Offentlighetsprincipen, integriteten och hotet från lillebror
Den svenska offentlighetsprincipen innebär i dagens samhälle med Internet och kraftfulla sökmotorer ett hot mot den personliga integriteten.
I ett nödrop på DN Debatt berättar Datainspektionens generaldirektör att vem som helst på en webbplats anonymt för en mindre kostnad kan ta reda på folks personummer, namn, adress, civilstånd, eventuella betalningsanmärkningar, kreditvärdighet, inkomst, och lite annat. Han hävdar att Kreditupplysningslagen (och Personuppgiftslagen) är satt ur spel p.g.a. yttrandefriheten på Internet.
Jag tror dock att grundproblemet inte är att någon webbplats tillhandahåller dessa uppgifter, och varken Kreditupplysningslagen eller Personuppgiftslagen är lösningen. Kreditupplysningslagen är tandlös. Personuppgiftslagen är så generell och långtgående att den skapar fler problem än den löser och den hotar yttrandefriheten.
Grundproblemet är att vem som helst kan få ut grunduppgifterna från våra myndigheter. Lösningen är att inskränka offentlighetsprincipen så att man inte utan vidare kan få ut personliga uppgifter från myndigheterna, varken folkbokföringen, taxerade inkomster, betalningsanmärkningar eller några andra personuppgifter bör vara offentliga. Däremot är det viktigt att grunderna i offentlighetsprincipen behålls och att alla icke-personanknytna handlignar fortfarande är offentliga.
Dock bör man fortfarande kunna få ut myndigheternas uppgifter om sig själv, givet att man kan styrka sin identitet.
Det finns fall där någon har legitima skäl att få ut vissa personuppgifter från myndigheter om andra, t.ex. arbetsgivare om en kandidat för anställning eller långivare om låntagare (kreditupplysning). Lösningen är att göra det möjligt att ge fullmakt åt någon att få ut vissa uppgifter. Alternativt någon mekanism som gör att att man själv kan begära ut sina egna uppgifter och lämna över dem i en form vars äkthet kan kontrolleras, det kan t.ex. göras med digitala signaturer (ett sådant system finns redan för högskolebetyg).
Då får den enskilde full kontroll över myndigheters personuppgifter. Därmed borde både Kreditupplysningslagen och Personuppgiftslagen kunna avskaffas.
Detta löser förvisso inte alla integritetsproblem, det finns en hel del potentiellt känslig information ute på Internet som inte hanteras av myndigheter. Och hotet från storerbror, att myndigheterna missbrukar personuppgifterna, kvarstår. Men jag tror att många problem löses på detta sätt.
lördag 16 december, 2006 kl. 18:35
[…] Se tidigare inlägg om offentlighetsprincipen. […]
torsdag 22 mars, 2007 kl. 21:51
[…] Se tidigare inlägg. […]
söndag 1 februari, 2009 kl. 12:41
[…] om man inte har uttryckligt tillstånd från personen som uppgifterna rör, vilket jag skrivit om här. Men Sjöstrands förslag är mycket bättre än dagens […]
söndag 6 september, 2009 kl. 17:23
[…] Se tidigare inlägg. […]
söndag 5 januari, 2014 kl. 23:17
[…] finns fler skäl, som personlig integritet, och jag skulle vilja gå ännu längre, men detta vore ett steg i rätt […]
söndag 2 februari, 2014 kl. 22:54
[…] jag skrivit tidigare så menar jag att Internet har gjort det nödvändigt att tänka om vad gäller […]
torsdag 24 juli, 2014 kl. 22:19
[…] Detta godtyckliga och långsökta tillämpning är ännu ett argument för att Personuppgiftslagen är ett hot mot yttrandefriheten och borde avskaffas. Se tidigare inlägg. […]
fredag 25 juli, 2014 kl. 16:08
[…] Om det inte går att få kreditupplysningsbolagen att lösa detta på ett konstruktivt sätt så borde man överväga att låta en statlig myndighet ta över kreditupplysningsbolagens roll. Se tidigare inlägg. […]