Nu har vi haft ett och ett halvt år med en bloggregering, och det har inte varit dåligt. Jag tror att en rejäl och heltäckande regeringskritik från ett liberalt håll är viktigt för den svenska politiken, och jag tror att en skuggregering av liberala bloggare kan vara en bra källa för en sådan kritik. Och bloggregeringen har framfört mycket kritik, såväl som enstaka lovord till regeringen. Bloggregeringen har fungerat bra. Men inte så bra som jag hoppades på.

De nya moderaterna gör verkligen skäl för namnet. Erlander-nostalgi, preussisk ordning i statsfinanserna och sparsamhet gäller. Kommunalskatten sänks med tio öre i snitt, i vissa kommuner lite mer, men generellt sett handlar det om marginella skattesänkningar. Vart tog den ekonomiska friheten vägen? Friheten att kunna spara och lägga undan en slant? Friheten att kunna köpa sig det där man verkligen drömt om. Nej, vi lever i ett anti-konsumtionssamhälle, åtminstone om intelligentian får bestämma.

Den borgerliga alliansen har våndats under sin korta regeringstid, först kom skandalerna, där obetalda tv-licenser och svart arbetskraft tyngde några av ministrarna. Sedan följde ramaskrin då a-kasseavgiften höjdes medan utbetalningarna sänktes för vissa grupper. Få märker regeringens skattelättnader, och reformerna låter vänta på sig; det känns som om socialdemokraterna fortfarande sitter vid makten. Om jag vore moderat och hade något att säga till om i alliansregeringen skulle det låta såhär:

Även publicerad på Bloggen Bent. När alliansen tog över efter den tröttkörda Göran Persson, och den lika tröttkörda socialdemokratin, var det efter åratal av visionslöst hushållande med de offentliga systemen, kryddat med lite företags- och arbetsfientliga förslag som att införa rätt till heltid för säsongsarbetare. Vid det laget hade cirka en miljon, ge eller ta några hundratusen beroende på vem man frågar, av den arbetsföra befolkningen förpassats ut i marginalen där de förde (och fortfarande för) ett Sisofysarbete med att hålla sig väl med byråkrater för att inte mista sina sista smulor av inkomst.

Minister: Ny biståndspolitik ska reducera antalet biståndsländer från 70 till 33. Biståndsarbetare: Regeringens vilja att ”effektivisera” ­biståndet har redan drabbat tusentals jordlösa och småbönder i Brasilien. I viss utsträckning är det nödvändigt med en landkoncentration för att effektivisera det bilaterala biståndet. Men det är problematiskt att koncentrationen även drabbar stödet till folkrörelser i Syd. Behöver det tilläggas att biståndsarbetarna arbetar med just folkrörelser i ett projekt som inte får mer pengar pga den nya politiken?

Även publicerad på Bloggen Bent. Man kan lätt dras med i stunden när det gäller politik, och glömma bort att politik är en långsiktig hantering där det tar år att få igenom saker, och där det tar år för genomförda saker att få någon effekt. I Dagens Nyheter idag skriver Niklas Ekdahl en krönika som poängterar just det långsiktiga i politiken, och jag håller med i det mesta. Socialdemokraterna vill förstås i retoriken framstå som allt det godas moder, och vill förstås inte ge alliansregeringen beröm får någonting.