Carl Cederström skriver på DN Debatt om att betoning av individens ansvar riskerar hämma nödvändig samhällskritik.

Cederström har en poäng så till vida att olika människor har olika förutsättningar att lyckas i livet som beror på var och i vilket sammanhang de föds och växa upp. Alltför stora sådana skillnader bör kritiseras och föranleda politiska åtgärder.

Det är också lätt att instämma i kritiken av en del av de avskräckande exempel han tar upp, t.ex. offentligt finansierade privata jobbcoacher med kvasivetenskapliga metoder.

Jag läste artikeln Beredda på det värsta i senaste Neo (ej på webben).

Det framgår att konsekvenserna av ett omfattande strömavbrott, säg hela Stockholm, riskerar bli väldigt allvarliga efter bara några timmar. Något sådant omfattande och långvarigt strömavbrott har vi inte haft i Sverige sedan julhelgen 1983, och vi har blivit betydligt mer beroende av el och därigenom sårbara sedan dess.

Jag är kassör och styreleledamot i en icke-allmännyttig ideell förening som bedriver ekonomisk verksamhet.

En sådan förening beskattas ungefär som ett aktiebolag, vi betalar moms och inkomstsskatt (motsvarande bolagsskatt).

Vi är flera som driver verksamheten tillsammans, och vi har inte som ambition att ta ut någon vinst från verksamheten, det är själva verksamheten som är poängen. Därför tyckte vi att icke-allmännyttig ideell förening var en lämpligare organisationsform än handelsbolag eller aktiebolag. Vissa saker blir enklare, och vi tydliggör verksamheten inte syftar till att generera vinst åt huvudmännen.