viktiga, i andra räcker det med engelska. Men kan man inget av dessa språk ordentligt blir det svårt.

Att fokusera på svenskhet, vad det nu betyder, är inte konstruktivt. Fokusera istället på konkreta problem som utbildning och språkkunskaper.

Avvikande kultur kan i vissa fall vara ett hinder, men knappast huvudproblemet. Och det löser man bäst genom att ställa hårdare krav på att invandrare blir självförsörjande inom rimlig tid, och att sluta skydda avvikande kultur i diskrimineringslagen så att de invandrare vars avvikande kultur är problematisk på arbetsmarknaden (som att vägra befatta sig med fläskkött som kock, propsa på att bära niqab som barnskötare eller vägra skaka hand med personer av motsatt kön som säljare) får känna det och ta konsekvenserna.

Det är anmärkningsvärt att ingen av de andra partiledarna ifrågasätter Åkessons uttalande i sak, de talar istället om kommande invandring och återvandring.

Flathet mot extremister

onsdag 18 juli, 2018 kl. 22:15

Den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) var närvarande vid årets Almedalsvecka. De uppträdde störande och hotfullt vid flera tillfällen, hindrade handgripligen folk från att komma fram och gjorde sig dessutom skyldiga till några fall av misshandel. Detta har lett till att ett flertal personer som deltog i Almedalsvecka känt sig rädda, i synnerhet de som tillhört för nazisterna förhatliga grupper som judar och HBT-personer.

På grund av detta föreslår regeringen att rasistiska och nazistiska organisationer ska förbjudas.

Det är helt klart så att NMR:s agerande inte bara är ett hot mot de grupper som de specifikt riktar sitt hat mot, det är ett hot mot själva demokratin då de hindrar och skrämmer folk från att delta i den offentliga debatten.

Ett organisationsförbud är dock fel väg att gå, av flera skäl.

Dels är regeringen förslag att förbjuda rasistiska och nazistiska organisationer för snävt, och skulle inte lösa hela problemet. Det finns nämligen andra våldsbejakande extremistiska organisationer som utgör ett liknande hot som NMR, men som inte är rasistiska eller nazistiska. Mest känd är nog vänsterextrema Antifascistisk aktion (AFA), men vi har också det anarkistiska s.k. rosa-svarta blocket som brukar delta i Prideparader och uppträda hotfullt mot bl.a. borgerliga HBT-personer.

Även om man, som moderaterna föreslår, skulle vidga definitionen till att omfatta alla våldsbejakande organisationer (inte bara rasistiska och nazistiska) så riskerar det att bli ineffektivitet då de vänsterextrema och anarkistiska grupperingarna tenderar att bilda nätverk snarare än regelrätta organisationer, och det är troligt att nazisterna kommer göra likadant om det blir ett organisationsförbud.

Föreningsfrihet är dessutom en grundbult i demokratin, och något som vi ser inskränkas snabbt i länder som utvecklas i en odemokratisk riktning. Om man börjar med att förbjuda en organisation så blir det lättare att sen förbjuda nästa, och organisationsförbudet blir i sig ett hot mot demokratin.

Istället måste polisen kraftfullt och resolut agera när folk blir hotade och när politiska aktiviteter störs. Extremisterna bryter redan mot flera befintliga lagar, se till att gripa och åtala dem för detta.

Tyvärr ser vi gång på gång en beklämmande flathet från polisens sida. Polisen kan häva ut sig saker som “att ingripa skulle göra saken värre“, trots att lagbrott begåtts. Så kan vi inte ha det, vi behöver nolltolerans mot hot och störningar av politiska aktiviteter. Polisen bör dessutom vara mer restriktiv med hur man tilldelar demonstrationstillstånd till organisationer som NMR. Polisen bör ta hänsyn till hur det gått vid tidigare tillfällen, och inte ge NMR tillstånd att verka i närheten av grupper som NMR brukar hota. Läs även vad Jan Scherman och Robin Enander skriver om detta.

