Politiska uppgörelser

Socialdemokraterna vill göra upp med regeringen om skolpolitiken, se artikel på DN Debatt.

Syftet med den typen av breda blocköverskridande politiska uppgörelser som socialdemokraterna efterlyser är långsiktig stabilitet, oavsett hur det går i nästa val så ligger reglerna fast. Då en stor majoritet av partierna kommit överens så blir det i praktiken omöjligt för väljarna att rösta på en annorlunda politik. Fördelen med detta är just stabiliteten, man slipper risken att reglerna ändras vart fjärde år. Nackdelen är att demokratin urholkas, väljarna har inget att säga till om. Om man gör upp på detta sätt på alla områden så blir det nästan helt meningslöst att rösta och demokratin hotas.

Det kan naturligtvis skapa problem att regler ändras vart fjärde år. Men det är så det måste fungera i en demokrati, och alternativet är mycket värre. Det är ett pris som på de allra flesta områden är väl värt att betala.

Det finns ett fåtal områden där stabiliteten är så viktig att breda blocköverskridande politiska uppgörelser är motiverade. Det viktigaste är konstitutionella frågor om statsskick, mandatperiodens längd o.s.v. I övrigt ser jag två områden, penningpoilitiken och Riksbankens ställning, samt pensionssystemet.

Stabiliteten i skolpolitiken är inte så viktig att en bred uppgörelse är motiverad, och därför gör regeringen helt rätt i att avvisa Sahlins invit.

Inte heller i energipolitiken, där en bred uppgörelse ofta efterlyses, är stabiliteten viktig nog för detta.

(Att ett antal partier som tänker sig regera tillsammans inför ett val gör upp i många frågor, så som Alliansen gjorde inför valet 2006, är något helt annat.)