Invandrarjobb

söndag 25 oktober, 2020 kl. 20:50

Sandro Scocco från Arena Idé skriver tillsammans med två andra ekonomer en debattartikel i Expressen och hävdar att invandrare arbetar mer än inrikes födda. De menar att debatten är obalanserad som huvudsakligen fokuserar på arbetslöshet och sysselsättningsgrad, som är betydligt sämre hos invandrare. Men de påpekar att invandrare i snitt ändå fler timmar per person. Detta beror på att en större andel av invandrarna är i arbetsför ålder, medan hos inrikes födda är en större andel barn och pensionärer. Deras slutsats är att invandringen är lönsam för Sverige, trots att invandrare har hög arbetslöshet och låg sysselsättningsgrad; och att en minskad invandring skulle skapa problem.

Jag ser ingen anledning att ifrågasätta siffrorna, men frågan är hur relevanta de är.

Jag tycker inte att deras resonemang går ihop, eftersom de inte tar hänsyn till den långsiktiga utvecklingen. Även invandrare kommer att bli äldre och gå i pension, det kommer att bli påtagligt om ett par decennier när de som invandrat till Sverige sedan 1990 börjar gå i pension. Och även invandrare skaffar barn, i snitt fler än svenskar så vitt jag förstått. Jag antar att invandrarnas barn som föds här statistiskt sett hamnar i gruppen “inrikes födda”, men icke desto mindre påverkar de situationen i Sverige.

Eller kanske går resonemanget ihop ändå, om vi fortsätter ha lika hög invandring för all framtid. Men då gör vi oss demografiskt beroende av en konstant hög invandring. Är det så klokt? Kan vi vara säkra på att det för all framtid kommer finnas folk som vill invandra till Sverige i den omfattningen? En stor del av den invandring vi har beror ju på att det finns en massa elände i världen, många länder som är krigsdrabbade, förtryckande, dysfunktionella eller fattiga. Nu lär inte detta elände upphöra i brådrasket, men på ett par decenniers sikt så kanske det ser bättre ut, och en sådan utveckling borde vi välkomna. Jag tycker det är lite cyniskt att vi kallt räknar med och gör oss beroende av att det kommer finnas en massa elände i världen för all framtid.

Man kan också ifrågasätta om antal arbetade timmar i snitt per person är det bästa måttet. Jag tror inte det, mot bakgrund av den tilltagande automatiseringen och att många av de jobb som skapas eller blir kvar är alltmer kvalificerade.

Istället för abstrakta resonemang som Scocco ägnar sig åt blir det nog bättre att titta på det faktiska utfallet.

Strax efter den stora flyktingvågen 2015 förutspådde LO:s dåvarande ordförande att de nyanlända skulle ge Sverige en superekonomi med 4-5 procents tillväxt om 3-4 år. Det blev inte riktigt så, trots en socialdemokratiskt ledd regering. Tillväxten 2016-2019 blev som högst 2,6 procent, och lägre mot slutet. Och då talar vi om total BNP, om man istället tittar på BNP per capita, vilket är ett mer relevant mått på välfärdspotential, blev tillväxten ännu lägre då befolkningen ökade och har legat klart under 1 procent. (Detta var alltså före coronapandemin.)

Vi kan också titta på kommunal nivå. Sandviken förutspådde 2014 att kommunen skulle tjäna massa pengar på att ta emot invandrare, men så blev det inte.

Coronaförvirring

lördag 24 oktober, 2020 kl. 13:34

Nu råder total förvirring gällande hanteringen av coronapandemin i Sverige.

Å ena sidan häver man de särskilda rekommendationerna för 70+ och riskgrupper, och öppnar för större publik på idrotts- och kulturarrangemang. Å andra sidan skärper man reglera för nattklubbar. Se SVT.

Detta mot bakgrund av att smittspridningen låg på en stabilt låg nivå i drygt två månader under sommaren, och vi sett en tydlig ökning av smittspridningen sedan mitten av september. Detta inte bara i Sverige, vi ser liknade mönster i många andra länder. Det borde inte vara så svårt att dra slutsatsen att sommarlov och/eller sommarklimat minskade smittspridningen, och att det tilltagande vinterklimatet nu kan komma att förvärra situationen framöver och att det inte kommer bli bättre före jul (och troligtvis inte förrän våren är här).

