WTO:s förhandlingar i den s.k. Doharundan har nyligen strandat, efter fem års förhandlingar. Lotta Fogde skriver i DN att det är orealistiskt att det går att få fart på förhandlingarna igen, och att man istället borde pröva nya grepp. Hon föreslår mindre omfattande förhandlingar, och bilaterala förhandlingar.

Det är helt klart att lägga de allomfattande multialterala handelsrundorna på is. Men alternativet behöver inte bara vara bilaterala förhandlingar, det finns ytterligare ett alternativ värt att pröva. Nämligen unilateral frihandelspolitik. Det innebär att ett land (eller block av länder som EU) monterar ner sina handelshinder mot omvärden utan att kräva att andra gör detsamma. Man ska naturligtvis välkommna och uppmuntra andra att också monterar ner sina handelshinder, men inte ställa det som krav för att själv göra det.

Efter att ha läst Tobias Smedbergs kommentar på det förra inlägget så slog det mig att Masoud Kamalis begrepp “strukturell/institutionell diskriminering” faktist tillför något väsentligt, om man är socialist.

Jag förnekar inte att det förekommer diskriminering av invandrare på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden. Men jag tror inte på någon “etisk maktordning”, och jag tycker inte att begreppet “strukturell/institutionell diskriminering” tillför något, det leder inte till någon lösning.

Att invandrare har svårt att få jobb och bostad beror huvudsakligen på att arbets- och bostadsmarknaderna i Sverige fungerar dåligt p.g.a. för mycket regleringar. Dessa regleringar drabbar både svenskar och invandrare, men de har en tendens att drabba invandrare hårdare. Det beror huvudsakligen på att regleringarna har gjort det dyrt och riskfyllt att anställa eller hyra ut bostad till en “olämplig” person, och då blir arbetsgivare och hyresvärdar obenägna att ta risker. Och för en svensk arbetsgivare/hyresvärd framstår det, helt naturligt, mer riskabelt att anställa/hyra ut till en invandarare än en svensk eftersom man har lättare att bedömma en person som är mer lik en själv.

Regeringens integrationsutredare Masoud Kamali skriver på DN Debatt idag att Integrationsverket och övriga myndigheter som sysslar med integration bör läggas ner.

Jag delar inte Kamalis grundläggande analys om den “strukturella/institutionella diskrimineringen”, som han nämner flera gånger i debattartikeln. Den analysen verkar vara som ett axiom för Kamali, och har inte bevisats. Man kan säga att den integrationspolitik som Kamali förtjänstfullt sågar utgör en form av diskriminering, och flyktingar som (ännu) inte fått permanent uppehållstillstånd behandlas ibland märkligt. Men det räcker inte för att måla ut hela svenska samhället som diskriminerande.

Sen avregleringen av elmarknaden 1996 har elpriserna stigit markant för både hushåll och industri. För hushållen har priset stigit med ca 40 öre/kWh, en ökning med drygt 50 procent på tio år. För industrin har priset stigit med 10 öre/kWh, en 30 procentig ökning. Under samma period har KPI stigit med cirka 10 procent.

En viktig orsak att elen blivit dyrare för hushållen är att elskatten har höjts från 9,7 öre/kWh 1996 till 26,1 öre/kWh idag. Detta är en del av den s.k. gröna skatteväxlingen. Det är en ökning med 169 procent på tio år. Om elskatten endast hade indexreglerats (d.v.s. höjts i takt med KPI) så hade den varit 10,7 öre/kWh idag. På elskatten läggs också 25-procentig moms.

Kommissionen mot oljeberoende har släppt sin slutrapport På väg mot ett oljefritt Sverige som siktar på att Sverige ska “bryta sitt oljeberoende” till 2020.

En del frågar sig varför man fokuserar så hårt på just oljan, och inte tar ett större grepp med alla fossila bränslen, d.v.s. även naturgas och stenkol/brunkol. Sverige använder i dagsläget väldigt lite naturgas. Det används en del kol, men huvudsakligen i industrin, och där troligtvis ofta i processer där det är svårt att ersätta med något annat, t.ex. i masugnar för att utvinna järn. Användningen av kol för produktion av värme eller el är dessbättre liten i Sverige.

Samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin skriver på DN Debatt om hur regeringen vill förbättra elmarknaden.

Den svenska elmarknaden avreglerades för tio år sedan, 1996. Socialdemokraterna har styrt Sverige sedan 1994, och är alltså ensamt ansvariga för hur den svenska elmarknaden fungerar. Man kan fråga sig varför den socialdemokratiska regeringen inte redan vidtagit de åtgärder som Mona Sahlin nu aviserar.

Mona Sahlin konstarerar, helt riktigt, att den svenska elmarknaden präglas av ett oligopol av de “tre drakarna” Vattenfall, Fortum och E.ON (f.d. Sydkraft), och att detta oligopol bildades genom uppköp och fusioner under perioden 1996-2004. Varför lät den socialdemokratiska regeringen detta ske utan att ingripa?