Mikael Ståldal

Den s.k. IPRED-lagen (som är inspirerad av EU-direktivet IPRED1, lntellectual Property Rights Enforcement Directive, 2004/48/EG) är just nu mycket omdebatterad.

Lagförslaget går i huvudsak ut på att upphovsrättsinnehavare (liksom innehavare av andra immateriella rättigheter så som patent eller varumärken) som misstänker att någon okänd person som har en viss IP-adress olovligt fildelar dennes verk på Internet kan gå till domstol och begära att Internetleverantören avslöjar vilken person som sitter bakom denna IP-adress. Upphovsrättsinnehavaren kan sen kräva skadestånd av den påstådda fildelaren och genomdriva detta i en civilrättslig domstolsprocess. Om fildelaren förlorar en sådan domstolsprocess så tvingas han utöver skadeståndet även betala upphovsrättsinnehavaren rättegångskostnader, som för en privatperson kan bli tämligen dyrt.

Man kan därför anta att många privatpersoner som krävs på skadestånd frivilligt betalar detta för att inte riskera att dessutom tvingas betala dyra rättegångskostnader, även om de anser att skadeståndskravet är grundlöst eller orimligt högt.

Detta är problematiskt av två skäl.

För det första är det integritetskränkande att privatpersoner eller privata företag kan få ut information om min IP-adress, information som idag på goda grunder är sekretessbelagd och inte ens polisen kan få ut utan vidare.

För det andra så riskerar rättssäkerheten för de som anklagas för olovlig fildelning urholkas.

I civilrättsliga domstolstvister är det vanligtvis så att det finns ett uttryckligt avtal mellan två parter, och båda parter medger att detta avtal finns. Tvisten rör hur avtalet ska tolkas, eller i vissa fall om det är giltigt.

När det gäller fildelning så finns det inget sådant avtal över huvud taget, och den som anklagas för fildelning kanske helt förnekar att han har med saken att göra. Att i sådana fall driva en civilrättslig domstolsprocess är olämpligt eftersom det riskerar urholka rättssäkerheten.

Att ändra lagen i syfte att det ska blir fler civlirättsliga domstolsprocesser kring upphovsrätt är därför en dålig idé.

Istället bör detta drivas som en straffrättslig domstolsprocess med rättighetsinnehavaren som målsägare och den som anklagas för fildelning som tilltalad för upphovsrättsbrott. I en sådan process finns det möjlighet för rättighetsinnehavaren att kräva skadestånd.

Jag kan tänka mig att man ger möjlighet för polis och/eller åklagare att få ut personen bakom IP-adresser på de villkor som anges i lagförslaget. Då blir det så att upphovsrättsinnehavaren gör en polisanmälan, polisen/åklagare begär ut IP-adressen, utreder fallet och driver det till en straffrättslig domstolsprocess med upphovsrättsinnehavaren som målsägare. Detta går i princip att göra redan idag, men utan att kunna få ut personen bakom IP-adressen kan det vara svårt att veta/bevisa vem som fildelat.

Lagförslaget innehåller dessutom att domstolarna ges möjlighet att ålägga den som har begått ett intrång att bekosta lämpliga åtgärder för att sprida information om dom i målet, exempelvis kostnader för att publicera den i en tidning. Detta är helt bisarrt och bör avvisas kraftfullt. Man jämför med motsvarande bestämmelser kring ärekränkning/förtal, men den jämförelsen är helt felaktig då den rättighetsinnehavare som drabbas av olovlig fildelning på sin höjd lider ekonomisk skada och inte på långa vägar blir kränkt på samma sätt som man blir av ärekränkning.

Det här inlägget publicerades torsdag 13 november, 2008 kl. 22:23 i Immaterialrätt, Integritet. Du kan följa kommentarer genom RSS 2.0. Såväl kommentarer som pingar är avstängda just nu.