Företag som stämmer stater

Kew Nordqvist (MP) och Carl Schlyter (MP) är oroliga för att handelsavtalet TTIP mellan EU och USA ska leda till att “amerikanska företag kan stämma europeiska länder om de till exempel skärper miljölagstiftningen”.

Maria Rankka och Annette Magnusson från Stockholms Handelskammare försöker lugna oroade genom att försäkra att “moderna företag arbetar målmedvetet för att undvika rättsprocesser”. Detta är mer än lovligt naivt. Det är inte dessa moderna företag som är problemet.

Det finns dessvärre en hel del stora och starka bakåtsträvande företag som tycks ha som bärande del av sin affärsplan att stämma andra aktörer. De stämmer oftast andra företag, men de skulle knappast tveka att stämma stater ifall den möjligheten står till buds. Dessa företag finns i ett flertal branscher, t.ex. IT/telekom där företag i USA stämmer varandra hej vilt för patentintrång (Oracles stämning av Google kan tjäna som exempel).

(Ska man tro denna debattartikel så bör företag tydligen ha lobbying som bärande del av sin affärsplan.)

Christofer Fjellner (M) försvarar TTIP och anklagar miljöpartisterna för konspirationsteorier. Men Fjellner gör det lite för enkelt för sig. Det räcker inte med att övertyga om att denna tvistlösningsdel av TTIP troligtvis är harmlös, han behöver övertyga om att den är viktig också, och det lyckas han inte alls med.

Jag är en varm förespråkare för kapitalism och marknadsekonomi, och ser privata företag som ett naturligt, nödvändigt och i många avseenden positivt inslag i samhället. Och jag har inga problem med att privata företag agerar i flera länder. Men man är farligt ute om man betraktar företag och stater som likvärdiga aktörer. Företag är underställda staterna och har att rätta sig efter de lagar som staterna stiftar, och så bör det förbli.

Jag har lite svårt att förstå varför dessa tvistlösningsprocesser mellan företag och stater är så viktiga. Om vi inte har detta så får vi automatiskt ett marknadsbaserat system där länder som konsekvent gör livet surt för företag går minst om utländska investeringar, eftersom företag då inte vill ha med dessa länder att göra. Det skapar i sin tur incitament för länder att inte göra livet surt för företag. Det är lite märkligt att personer som Christofer Fjellner och Maria Rankka (som åtminstone tidigare har gjort sig kända för att vara starka förespråkare för kapitalism och marknadsekonomi) inte tror på marknadskrafterna i detta fall.

Det är nog bra att ha regler som skyddar företag som investerar i andra länder från att bli utsatta för godtycklig konfiskation, nationalisering eller liknande ingrepp som uttryckligen riktas mot ett enskilt specifikt företag. Men så vitt jag förstått är detta främst ett problem i mindre utvecklade länder med svag demokratisk tradition. Jag har svårt att tro att detta är något signifikant problem i USA eller något EU-land idag.

Sen finns det naturligtvis poänger med att ha harmoniserade regler på t.ex. miljöområdet. Men så länge det inte finns någon övernationell demokratisk institution så bör detta ske genom avtal mellan stater (där hela EU möjligtvis kan agera som en stat) utan möjlighet för företag att direkt driva rättsprocesser mot stater gällande dessa regler. En sådan övernationell demokratisk institution finns inom EU i form av Europaparlamentet, men något motsvarande finns inte mellan EU och USA.

Att nu ge amerikanska företag utökande möjligheter att stämma europeiska stater förefaller inte särskilt genomtänkt. Dels så finns det inget problem idag som behöver lösas, dels så riskerar den föreslagna “lösningen” ge allvarliga biverkningar. Alltså bör denna del helt lyftas ur TTIP.

Så det verkar som om miljöpartisterna har en viktig poäng. Fast deras tredje exempel om ett holländskt företag som stämde Slovakien är tveksamt då det troligtvis regleras av befintliga EU-regler som inte påverkas av TTIP. Och dessa EU-regler är förhoppningsvis stiftade i demokratisk ordning av Europaparlamentet (där Schlyter är ledamot). Deras trovärdighet minskar en smula genom att de tar upp detta fall som huvudargument i sin slutreplik.