Det må i och för sig vara rimligt att häva de särskilda rekommendationerna för 70+ och riskgrupper, eftersom de riskerar drabbas psykisk ohälsa p.g.a. isolering. Det är dock helt obegripligt att det görs just nu. Rimligare hade varit att göra det någon gång i juli när man såg att såväl smittspridning, belastning på vården och antal döda gått ner kraftigt. Möjligtvis 1 augusti för att vara säker på trenden, men nu när trenden vänt uppåt blir det märkligt.

Det är absolut inte läge att lätta några restriktioner för idrott/kultur nu. Som jag skrivit tidigare bör de tidigare restriktionerna ligga kvar minst året ut.

Det är bra att man inför hårdare restriktioner för nattklubbar, men det kommer för sent, man borde inte infört de lättnader man gjorde 8 oktober.

Jag är å ena sidan tacksam för att Sverige inte gjort någon drastisk s.k. lockdown som hade inskränkt individuell frihet och äventyrat grundläggande samhällsfunktioner. Det hade t.ex. inte varit bra att helt stänga ner grundskolan (inte för en sjukdom som mycket sällan drabbar barn).

Men å andra sidan tycker jag att betydligt mer hade kunnat göras – och fortfarande kan göras – för att med mildare åtgärder minska smittspridningen (och därmed belastning på sjukvården, allvarligt sjuka och dödsfall). Framförallt tycker jag att man kunde gjort bättre prognoser, haft bättre framförhållning och infört/avskaffat åtgärderna med bättre timing.

Man kan kanske hävda att det är lätt att vara efterklok och nu säga vad man borde gjort i våras. Men att regeringen och Folkhälsomyndigheten nu under hösten, när vi har halva facit i hand, fortfarande agerar så tafatt och godtyckligt är under all kritik.

Man kan fundera på varför Sverige, till skillnad från många andra länder, aldrig införde riktigt drastiska åtgärder. Handlar det om att vår Folkhälsomyndighet var kompetent och att vår regering var klok och hade is i magen? Eller handlar det snarare om att Folkhälsomyndigheten är inkompetent och styrs av prestige, och att regeringen är svag och handlingsförlamad?

Vi ser ju tydliga tecken på att regeringen är svag och handlingsförlamad på många andra områden, och så var det även före coronaepidemin. Det gäller t.ex. hanteringen av gängvåldet, migrationen och arbetsrätten. Man kan nog inte förvänta sig att denna regering ska vara särskilt handlingskraftig på andra områden heller, inte ens när det saknas en tydlig partipolitisk polarisering.

Jag antar att detta är vad man kan förvänta sig av en minoritetsregering bestående av två partier som inte alltid drar jämt, med formaliserat stöd av två andra partier (Januariöverenskommelsen) som på viktiga områden har en helt annan agenda än det största regeringspartiet, och dessutom beroende av ytterligare ett parti för att få majoritet i Riksdagen.

Detta bådar inte gott för Sverige. Jag hoppas att vi kan få till stånd en bättre regering efter nästa Riksdagsval om två år, och att inte alltför mycket skada orsakas före dess.

Coronanaivitet

söndag 18 oktober, 2020 kl. 19:18

Efter en jobbig vår var smittspridningen av coronavirus mycket låg under sommaren. Men nu börjar den stiga till oroväckande höga nivåer igen, i synnerhet i större städer som Stockholm och Uppsala.

Sin vana trogen misslyckades Folkhälsomyndigheten fullständigt med att förutspå detta. Trots att det inte krävdes så mycket fantasi för att oroa sig för vad avslutat sommarlov, återöppnade gymnasieskolor och höstklimat kan göra. Inte ens när siffrorna på ökad smittspridning både i Sverige och andra länder, enligt flera sätt att mäta, talade sitt tydliga språk hissades någon större varningsflagg.

Förutom det ständiga pladdret om att noga följa utvecklingen och ha beredskap för ytterligare åtgärder så gjordes i stort sett inget nytt för att begränsa smittspridningen. Tvärt om förespråkades att vissa restriktioner skulle mildras (t.ex. för publik vid kultur och idrott), vilket alltså innebär att man sänker ambitionsnivån i smittbekämpningen.

Efter diverse hattande fram och tillbaka blev det ingen mildring av restriktionerna för publik. Men till skillnad från i våras är gymnasieskolor och en del högskoleutbildning öppna som vanligt.