Det vilar dessutom ett tungt ansvar på arrangörer av forum som Almedalsveckan och Pride att inte släppa in extremisterna.

Läs även vad Erik Lidström samt Åsa Tallroth och Josefin Utas skriver om detta på Medborgerlig Samlings blogg.

Öka valfriheten i premiepensionen

söndag 1 juli, 2018 kl. 17:44

Premiepensionen kan man välja att placera i någon/några av de fonder som staten valt ut för detta. I dagsläget finns det över 800 fonder att välja bland.

På senare tid har det uppdagats oegentligheter i vissa av dessa fonder, och några har tagits bort från premiepensionen.

Detta har föranlett Socialdemokraterna att ifrågasätta hela premiepensionssystemet, och tänker sig att banta antalet fonder till under 10. De borgerliga partierna motsätter sig detta, men öppnar för hårdare krav som kommer leda till färre fonder. Särskilt illavarslande är Miljöpartiets påfund att endast fondbolag med “aktivt hållbarhetsarbete” ska tillåtas.

Jag tycker att man borde göra precis tvärt om. Avskaffa hela konceptet med att staten väljer ut fonder. Inför istället friare placeringsregler så att man kan placera i alla fonder på marknaden, och även i enskilda aktier och andra värdepapper. Förslagsvis skulle man kunna ha samma regler som på ett investeringssparkonto.

Man skulle dessutom kunna låta bankerna sköta det hela (precis som de sköter investeringssparkonton idag, och skötte individuell tjänstepension tidigare), och därmed inte behöva någon särskild myndighet för det hela.

Sen så ska man naturligtvis hålla efter oegentligheter bland fonder. Men det bör göras oavsett om fonden används för pensionssparande eller inte. Finansinspektionen ska granska alla fonder på marknaden, och om oegentligheter upptäcks så bör tillståndet dras in helt. Och om det skett bedrägeri eller förskingring bör någon hamna i fängelse.

Varje medborgare bör få ta ansvar för sin egen premiepension, utan statliga pekpinnar. Staten ska inte bestämma vilka fonder som är bra för dig, och inte bestämma vad som är godtagbart “hållbarhetsarbete”.

Urvattnad våldtäkt

söndag 8 april, 2018 kl. 20:29

Regeringen har lagt en proposition som bl.a. föreslår att våldtäktsbrottet utökas så att alla sexuella handlingar som inte sker frivilligt räknas som våldtäkt, det s.k. samtyckeskravet. Dessutom införs brottet oaktsam våldtäkt som inte kräver direkt uppsåt.

Som jag skrivit tidigare så tycker jag inte att detta samtyckeskrav är någon bra idé.

För att göra det hela ännu värre bakar denna proposition in samtyckeskravet i det befintliga våldtäktsbrottet, som blir väldigt brett och kommer att innefatta allt från den äkta maken som tog sig lite för stora friheter med sin fru hemma i sovrummet, till överfall från okänd i mörk park där offret blir halvt ihjälslaget. Jag tror att man riskerar missa många nyanser när man klumpar ihop allt detta under samma brottsrubrik. Enligt regeringen plan ska denna nya lag tillsammans med Brottsoffermyndighetens informationskampanj också påverka allmänhetens inställning, och i förlängningen betydelsen av ordet våldtäkt i svenska språket.

Jag noterar att Lagrådet riktar allvarlig kritik mot detta, och regeringen gör inte mycket med anledning av denna kritik.

Värt att notera följande från propositionens författningskommentarer:

Utgångspunkten är att den som deltar frivilligt i en sexuell handling ger uttryck för sin vilja att delta på något sätt och att avsaknaden av sådana uttryck normalt får förstås som att deltagandet inte är frivilligt. I undantagsfall kan emellertid ett tyst samtycke till sexuell samvaro vara tillräckligt. Ett tyst samtycke kan alltså innebära att deltagandet är frivilligt men om saken kommer under rättslig prövning och frivilligheten förnekas av målsäganden, får dock krävas att det finns något som tyder på att samtycke förelegat.

