Farväl Alliansen

Mikael Ståldal

Efter valresultatet så har statsminister Fredrik Reinfeldt meddelat sin avgång och Sverige ser ut att få en rödgrön regering ledd av Stefan Löfven (s).

Sannolikt innebär detta att den borgerliga alliansen mellan Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna kommer att upplösas, tio år efter den bildades.

Jag jobbade som politisk sekreterare på Folkpartiets riksdagskansli 2004-2006, och var med om Alliansens uppbyggnad inför valet 2006. Sen röstade jag på Folkpartiet (och därmed Alliansen) 2006 och 2010.

Det ångrar jag inte. Tvärt om så har de gångna åtta årens borgerliga regering varit bra för Sverige, den har genomfört många bra beslut, varav många troligtvis och förhoppningsvis kommer att bestå även framöver.

Det finns naturligtvis saker som jag är missnöjd med, inte minst utbyggnad av massövervakning genom datalagring och FRA. Men om man jämför med det realistiska alternativet, nämligen en fortsatt socialdemokratisk regering med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och Göran Persson (s) som statsminister några år till, så skulle få av dessa saker gjorts signifikant bättre.

Det finns många saker jag är mycket nöjd med, som skulle gjorts sämre eller inte alls av en socialdemokratisk regering:

Men i år så kände jag att Alliansen var färdig med sitt projekt och inte hade så mycket nytt att komma med. Samtidigt hade Socialdemokraterna skaffat sig en seriös partiledare och i praktiken accepterat mycket av Alliansens politik. Det kändes inte längre som det spelade så stor roll om man röstade på Alliansen eller på Socialdemokraterna.

Jag kände också att det saknas något, att det finns många politiska frågor som få av de etablerade partierna har något bra svar på. Frågor som inte alltid passar in på den traditionella vänster-höger-skalan. Det handlar om den framväxande massövervakningen, om immaterialrätten (upphovsrätt och patent), om Internet och dess omfattande påverkan på hela samhället, om globaliseringen, om automatiseringens påverkan på arbetsmarknaden.

Valresultatet visar tydligt att många väljare i likhet med mig känner att något saknas.

Jag kan dock inte se att Feministiskt Initiativ har svaret. Jag tycker att de precis som de etablerade partierna missar det verkligt betydelsefulla, och dessutom fastnat i en förlegad socialistisk politik. Till skillnad från en del andra så anser jag inte att jämställdhet mellan kvinnor och män är den enskilt största utmaningen som Sverige står inför.

Sverigedemokraterna tror i sin enfald att invandring är roten till allt ont, och minskad invandring är lösningen på alla problem. De har förvisso korrekt identifierat att en stor invandring skapar vissa problem, som de etablerade partierna inte alltid talar klarspråk om. Men de missar helt alla de positiva sidorna av invandring, och möjligheterna att lösa dessa problem utan att begränsa invandringen. De misslyckas helt med att se skillnaden mellan huvudsakligen oproblematisk arbetskraftsinvandring och ibland svårhanterad flyktinginvandring. De är fast i ett förlegat nationalistiskt tänkande som inte leder oss framåt.

Det går alltså bra att avfärda Sverigedemokraterna utan att beakta deras bruna historia och att många av deras företrädare häver ur sig rasistiska uttalanden.

Sverige behöver ett nytt parti i riksdagen som tar dessa frågor på allvar. Jag kommer arbeta för att Sverige tionde största parti Piratpartiet blir detta parti och kommer in i riksdagen 2018.