Med tanke på att klimatet blir kallare och att höstterminen är i full gång på grundskolor och gymnasieskolor kan man inte hoppas på att smittspridningen minskar av sig själv före jul. Att den minskade kraftigt i juni berodde troligtvis till stor del på varmare klimat och sommarlov. Och vi kan glömma att något vaccin kan rädda oss redan i år.

Tyvärr har regeringen nu missat möjligheten att med relativt milda åtgärder mota Olle i grind och dämpa denna andra våg innan den tog fart. Man borde agerat snabbt och resolut redan i början av september när man såg att smittspridningen tog fart. Nu måste vi antingen vidta hårdare åtgärder, eller riskera att sjukvården går på knäna och många dör, precis som i våras.

Jag är mycket besviken på både regeringen och Folkhälsomyndigheten. Jag hade hoppats på att de lärt sig något av vad som hände i Sverige och andra länder i våras. Och att de hade utnyttjat sommarens andrum för att i lugn och ro förbereda Sverige för hösten. Men det verkar som om man varken lärt sig eller förberett sig.

Några förslag på åtgärder:

  • Bedriv all vuxenutbildning på distans året ut (möjligtvis med undantag för vissa typer av praktisk utbildning som svårligen låter sig göras på distans).
  • Tydliggör att det inte blir några lättnader för kultur/idrott före årsskiftet.
  • Tillfälligt förbjuda all alkoholservering (men behåll Systembolaget öppet).
  • Tillfälligt stänga restauranger, caféer, pubar, barer och nattklubbar, med undantag för take-away och uteserveringar.
  • Tillfälligt sänka gränsen för inomhuspublik till 10 personer.
  • Tillfälligt stänga bibliotekslokaler (med undantag för skolbibliotek).
  • Inför krav på munskydd på kollektivtrafik och offentliga platser inomhus.

Bilbonusprotektionism

söndag 13 september, 2020 kl. 18:29

Enligt SVT:s granskning går större delen av klimatbonusen till tunga hybridbilar, främst SUV:ar som väger över 2 ton. Det råkar dessutom vara så att de flesta av bilarna är tillverkade av Volvo, vilket Sveriges finansminister applåderar.

Det marknadsfördes som en åtgärd för miljön och klimatet, men visade sig vara protektionism. Regeringen vill tydligen väldigt gärna vilja gynna ett kinesiskt bolag som råkar har en stor del av sin produktion i Sverige.

Om man ska ha bonus för nya bilar bör det endast gälla de som är bäst för miljön, t.ex. rena elbilar. Som den gamla supermiljöbilspremien. Men det är tveksamt om det behövs längre. Nog bättre att låta bli eftersom den här typen av styrmedel ofta skapar bieffekter och inte ger det resultat man förväntade sig.

Skrivkonsten är hotad

torsdag 27 augusti, 2020 kl. 20:58

För snart 10 år sedan befarade jag att skrivkonsten var hotad av den digitala utvecklingen, och påpekade att skolan har en mycket viktig roll att se till våra unga ändå lär sig skriva.

Nu verkar det som om mina farhågor har besannats. Många av de som föddes efter millinieskiftet, och nu börjar gå ut gymnasiet, har enligt både arbetsgivare och högskolelärare påtagliga svårigheter att uttrycka sig skriftligt.

Den digitala utvecklingen har fortgått ungefär som väntat, och skolan har inte tagit sitt ansvar. Det blir underkänt för svenska skolan!

Nu måste skolan skärpa sig. I både grundskolan och gymnasium måste det ställas krav på att eleverna regelbundet skriver längre texter med korrekt stavning, grammatik och struktur. Detta skall läras ut i svenskämnet, men bör övas regelbundet även i andra ämnen. Om eleverna ska skriva på dator bör de inledningsvis få använda program som inte hjälper till med stavning eller grammatik, så att de får öva på att få detta rätt själva.

Jag tror också att man bör vara restriktiv med att använda surfplattor i skolan. De kan möjligtvis vara användbara i förskolan och lågstadiet, men så fort eleverna lärt sig skriva bör man övergå till mer traditionella datorer med riktigt tangentbord för att underlätta skrivande. Man bör ganska tidigt i grundskolan lära ut hur man skriver effektivt på ett tangentbord (det som kallades maskinskrivning förr i tiden), och hur man använder en dator för att skriva längre texter.