Detta innebär alltså en omvänd bevisbörda, att en åtalar person måste bevisa sig oskyldig gör att inte bli dömd. Regeringen vill alltså slänga rättssäkerheten över bord.

(Däremot tror jag att det kan vara bra att införa oaktsam våldtäkt, det borde kunna leda till att en del uppmärksammade våldtäktsfall där gärningsmannen inte kunnat dömas med nuvarande lagstiftning hade kunnat få ett annat utfall.)

Läs också vad Josefin Utas och Alexander Bard från Medborgerlig Samling skriver i Aftonbladet.

Förvirrade miljökvalitetsmål om strålning

torsdag 5 april, 2018 kl. 16:22

Strålsäkerhetsmyndigheten konstaterar att miljökvalitetsmålet Säker Strålmiljö är på väg att uppfyllas, dock inte delmålet om ultraviolett strålning.

Som den borgerliga oppositionen noterade redan när Riksdagen skulle anta detta miljökvalitetsmål 2005 så har vi en sammanblandning mellan miljö och livsstil/folkhälsa. Delmålet om ultraviolett strålning hör inte hemma bland miljökvalitetsmålen över huvud taget, eftersom det (som Strålsäkerhetsmyndigheten skriver) kräver en förändrad livsstil och nya attityder kring utseende och solning.

Ultraviolett strålning hade kunnat varit ett relevant miljökvalitetsmål om huvudproblemet var att strålningen från solen är starkare p.g.a. förtunnat ozonskikt genom mänskliga utsläpp. Men så är inte fallet, och det finns ett separat mål om detta.

För att göra det ännu orimligare så nämner miljökvalitetsmålet Säker Strålmiljö även solarier.

Flyktingar som får jobb

söndag 18 februari, 2018 kl. 16:35

Fallet med den syriska flyktingen och IT-specialisten Safinaz Awad har blivit uppmärksammat på senare tid.

Ett ganska komplicerat fall. Först flyr hon med man och barn från Syrien och hamnar i Grekland där de beviljas asyl för tre år sedan. Något år senare tar de sig till Sverige och söker asyl här, men eftersom de redan fått asyl i Grekland så avvisas denna ansökan enligt Dublinförordningen och de utvisas till Grekland. Hon överklagar dock och får tydligen stanna under tiden, och lyckas då få jobb på Sweet Systems och ansöker om arbetstillstånd i Sverige. Det går dock inte att få arbetstillstånd i Sverige om man redan blivit utvisad. Awad stannar dock kvar i Sverige och fortsätter jobba. Till slut blir hennes överklagan behandlad och avslås, utvisningen står fast och hon måste lämna Sverige senast 31 januari i år. Vilket hon med familj också gjorde, nu är de i Aten.

Det är naturligtvis inte bra när det blir så här, ytterligare ett exempel på hur dysfunktionell svensk migrationspolitik är.

Men vad var det egentligen som gick fel, och hur kan vi ändra reglerna så att det blir bättre?

För det första kan vi konstatera att hon inte respekterade att Sverige avvisade hennes asylansökan här, utan överklagade och stannade kvar så länge som möjligt istället för att återvända till Grekland. Första felet är att det är möjligt att förhala ett så enkelt utvisningsbeslut i två år, och lösningen är att minska möjligheterna att överklaga asylärenden.

För det andra så borde det vara möjligt att i fall som detta ansöka om arbetstillstånd från Sverige, enligt reglerna för arbetskraftsinvandring. Med rimligare regler i övrigt borde dessa fall sällan uppkomma, men nu sitter vi där med ett antal sådana fall att hantera.

