Efter valresultatet så har statsminister Fredrik Reinfeldt meddelat sin avgång och Sverige ser ut att få en rödgrön regering ledd av Stefan Löfven (s).

Sannolikt innebär detta att den borgerliga alliansen mellan Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna kommer att upplösas, tio år efter den bildades.

Jag jobbade som politisk sekreterare på Folkpartiets riksdagskansli 2004-2006, och var med om Alliansens uppbyggnad inför valet 2006. Sen röstade jag på Folkpartiet (och därmed Alliansen) 2006 och 2010.

Miljömålen som ska göra den nya stadsdelen Norra Djurgårdsstaden till en helt fossilbränslefri stadsdel 2030 är orealistiska, enligt en rapport från Stockholms stad, se artikel i DN.

Det borde vem som helst som har alla hästar hemma kunna ha räknat ut i förväg. Att ens sätta upp en sådan målsättning för en stadsdel är bara fånigt. En stadsdel är, som namnet antyder, en del av staden. En stadsdel bör inte isoleras, utan bör tvärt om vara så integrerad med resten av staden som möjligt. Då blir det omöjligt att ha en fossilbränslefri stadsdel i en stad som i övrigt är fossilbränsleberoende.

Medborgarlön ger oss möjlighet att sluta skapa jobb, och dra full nytta av den teknologiska utvecklingen för att öka välfärden för alla människor. Effektivisering och automatisering blir en möjlighet, och inte ett problem.

Med medborgarlön kan vi slippa Fas 3 och liknande system som aldrig blir bra. Arbetslinjen kan ersättas med ett enkelt ekonomiskt incitament, det ger mer pengar i plånboken om man jobbar än om man inte jobbar.

Med medborgarlön kan vi skala bort en hel del statlig byråkrati, och många människor kan slippa jobbig och integritetskrävande behovsprövning av diverse bidrag.

Piratpartiet vill på tio års sikt införa medborgarlön.

Mot bakgrund av vad jag nyligen skrivit om jobbskapande och arbetslinjen så vore det en naturlig utveckling som jag stödjer.

Djävulen ligger dock i detaljerna, det är viktigt hur medborgarlönen utformas, och hur befintliga bidrags- och socialförsäkringssystem ändras i samband med detta. Under tio år hinner man utreda detta noga, och dessutom göra gradvisa in- och utfasningar av olika system som kan vara nödvändigt.

Nuförtiden är ekonomisk skuld inte är något absolut, det finns för såväl privatpersoner som företag möjlighet att reducera eller helt bli av med skulder genom skuldsanering respektive företagsrekonstruktion. Jag tycker mig se en tendens i samhället att man tar mer och mer lättvindigt på skuldsättning.

Som jag skrivit tidigare så är jag skeptisk till företagsrekonstruktion, men jag tycker det är bra att det finns möjlighet till skuldsanering för privatpersoner.

Jag tycker dock inte att man bör ta lättvindigt på skuldsättning. Idag är det förhållandevis enkelt för privatpersoner att skuldsätta sig, och att få skuldsanering. Detta innebär att de lever över sina rättmätiga tillgångar. Att folk lever över sina rättmätiga tillgångar är både moraliskt tvivelaktigt, och (om det sker i stor skala) samhällsekonomiskt ohållbart i längden.

Sivert Aronsson (FP) och Kalle Bäck (KD) efterlyser i Göteborgs-Posten nolltolerans mot drogromantik.

De vill inte bara behålla dagens nolltolerans mot narkotikabruk, de vill också ha nolltolerans mot relativisering kring narkotiska preparat.

Det är oklart vad denna nolltolerans mot drogromantik och relativisering skulle innebära i praktisk politik. I bästa fall bara ökat offentligt stöd till informationskampanjer mot narkotika. I värsta fall blir det någon form av inskränkning av yttrandefriheten.

Regeringen skriver på SvD Brännpunkt om att motverka identitetsstölder. De vill dels införa en ny lag som kriminaliserar identitetsstölder, och dels efterlyser de ansvarstagande från kreditupplysningsbolag.

Lagförslaget är bra, det bör vara förbjudet att stjäla någon annans identitet.

Det är också bra att ställa krav på kreditupplysningsbolagen, vars verksamhet möjliggör bedrägerier baserade på identitetsstöld.

Nu ägnar sig kreditupplysningsbolag åt en maffialiknande beskyddarverksamhet genom att sälja skydd mot identitetsstölder till privatpersoner. När de försöker sälja dessa tjänster så målar de upp hemska scenarier om vad som kan hända annars.

En manlig hockeyspelare kallade svenska damfotbollslandlaget för “lesbiska horor” på Twitter. För detta blev han åtalad för brott mot Personuppgiftslagen. Se artikel i Expressen.

I Personuppgiftslagens § 13 står det:

Det är också förbjudet att behandla sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv.

Att kalla en grupp kvinnor (varav de flesta troligtvis är heterosexuella och har ett normalt sexliv) för “lesbiska horor” är ouppfostrat och dumt, och troligtvis är det ingen som tar det på allvar. Möjligtvis borde det vara åtalbart som förtal eller förolämpning.

Företrädare för Stockholms handelskammare m.fl. hävdar att 24 000 jobb runt i landet skulle hotas om Bromma flygplats lades ner.

Bostadsbristen i Stockholm pekas ofta ut som ett stort hinder för jobb och tillväxt. Om man, som jag förespråkar, lägger ner Bromma flygplats och istället bygger 50 000 bostäder där så förbättras bostadssituationen i Stockholm. Om vi antar att varje ny bostad skapar 0,5 nya jobb i snitt så väger detta alltså upp den påstådda förlusten av jobb p.g.a. flygplatsnedläggningen.

Som en uppföljning på förra inlägget så är det dags att betrakta Arbetslinjen, alltså idén att de som inte har jobb ska förmås att skaffa ett.

Roland Paulsen beskriver på DN Debatt att system liknande det utskällda “Fas 3” är en naturlig och förväntad konsekvens av en strikt arbetslinje. Paulsen beskriver också övertygande att det inte finns någon avgörande skillnad mellan Alliansen och Socialdemokraterna i denna fråga. Även om dagens Fas 3 är Alliansens påhitt så hade Socialdemokraterna ett liknande (och lika problematiskt) system tidigare, och om de kommer tillbaka till makten så kommer de ersätta Fas 3 med ett nytt liknande system som inte är signifikant bättre.