Dessutom bör man i grundskolan lära ut hur man skriver läsligt med penna på papper. Inte nödvändigtvis för att skriva uppsatser eller andra längre texter, men det är trots allt viktigt att kunna skriva åtminstonde enstaka meningar med penna. Det finns nog också en pedagogisk poäng att öva på detta, även om man inte skulle ha något större behov av det efter skolan.

Förortsförtätning

lördag 27 juni, 2020 kl. 19:18

Jag bor sedan ett par år tillbaka i Stockholmsförorten Högdalen. Det är en gammal förort från 1950-talet, och byggdes alltså före miljonprogrammet.

Liksom de flesta andra förorter ser Högdalen mycket annorlunda ut än Stockholms innerstad. I innerstaden finns huvudsakligen stadsmässig bebyggelse i form av slutna kvarter och kommersiella lokaler (butiker, restauranger, caféer) i botten av bostadshusen är vanligt. I Högdalen finns det mest fristående bostadshus, och kommersiella lokaler är sällsynt.

Om man får tro prisläget på bostadsrätter föredrar de flesta att bo i Stockholms innerstad, men en förort som Högdalen har vissa fördelar. Det är mindre trafik, mindre buller, mindre trängsel, renare luft och närmare till grönområden och skogspartier.

De senaste 10-20 åren har man dock stegvis förtätat Högdalen genom att bygga nya bostadshus mitt bland befintlig bebyggelse. Detta skapar också behov att nya förskolor och annat, vilket också byggs. Denna process ser ut att fortsätta, det finns flera planer på ytterligare bebyggelse de närmsta åren.

De nya bostadshusen byggs på ett typiskt förortsmässigt sätt, inte sällan i form av punkthus med 8-12 våningar, och husen består uteslutande av bostäder. Stadsmässig bebyggelse är sällsynt och det finns ingen ambition att öka inslaget av det.

Detta riskerar på sikt att skapa det sämsta av två världar. Genom att man bygger förortsmässigt uppnår man inte fördelarna med stadsmässig bebyggelse. Samtidigt gör förtätningen att fördelarna gradvis minskar då det blir mer trängsel, trafik och buller, samt färre grönområden och skogspartier.

Resilienta företag

måndag 8 juni, 2020 kl. 19:30

Som jag skrivit tidigare lägger staten ner stora summor på korttidspermitteringar. Nu föreslår regeringen också ett omställningsstöd för företag som som drabbas av minst 30 procents minskad omsättning under mars och april i år.

Så vitt jag uppfattat så är det inget parti i Riksdagen som rakt av avfärdar detta förslag, oppositionspartierna vill göra i princip samma sak men lite annorlunda. Det är bara Vänsterpartiet som antyder en principiell invändning när de talar om att företag med kapitalstarka ägare inte borde få stödet.

Jag tycker att man bör ta ett steg tillbaka och fundera över varför det är så att många företag riskerar gå i konkurs om de drabbas av 50 procent minskad omsättning under två månader. Varför drivs företag med så små marginaler? Är det rimligt att staten måste gå in med stöd för att rädda en massa företag som drivs med för små marginaler?

När denna kris är över borde vi se till att långsiktigt bygga upp mer resilienta företag som klarar mer än en utebliven månads omsättning utan att gå i konkurs.

Den framlidna före detta finansministern Anne Wibble brukade tala om det önskvärda i att folk hade en årslön på banken för att kunna klara oförutsedda utgifter och inkomstbortfall. Det hade hon helt rätt i.

Men borde inte något liknande gälla före företag? Borde inte alla företag ha en årsomsättning i aktiekapital, eller åtminstonde ett par månadsomsättningar?

Kravet på aktiekapital brukade vara 50 000 kr, men sänktes nyligen till 25 000 kr för privata bolag. Publika bolag måste ha 500 000 kr i aktiekapital.

Stödet förutsätter en årsomsättning på minst 250 000 kr, så ett aktiekapital på 25 000 kr är bara lite drygt en månads omsättning. Och de flesta bolag (även privata) torde ha betydligt högre omsättning än så.

Kanske borde kravet på aktiekapital vara en halv årsomsättning, och minst 25 000 kr? Med viss eftersläpning så att företag som växer hinner öka aktiekapitalet. Eller införa någon form av omsättningsrelation i kravet på kontrollbalansräkning enligt 25 kap 13 § Aktiebolagslagen.