Partibyte igen

onsdag 7 februari, 2018 kl. 21:10

För fyra år sedan gick jag med i Piratpartiet. Det gick inte riktigt som jag hoppades. Piratpartiet åkte ut ur Europaparlamentet, och gick sämre än väntat i Riksdagsvalet 2014. Jag stannade kvar, men det märktes snart att partiet tappat momentum, och har inte lyckats återfå det. Ett tag var det förlamat av maktkamp, och upprepade gånger har små men högljudda grupperingar som drivit olika aparta frågor utan relevans för bredare väljargrupper fått orimligt stort inflytande.

Jag tror att det grundläggande problemet är att Piratpartiet saknar en genomtänkt heltäckande ideologi. Det har funnits en naiv tro på att Internet, modern teknologi och globalisering har gjort de traditionella ideologierna och politiska motsättningarna överspelade. En tro på att makt över information, kommunikation och kunskap är det enda som räknas idag och i framtiden.

Men det har visat sig att det inte är så, varken i Sverige eller i andra länder. De gamla ideologierna och politiska motsättningarna är inte så överspelade som man trodde, och motsättningen mellan nationalism/protektionism och globalisering har växt sig starkare på senare år. Vi står inför en sällan skådad massmigration, postmodernism och identitetspolitik bryter ner sammanhållningen i landet och rättsväsendet urholkas. Här har Piratpartiet inte så mycket att komma med.

Piratpartiets kärnfrågor om personlig integritet, immaterialrätt och fri kommunikation är förvisso fortfarande relevanta och viktiga. Men det är inte det enda som räknas, och man kan inte bygga ett parti eller en ideologi enbart kring detta. Piratpartiet borde ombildas till en opinionsbildande rörelse utan direkta partipolitiska ambitioner. Då skulle jag och andra som vill engagera oss i något annat politiskt parti fortfarande kunna vara med.

Därför har jag lämnat Piratpartiet och istället gått med i Medborgerlig Samling. MED har en genomtänkt heltäckande ideologi och tar dagens viktiga samhällsfrågor på allvar. Inte minst har MED utvecklat en rimlig och långsiktigt hållbar migrationspolitik.

Moderat migration

onsdag 18 oktober, 2017 kl. 21:34

Moderaterna har nyligen presenterat ny politik på bl.a. migrationsområdet, se artikel i SvD.

Jag hoppas att samhällskunskapstest för medborgarskap bara handlar om praktiskt användbar kunskap om lagar och regler i Sverige och inte innehåller frågor om historia eller populärkultur som i Danmark.

Jag tycker fortfarande inte att medborgarskap ska kunna återkallas.

Lite oklart vad fastlagda nationella flyktingkvoter inom EU innebär. Jag tycker att varje land ska få bestämma sin egen flyktingkvot (och även sätta den till noll om de så önskar), men kan tänka sig att dessa måste rapporteras till EU som administrerar systemet.

Förutom detta verkar det vara bra förslag, ligger i linje med vad jag skrivit tidigare. Det är välkommet att Moderaterna börjar driva detta.

Ensamkommande flyktingbarn

söndag 17 september, 2017 kl. 16:24

Det som tycks ha börjat med en debattartikel och ett upprop förra året har sedan växt till något som liknar en folkrörelse som anordnar manifestationer och get praktisk hjälp till utvisningshotade ungdomar från Afghanistan. Sen har det dykt upp ett annat upprop med ett delvis annat budskap.

Mitt intryck är att manifestationernas budskap är lite luddigt och dessa två olika upprop blandas ihop. En del av dessa manifestationer har också drabbats av mycket obehagliga och öppet rasistiska motdemonstranter. Kanske symptomatiskt på dagens samhällsklimat där inledningsvis balanserade och rimliga ståndpunkter snabbt glider iväg och blir alltmer radikala, och möts av lika radikalt motstånd från andra hållet.

Det första uppropet tar fasta på situationen för de, huvudsakligen ensamkommande, afghanska barn och ungdomar som kommit till Sverige före de skärpta asylreglerna som infördes i slutet av 2015. De har fått tillfälligt uppehållstillstånd och fått gå i svensk skola och mycket resurser har lagts på att lära dem svenska språket och integrera dem i svenska samhället. Det är lätt att hålla med om att det är orimligt att slentrianmässigt utvisa dem på deras 18-årsdag, vilket ofta innebär mitt i gymnasieutbildningen.

