Regeringen har beslutat att de statliga AP-fonderna ska agera mot bonusar i de företag där de är ägare, se artikel i Dagens Industri.

Det är väldigt illa att regeringen fattat detta beslut, och jag hoppas att de borgerliga riksdagsledamöter som nu protesterar når framgång och får regeringen att ändra sig.

Problemet med detta är inte att man agerar mot just bonusar, det är tämligen oviktigt i sammanhanget. Det stora problemet är att en borgerlig regering skapar ett prejudikat som säger att det är helt OK att regeringen ger det statliga AP-fonderna direktiv att politisera sin ägarstyrning. Det är illa eftersom det gör det mycket lättare för en framtida regering att låta AP-fonderna styra på helt andra sätt.

Läkemedelsverket har beslutat att receptfria värktabletter samt vissa laxermedel ska vara receptbelagda i större förpackningsstorlekar. Se pressmeddelande.

Läkemedelsverket sysslar med ett häpnadsväckande dumt förmynderi. De motiverar sitt beslut med att tonåringar överdoserar Alvedon (eller andra värktabletter med paracetamol) och blir förgiftade. Men detta lär knappast hjälpa eftersom det inte finns något som hindrar tonåringar från att köpa flera mindre paket Alvedon på samma gång.

Ännu märkligare är det att man gör samma sak med värktabletter med acetylsalicylsyra (t.ex. Magnecyn) med enda motivering att större förpackningar “inte är ändamålsenliga”.

Det har visat sig att kreditvärderingsinstitut, som Moody’s och Standard & Poor’s, har en del av skulden till finanskrisen genom att de har gett orimligt höga betyg åt de MBS:er som jag skrivit om här.

Detta har fått mig att fundera på om dessa kreditvärderingsinstitut fyller någon vettig funktion över huvud taget, eller om vi klarar oss bättre utan dem. Och jag tror att vi skulle klara oss bättre utan dem.

En avgörande faktor som utlöste finanskrisen var en mycket omfattande internationell handel med amerikanska s.k. mortgage-backed securities (MBS). När bostadsmarknaden i USA kraschade genom att låntagare fick svårt att betala tillbaka sina lån och fastighetspriserna dessutom sjönk så blev värdet på dessa MBS:er osäkra och de visade sig vara mycket mer riskabla än de flesta tidigare trodde.

Enkelt uttryckt är en MBS ett värdepapper som motsvarar ett bostadslån och dess säkerhet i bostaden. Om låntagaren inte kan betala ränta och amorteringar på lånet, och bostaden dessutom faller i värde, så får den som köpt MBS:en inte någon avkastning och förlorar pengar. Bolåneinstitutet som gett lånet och sedan sålt det vidare som en MBS gör dock ingen förlust. Genom att sälja ett bostadslån som en MBS så kan ett bolåneinstitut skicka vidare risken till någon annan och själv slippa den.

Nuförtiden är det populärt att ifrågasätta BNP-måttet. Se t.ex. artikel på SR.

Jag tror att mycket av detta egentligen handlar om missförstånd av vad BNP egentligen mäter. BNP är helt enkelt det totala värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land. Vill man jämföra olika länder så kan man ta fram BNP per capita, d.v.s. BNP delat med antalet invånare i landet.

Mycket av kritiken går ut på att BNP är ett dåligt mått på välfärd. Men så vitt jag vet så brukar seriösa ekonomer inte hävda att att BNP är något direkt mått på välfärd. BNP är snarare att se som välfärds_potential_, och det finns andra faktorer som förhindrar att denna potential till fullo uppnås.