Coronabekämpning

lördag 4 april, 2020 kl. 19:39

Utvecklingen av COVID-19-epidemin i Sverige ser inte bra ut, och det är mycket möjligt att vi inom kort behöver vidta fler åtgärder för att begränsa smittspridningen.

Jag är glad att Sverige inte har genomfört någon drakonisk lockdown som många andra länder gjort, det kan inte vara rätt att införa en fascistisk polisstat och äventyra både demokrati och ekonomi.

Hur bör man då resonera kring åtgärder? De ska vara rimligt effektiva, och ha så långa biverkningar som möjligt. Vi måste i möjligaste mån minimera inskränkningar i personlig frihet och integritet för hela befolkningen, och säkerställa att samhällsviktiga funktioner som sjukvård, läkemedel, livsmedel, el och annan infrastruktur fortfarande fungerar. Att ekonomin, företag och jobb drabbas av minskad efterfrågan på en rad varor och tjänster får vi nog acceptera i viss mån under en begränsad tid.

Jag har svårt att acceptera ett allmänt utegångsförbud. Dels har jag svårt att se hur effektivt det är, då smittspridningen inte är så stor utomhus om man inte medvetet träffar folk. Dessutom innebär det en omfattande frihetsinskränkning, och om det ska efterlevas i längden hamnar vi i en fascistisk polisstat.

Men vi kan göra mer för att skydda 70+are och andra riskgrupper. Staten kan garantera och finansiera hemleverans av livsmedel och läkemedel till hushåll där det bor 70+ och andra riskgrupper som går att identifiera.

En annan åtgärd skulle kunna vara att tillfälligt dra in alla utskänkningstillstånd för alkohol, vilket torde minska besök på barer/pubar/restauranger avsevärt (utan att införa några förbud som direkt riktar sig mot privatpersoner). Samtidigt Systembolaget ha öppet som vanligt, och deras hemleveranskapacitet skalas upp efter behov.

Se tidigare inlägg.

Coronaprognoshaveri

lördag 4 april, 2020 kl. 17:36

Fram till 10 mars ansåg Folkhälsomyndigheten att risken för inhemsk spridning av COVID-19 var låg, då gjorde man en kovändning och uppgraderade plötsligt risken till mycket hög.

Den 27 februari testades en person positivt i Göteborg, och det visade sig att vederbörande två dagar tidigare hade flugit från Milano till Arlanda och sedan åkt tåg från Stockholm till Göteborg. Man bedömde att vederbörande var smittsam under resan. Se artikel i Göteborgs-Posten.

Trots att man hade 7 konstaterat smittade i Sverige (varav ovanstående var en) vidhöll Folkhälsomyndigheten den 27 februari att risken för inhemsk spridning fortsatt var låg.

Detta framstår som väldigt naivt. Man påstår att man smittspårat, men hur tror man att man med någon rimlig säkerhet kan utesluta att man inte missat någon som kan ha blivit smittad i detta fall. Vi talar alltså om en person som flugit till Arlanda, sedan tagit sig till Stockholm C, åkt tåg till Göteborg och sedan tagit sig till sitt hem i Göteborg och sedan till ett sjukhus i Göteborg.

Det är ett prognoshaveri utan like. Med en dåres envishet hävdade Folkhälsomyndigheten att risken var låg ända till att den inhemska smittspridningen var ett uppenbart faktum den 10 mars.

Det är ju inte så svårt att hävda att risken för något som redan har hänt är mycket hög. Lite som att stå vid en vägkorsning och envetet häva att risken för en trafikolycka där är låg ända tills man ser två bilar krocka och då plötsligt säga att risken är mycket hög. Eller att SMHI skulle hävda att det blir soligt fram tills att det börjar regna.

Detta är inte bara en akademisk fråga. Denna riskbedömning låg till grund för de åtgärder som Folkhälsomyndigheten, regeringen och andra aktörer (inklusive privata arbetsgivare som t.ex. Spotify) vidtagit. Fram till 10 mars hade man i stort sett inte vidtagit några åtgärder alls i Sverige, nästan alla de åtgärder som vi har idag inleddes först 11 mars.

Folkhälsomyndigheten borde ha klassat upp risken för inhemsk spridning redan 27 februari (om inte tidigare), och de åtgärder som vi har idag borde ha vidtagits då. 12 dagar kan ha stor betydelse när det gäller att hejda en epidemi.

Coronaekonomi

söndag 22 mars, 2020 kl. 22:35

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av coronavirusepidemin (COVID-19) och av de åtgärder som sätts in för att dämpa smittspridningen, se artikel hos regeringen.