För det första så borde man i detta fall istället för vid 18-årdagen kopiera Föräldrabalkens regler om när försörjningsansvaret upphör, vilket innebär när grundskola och gymnasium är avslutat, eller senast vid 21-årsdagen. Sen så bör det också finnas möjligheter för vissa att stanna längre och på sikt få permanent uppehållstillstånd, framförallt genom att få jobb enligt reglerna för arbetskraftsinvandring, och de bör få ett år på sig att hitta jobb efter avslutad gymnasieutbildning. Man kan också tänka sig någon form av stipendiesystem där de kan ansöka om att få studera på svensk högskola. Det innebär dock inte att alla per automatik ska få permanent uppehållstillstånd och få stanna livet ut, och det kan bli aktuellt med tvångsutvisningar längre fram. Vi bör också försöka ge de som väljer/tvingas flytta tillbaka till Afghanistan stöd att etablera sig där, om möjligt samordnat med det svenska biståndet.

Jag kan alltså ställa mig bakom det första uppropet, så som det ursprungligen formulerades.

Man kan tycka att det var olyckligt att vi tog emot så många ensamkommande flyktingbarn före regelskärpningen 2015, men nu har vi gjort det och måste hantera det. Det är inte rimligt att de nya skärpta reglerna tillämpas retroaktivt på de som kom och släppts in tidigare.

Det andra uppropet däremot, tar fasta på säkerhetsläget i Afghanistan och gör en annan tolkning av det än vad Migrationsverket gör. Så vitt jag kan tolka så kräver det att alla utvisningar till Afghanistan stoppas under en ospecificerad tid, och att det gäller alla oavsett ålder. Det ställer jag mig inte bakom, jag tycker att man bör lita på Migrationsverkets bedömning av säkerhetsläget Afghanistan och göra individuella prövningar. Om vi ska behålla dagens system där vem som helst kan komma till Sveriges gräns och söka asyl så måste vi låta Migrationsverket och migrationsdomstolarna få sköta sitt jobb i fred.

Jag vill egentligen kraftigt reformera asylsystemet och inte ta emot långväga flyktingar vid gränsen (inte heller ensamkommande barn), men det ska inte ändras retroaktivt utan de som redan kommit ska hanteras enligt nuvarande regler.

Nationalstaten

fredag 30 juni, 2017 kl. 12:40

Utifrån mitt resonemang om sedvanerätt så tycker jag att man kan härleda att självständiga nationalstater är principiellt acceptabla. Och i dagens värld är de dessutom pragmatiskt önskvärda.

Vi kan konstatera att det på flera håll i världen råder elände i form av krig (Syrien), förtryck (Nordkorea), kaos (Somalia) eller fattigdom (Kongo). På andra håll, bl.a. här i Sverige, fungerar det mesta relativt bra.

Jag tror inte att man kan lösa detta genom någon form av direkt global utjämning i form av uppluckrade gränser, omfattande migration eller överstatlig ekonomisk omfördelning. Det riskerar istället leda till att problemen sprids till de nu välfungerande länderna, utan att människorna som stannar i de idag illa fungerande länderna får det särskilt mycket bättre.

Istället måste de välfungerande länderna kunna skydda sin framgång, vilket kräver självständiga nationalstater med bevakade gränser, kontrollerad migration och militärt försvar. Utifrån en sådan position kan de sedan hjälpa till att förbättra situationen på andra håll genom bistånd, handel, diplomati, fredsbevarande insatser, kvotflyktingmottagning och att helt enkelt agera goda exempel.

Man bör alltså se om sitt eget hus och se till att man har kontroll över sin egen situation innan man ger sig i kast med att hjälpa andra. Eller som de brukar säga på flyget: vid nödsituation ska man sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. Det handlar inte om egoism i första hand, utan är helt enkelt effektivare.