Klimatfascister och andra som oroar sig för klimatet

Diane Francis skriver en skrämmande debattartikel i Expressen som förespråkar en ettbarnspolitik enligt kinesisk modell på global nivå för att rädda klimatet. Detta är naturligtvis helt förkastligt och artikeln visar tydliga drag av den antihumanism som präglar de fascistoida delarna av miljörörelsen. Detta kan man se genom att Francis verkar vara mer oroad för “jordens övriga djur, växtlighet, naturtillgångar, hav, odlingsbar mark, vattentillgångar och atmosfär” än för oss människor.

På detta ger Mattias Svensson en bra replik som jag instämmer i. Man skulle mot Mattias resonemang kunna invända att det i Sverige skulle räcka långt med att bara dra in välfärdsförmåner (barnbidrag, föräldrapenning, subventionerad dagisplats) för barn utöver det fösta. Men det skulle inte fungera i de länder där befolkningen växer snabbast idag, för där finns det knappt några välfärdsförmåner att dra in. I dessa länder skulle de otäcka repressiva åtgärder som Mattias nämner krävas. Dessutom är det rätt vanligt att både män och kvinnor skaffar flera barn med olika partners, varför det skulle bli stökigt att upprätthålla en ettbarnsbegränsning. I praktiken skulle det huvudsakligen drabba kvinnor medan män förblir fria att skaffa flera barn med olika kvinnor.

Johan Ingerö har också reagerat på sin blogg. Jag tycker dock att han går några steg för långt. Johan hävdar att Per Holmgren har anslutit sig till uppfattningen att staten ska “begränsa” befolkningen, och hänvisar till detta inslag.

Per Holmgren är förvisso oroad över befolkningsökningen och vill göra något åt den, men han förespråkar inga repressiva åtgärder. Han talar om fattigdomsbekämpning, demokratisering, höjd utbildningsnivå och jämställdhet. Man skulle kunna lägga till att preventivmedel och säkra (frivilliga!) aborter måste vara tillåtet och tillgängligt. Jag ser inget förkastligt i detta, tvärt om så är det saker som man mycket väl kan förespråka och motivera av helt andra skäl än befolkningen. Möjligtvis så kan Per Holmgrens överdrivna fokusering på befolkningsfrågan göra att andra blir inspirerade att förespråka repressiva åtgärder.

(Däremot så håller jag med Mattias och Johan att Per Holmgrens inställning till demokrati är oroande och förkastlig.)

Vidare så invänder Johan när Mattias skriver “De allra flesta som engagerar sig för ett bättre klimat är inte ett dugg intresserade av diktatur eller planekonomi.” och skriver om hur hemska “gröna” och “miljöaktivister” är. Här slarvar Johan med definitionerna. Det som Johan hävdar må vara sant om man bara betraktar de som sympatiserar med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och/eller den radikala miljörörelsen (i form av Greenpeace, Jordens Vänner och liknande). Men det är fler än så som engagerar sig för ett bättre klimat, och de förtjänar inte att dras över samma kam.