Vissa av åtgärderna är rimliga och bra, som att staten tillfälligt tar över ansvaret för sjuklönen och avskaffar karensavdraget. Det är dock viktigt att dessa åtgärder är just tillfälliga och återställs när risken för smittspridning har minskat.

Andra åtgärder är mer tveksamma, och vissa tror jag är direkt skadliga. Jag tänkte här skjuta in mig på korttidspermittering. Jag har tidigare kritiserat det bakomliggande förslaget om korttidsarbete. Problemet är att nödvändig och önskvärd strukturomvandling bromsas. Och jag tror att precis samma sak gäller nu, och att förslaget är precis lika dåligt nu.

Åtgärder mot smittspridningen, och folks ändrade beteende för att undvika smittspridningen, leder till att ekonomin påverkas. Efterfrågan på vissa varor och tjänster minskar kraftigt, t.ex. resor och nöjesaktiviteter som innebär att många människor samlas. Efterfrågan på andra varor och tjänster kommer istället att öka, t.ex. verktyg för att kunna jobba på distans och tjänster för hemleveranser. Trenden med ökande e-handel och att fysiska butiker slås ut kommer att snabbas på. Streamingtjänster för film och musik lär öka på bekostnad av biografer och konserter. I vissa fall kommer efterfrågan att återställas när smittspridningen upphört, i andra fall blir det en permanent förändring. En sådan permanent förändring (s.k. strukturomvandling) är inte nödvändigtvis av ondo, och staten bör inte motverka den.

Ett konkret exempel som jag själv just stött på är hemleverans av livsmedel. Jag försökte just pröva detta, men blev snabbt avskräckt av att tjänsterna var överbelastade med leveranstider på runt en vecka. Här finns alltså möjligheter att expandera en verksamhet och nyanställa personal. Om det lyckas så är det den bästa boten mot de ekonomiska problemen i epidemins kölvatten. Men regeringens förslag om korttidspermittering riskerar motverka detta, då sysslolös arbetskraft låses in i företag som går dåligt, istället för att frigöras och kunna anställas av nya och expanderande företag.

Om man vill hålla uppe den ekonomiska aktiviteten är det inte särskilt lyckat att låta folk vara kvar sysslolösa på företag som för närvarande inte producerar något som efterfrågas. Istället bör man göra det enklare att starta nya företag, och att expandera befintliga.

Troligtvis var Sverige, och många andra länder, på väg in i en lågkonjunktur redan innan coronavirusepidemin slog till. Epidemin snabbar upp och fördjupar konjunkturnedgången (hur mycket återstår att se), men en lågkonjunktur hade vi fått ändå förr eller senare. En lågkonjunktur kan vara jobbig, men har positiva långsiktiga effekter genom att utslagning av olönsamma företag snabbas på och att möjligheter för nya företag förbättras. Statens insatser bör fokuseras på att hjälpa folk som blir arbetslösa att hitta nya jobb och att kunna försörja sig i väntan på det, inte att hålla krisande företag under armarna. Det gäller nu likväl som under en “vanlig” lågkonjunktur.

Jag är inte alltför orolig för den påverkan på efterfrågan som epidemin, och åtgärder för att hantera den, har.

Men jag är desto mer orolig för att företag hindras från att producera (eller leverera) sådant som faktiskt efterfrågas. Här kan det krävas politiska åtgärder, och inte minst att man noga överväger smittskyddsåtgärder som förvärrar kan förvärra detta. Det är till exempel mycket viktigt att begränsningar av resor och stängda gränser inte tillåts påverka handeln med varor (i synnerhet inte inom EU/EES). Stängning av grundskolor, som flera andra länder infört och Sverige överväger, lär tvinga friska personer att stanna hemma från jobbet för att ta hand om sina friska barn, det är inte bra.

Mest orolig är jag för att samhällsviktig verksamhet kan påverkas, som sjukvård, äldreomsorg, el, vatten, avlopp, fjärrvärme, sophämtning och produktion/distribution av livsmedel. Och allt annat som krävs för att dessa verksamheter ska fungera, t.ex. produktion/distribution av läkemedel och medicinsk utrustning. Det är också av yttersta vikt att forskning och utveckling av vaccin och effektivare behandlingar av COVID-19 inte hindras, utan ges högsta prioritet.